Ett inlägg om den tredje delen i serien om sekten på Dimön.

Mitt första möte med sekten på Dimön hade just den titeln, Sekten på Dimön. Boken fick jag av vännen FEM till födelsedagen förra året. Det visade sig vara en spännande och läsvärd serie av Mariette Lindstein. Jag fyndade en och annan bok i serien, vann den senaste efter att ha skrivit en recension.

Men böcker i en serie ska läsas i ordning. Sektens barn är den tredje delen och den har jag just slagit ihop pocketutgåvans pärmar på. Tanken var nog att detta skulle bli den sista delen i serien. Vilken tur för mig att det har kommit ytterligare två – och att båda dessa ligger i min TBR*-hög.

Nu har det gått 15 år sen Sofia lämnade Dimön och sekten där. När den här boken börjar är det med en storm. Sofia, som nu lever med Benjamin och tonårsdottern Julia, klarar stormen, men det blir en del skador på deras hus. Det härbärge som Sofia driver för unga som flytt sekter klarar sig däremot inte alls. Hur ska hon kunna bygga upp det igen? Tyvärr korsas Sofias och Franz Oswalds vägar igen. Sofia beslutar sig för att återvända till Dimön efter en inbjudan av Franz Oswald. Parallellt berättar Franz Oswalds son Thor om sin och brodern Vics uppfostran enligt sektens regler. Det är sannerligen ingen trevlig historia.

Asså ärligt… jag fattar inte varför Sofia återvänder till ön, men hon gör det i alla fall tillsammans med sin man. Men ändå. Franz Oswald-karaktären är en manipulativ varelse och Sofia skildras annars som ganska jordnära, om än lite nervig och aningen överbeskyddande gentemot dottern. Samtidigt är det väl så att dessa karaktärer blir så levande just för att de skildras som så mänskliga – mänskliga, med fel och brister inkluderade. Författaren har verkligen lagt krut på att beskriva de inblandade. För att göra detta på ett bra sätt krävs vissa kunskaper och erfarenheter. Det har uppenbarligen Mariette Lindstein.

Toffelomdömet blir det högsta.

*TBR-hög = en hög med olästa böcker, ”To Be Read”

Livet är kort.