Kära dagbok…

Jahapp. Ut en liten tur med bilen igår kväll. Skymningen anlände en timme tidigare än dan innan, så när Fästmön och jag närmade oss Slottsträdgården började det redan bli mörkt. Anna lämnade sina viktiga papper i för detta ändamål låst låda och så for vi hem. Båda två var trötta och sega. Då var det extra skönt att kunna värma maten i micron. Anna gjorde en fräsch sallad och sen åt vi resterna från lördagsmiddagen till söndagsmiddag. Fetaostpastan var inte lika krämig som kvällen innan, men den smakade ändå ljuvligt gott.

Inte lika krämig som på lördagen, men smakade ljuvligt gott.

På kvällen kände jag hur jag fick mer och mer ont i luftrören. Jag började hosta lite. Trött blev jag också. Inte ens två avsnitt på raken av Father Brown kunde hålla mig vaken (rena sömnpillret, faktiskt). Jag gick och la mig redan vid 21-tiden och Anna följde snart efter. Då hade hon nästan somnat i sin fåtölj tidigare. Tyvärr väcktes vi båda lite senare av blåljus och upprörda röster utanför fönstret. Mycket obehagligt!

∼ ♦ ∼

Den här bilden är exakt två år gammal, men det ser likadant ut idag.

Måndagen jag vaknade till var grå och disig. Jag trodde att det skulle vara kallare än det var, så jag byltade på mig luvatröja över tischan och lättviktsjacka och handskar. Nu stod det i kallelsen till eftermiddagens undersökning att man skulle se till att ha varma händer, så det där med handskarna var väl ändå rätt bra att jag tänkte på.

Det var roligt att träffa arbetskamraterna igen, fast jag var ju inte jättepopulär eftersom jag låter som jag låter. Jag pratade med min chef om att få jobba på distans, det vill säga hemifrån, resten av veckan och fick klartecken på det.

Lunchen jag åt idag var lätt, för Anna hörde av sig att hon inte mådde bra hon heller och skulle vara hemma från jobbet. Vi bestämde att äta tillsammans i kväll – som tur är hade vi köpt hem lite mat som går snabbt och lätt att tillaga.

I väntrummet behövde jag inte sitta jättelänge, bara tillräckligt länge för att rita smärta med färgpennor.

Efter att ha preppat med nässprej, ingefärsshot och halstabletter gick jag iväg till Sjukstugan i Backen. Ja jag hade munskydd på mig. Det kostade 260 spänn att bli plågad över en timme, men jag vill ju gärna veta vad problemet med min dumma kropp är – och helst bli botad.

I väntrummet fick jag sitta och rita med färgpennor på en bild på vilket sätt jag har besvär och ont. Sen fick jag ligga på en skön brits och mina nerver testades av först en, sen två personer. Det gjorde förstås mest ont (läs: skitont!) på ena sidan. På den andra var det mest obehagligt att få ström i nerverna och inte ha nån kontroll på ryckningarna. Resultatet får jag om några veckor via min ordinarie läkare. Så det var det. Bara att vänta och se.

Jag blev lite trött efter promenaderna och undersökningen, men vädret hade skärpt till sig till det bättre. Solen lyste igenom de allt mer glesnande lövverken i träden. Det var också skönt att få röra på sig idag mer än jag gjort på nästan hela förra veckan.

Det blev en fin höstdag.

∼ ♦ ∼

I kväll tror jag att vi fortsätter att ta det lugnt hemma. I morrn jobbar jag hemifrån Bokrummet och Anna är ledig. Hon mådde bättre på eftermiddagen, men det är skönt att hon har en dag till att vila sig på.

Hjärtat tog emellertid några extra skutt när jag kom hem. I Pojkrummet stod ett spöke och i nya Bokrummet var det dukat för Halloweenmiddag. Den senare lagade jag till, tro det eller ej: grillade kycklingkorvar med bröd.

Ett spöke stod i Pojkrummet…

…och i nya Bokrummet var matbordet redo för…

…Halloweenmiddag bestående av grillad kycklingkorv med bröd.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.