OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg.

I början av september 2026 kom ett hårt paket i postboxen. Inuti låg ett alldeles färskt recensionsexemplar av Freida McFaddens bok Dear Debbie, Kära Debbie. Boken kom på originalspråk i januari 2026. Stort TACK till Modernista!

Debbie Mullen ger tips och råd i sin spalt Kära Debbie till kvinnor som blivit illa behandlade av sina män. Men nu tycks Debbies eget liv vara på väg att spåra ur: hon har fått sparken, hennes döttrar har hamnat i trubbel och spårningsappen på makens mobil visar att han döljer något. Debbie får nog och bestämmer sig för att följa sina egna råd, visa hur det blir när en kvinna tar rättvisan i egna händer.

Omslagsbilden till den svenska utgåvan följer originalutgåvan. Och bilden i sig säger en hel del om innehållet. När jag så öppnar boken och börjar läsa är jag helt inställd på att Debbie är en kvinna jag lär gilla. Det gör jag inte alls. Inte först. Mitt första intryck av karaktären är att hon är en riktigt dubbelnatur. Kaxig i sin spalt, men rätt mesig i sin familj. Men så händer en massa saker som gör att Debbie ändrar sig. (Eller har hon alltid varit… annorlunda..?)

De andra karaktärerna då? Döttrarna är rätt vidriga tonårstjejer. Jag hade inte stått ut med deras beteende mer än en minut. Maken Cooper är också han en dubbelnatur. Det blir riktigt spännande att följa utvecklingen. Debbies kompis Harley är även hon en person som har dubbla ansikten. Pikant nog åt inte helt väntade håll. Författaren har alltså en förmåga att skildra sina obehagliga, ja för det är de mer eller mindre, karaktärer på ett suveränt sätt. De blir både mänskliga och… vidriga. Alltså… det här med spärrar, som ”vanliga” människor har…

Miljöskildringarna, däremot, lyser ganska bra med sin frånvaro. Det blir lite kort om trädgårdar och gym och villor. Men ärligt talat är det helt OK, för det är karaktärerna som är det viktiga i den här boken.

Jag tycker dock att vissa saker i boken inte riktigt håller ihop. Det är ett antal företeelser jag ifrågasätter liksom ageranden som inte riktigt stämmer. Men jag kan vara lugn. Författaren får givetvis ihop det hela i slutet. Som alltid när det gäller hennes böcker blir jag överraskad, för som läsare har jag långt ifrån fått hela bilden.

Boken går snabbt att läsa och lämnar kanske inga bestående intryck. Men den hjälpte mig stort att fördriva tiden en helg som kunde ha blivit riktigt tuff.

Hur ska man klassa boken? Det är en sorts spänningsroman, en typ av psykologisk thriller, men också en roman om brott och en hel del humor. Jag brukar inte gilla såna. Det är bara det att Freida McFadden gör som så ofta: skriver lysande böcker i lagom omfång (den här boken är 256 sidor kort) om människor med andra sidor än de normala.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Du kan bland annat köpa boken hos Adlibris, Akademibokhandeln och Bokus.

Livet är kort.