Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Plötsligt händer liksom allt på en gång. Det stilla vardagslivet rubbas av aktiviteter utöver det vanliga. Men ännu på måndagskvällen var det lugnt. Jag åt min kycklingkorv, som blev över från söndagsmiddagen, med bröd och tillbehör.

Söndagsrester blev måndagskvällsmat.

Det mest uppseendeväckande som hände den kvällen var att jag insåg att skurken, eller en av skurkarna i alla fall, i boken jag läser är kommunikatör!

Skurken är kommunikatör!

Till och med katterna var lugna på måndagskvällen. Lucifer kröp in i leopardfilten i Bokrummet och gjorde en catmancave.

Catmancave. Bara Lucifers svans sticker ut.

Fast det var ju förstås livat i Pojkrummet från klockan 19 och framåt. Jag blev tvungen att sätta på TV:n för att kunna läsa (!). Hoppas verkligen inte att grannarna klagar på någon som pratar högt och exalterat eller en TV-volym i de övre registren.

∼ ♦ ∼

Det har blivit vinter igen. På tisdagsmorgonen var det vitt på tak och mark i Uppsala och neråt fyra minusgrader. Inte kändes det så kul när en skulle vara ledig på eftermiddagen och åka in till Stockholm. Jag försökte jobba på i alla fall, men tankarna vandrade förstås kring hur jag skulle klä mig. Centrala Stockholm kanske skulle vara snöfritt, fast blåsa snålt gör det oftast där eftersom det ligger vid vatten. Det var som om katterna kände på sig att nåt var på gång, för de flög högt och lågt och jagade varandra. Själv spillde jag ut vattnet i tandborstmuggen på mig själv. Som tur var hade jag inte hunnit klä om än.

Ja det blev den här utstyrseln – med tjocktröja.

Vid lunchtid loggade jag ut och stängde ner datorerna. Vi gjorde oss fina. Fästmön hade varit och klippt sig på förmiddagen och jag fick plats i skjortan som jag aldrig (!) kunnat knäppa. Undras varför en köper en sån storlek..? Nåja, nu kom den väl till pass eftersom jag har minskat lite i vikt. Eftersom det var en kylig dag fick det bli en mindre fin tjocktröja över.

Vi tog pendeltåget in och det gick bra, fast tog lång tid, cirka en timme. Stackars alla som pendlar varje dag. Jag skulle inte palla det. Under ett halvår pendlade jag till Märsta, men då med bil. Det var asjobbigt trots att jag bodde nära påfarten till E4:an och körde eget fordon. Tågen med alla förseningar… Nej fy, vilken stress.

Efter den långa resan (!) tyckte vi ändå att det var skönt att promenera. Vi kollade var en viss utställningslokal låg, men valde att före besöket på själva utställningen värma oss med kaffe och macka. Det blev inte världens mysigaste fikaställe utan Vete-Katten i Gallerian – med totalt ointresserad personal. Enda gången jag såg en reaktion var när en karl kom och slog sig ner med en öl från en restaurang intill.

Utställningen Taxi bestod av ett tiotal fototavlor av Eva Dahlgren. Riktigt fina bilder, men vilka priser… Nej, vi slog inte till och köpte nåt, men det var roligt att ha sett fotona. Och nej. Jag gillar inte att fota andras foton, så varför inte göra ett besök, den som kan? Det är gratis!

Frusen Anna fikar.

Lite info om Eva Dahlgrens utställning Taxi.

Lite vin för värmens skull.

Vi promenerade vidare genom Gamla stan och Slussen uppför Götgatsbacken. Tittade i några affärer och frös jättemycket. Det blev till att värma sig igen, denna gång med var sitt glas rött på puben Pig and Whistle i Söderballarna Söderhallarna.

Samtidigt insåg vi att vi var förföljda av ett barn på sparkcykel. Fast det var nog inte ”det värsta” med resan. Anna höll på att glömma köpa pendeltågsbiljetter åt oss… Eller… nej. ”Det värsta” för mig var nog att jag provade ett par jeans i helt fel storlek. Jag var alltför optimistisk. Att få självinsikt och bli påmind om sina tillkortakommanden då och då är aldrig fel.

Klockan 18 var det dags för middag. Vi hängde först av oss ytterkläderna i den bemannade garderoben – och i vimlet mötte vi en bekant som vi senare hade sällskap med hem. Middagen serverades på Göta Lejons översta våning. Praktiskt när konserten var på samma ställe. Nu var det väl inte världens smidigaste serveringspersonal (ett glas höll på att vippas ut två gånger och alla talade inte svenska vilket försvårade beställningen av kaffe på maten), men det var ändå trivsamt. Några var tyvärr lite högljudda och tafsiga (!) samt halsade öl direkt ur flaskan. Fina flickor som Kickorna från Uppsala sippade frökenaktigt på sin cava till förrätten och sitt vita vin till rödingen. Fast jag dukade om besticken som var felplacerade. Nåja, även om fisken var lite torr tyckte vi att det var gott. Det kändes helt rätt att gå in i konsertlokalen och inte vara proppmätta.

Min söta fästmö vid förrätten.

Den torra rödingen.

Sen kom hon ut på scenen. Eva Dahlgren. Den bästa. Konserten blev knappa två timmar lång. Vissa huvuden var i vägen (själv hade jag ingen bakom mig) och ljudet var skärande och inte det bästa i alla låtar. Men… själva… alltet var självklart det bästa på väldigt, väldigt länge. Tack älskling för detta! ❤  Mina bilder, inte de bästa, gör inte rättvisa till fantastiskt begåvade Eva Dahlgren.

Den…

… bästa…

…Eva Dahlgren,

På tåget och promenaden från centralen hem till Uppsala hade vi sällskap med vår bekanting. Det var väldigt trevligt, trots kylan och halkan.

∼ ♦ ∼

Idag har det varit onsdag hela dagen. Anna såg till att jag åt en näringsrik och bra lunch – matig sallad, kokt ägg och smörgåsar. I kväll har jag ätit fisksopperester.

Anna fixade en näringsrik lunch till mig.

Fiskskoppan är rester från helgen. Kvällsmaten är kompletterad med kalkonmackor och min bok på gång.

Jag har varit trött… hela dagen. Jag har suttit i möten… hela dagen (nästan; har svarat på mejl, försökt jobba undan lite, läst korrektur, beställt en tårta till månadens första födelsedag och köpt bröd hos Butiken på Hörnet också). Läser du detta vid 19-tiden och ett par timmar framåt, kära dagbok, är jag på styrelsemöte. Sen ska jag hem och skriva protokoll. Jag har jobbat hemifrån idag. Det gick bra eftersom det mest var diskussionsmöten, men i morrn bär det av till jobbet igen. Det är det bästa!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.