Ett recenserande inlägg om den sjätte delen i serien om Dimön.

Förra året fick jag den allra första boken om Dimön i födelsedagspresent av en vän. Det dröjde ett tag innan jag började läsa, men sen blev jag som fast på den där ön, skapad av Mariette Lindstein. Ytterligare fem titlar kommit ut och jag har läst dem alla. Den senaste, Bortom Dimön, bad jag att få recensera när jag fick veta att den var på gång. I slutet av november kom recensionsexemplaret hem till mig. Stort TACK till såväl förlaget HarperCollins Nordic som författaren!

Den här gången är Franz Oswald som vanligt en av huvudkaraktärerna, men det är Sofias dotter Julia som driver berättelsen framåt. Sofia var en gång med i sekten på Dimön, styrd av Franz, men lyckades fly. Sedan dess har hon bland annat ägnat sig åt att skydda unga människor som precis som hon själv vill fly från sekter. Hennes dotter Julia har också varit i sektens klor, men är nu fri. Julia är sambo med Franz son Thor. Även Thor har tagit avstånd från sekten. Thor och Julia försöker ha en del kontakt med pappa/”svärfar”. Julia arbetar som journalist. Redaktionen har fått in ett anonymt tips och Julia får i uppdrag att skriva om ett gammalt fall som berör Dimön. En sommarnatt för 50 år sedan försvann tre unga flickor från ön helt spårlöst. Byborna verkar tro att det är öns spöke Grevinnan som lockat flickorna att hoppa från klipporna och dö. Så hittas ett nergrävt skelett…

Ibland har jag undrat hur man kan skriva så här många böcker om en och samma påhittade sekt. Hur mycket finns det att utvinna av storyn när sekten väl är upplöst? Hur många gånger kan den återuppstå i olika skepnader? Något svar har jag inte, mer än att Mariette Lindstein faktiskt lyckas med detta. Hon hittar nya ingångar till berättelser som för romanserien både framåt och bakåt, som i den här boken.

Beskrivningarna av de i vissa fall djupa personligheterna kräver inte många ord av författaren för att läsaren, jag, ska se dem framför mig – i sin ondska eller oskuld eller hur de nu är. Franz Oswald är en första klassens psykopat – eller kameleont? – som jag till viss del förstår att människor, främst kvinnor, dras till. Själv sitter jag trygg med boken i hand och kan tycka att många är väldigt blåögda och naiva. Berättarperspektivet i boken växlar mellan Franz och Julia samt en tredje person, Mannen i skuggorna. Det är egentligen inget ovanligt grepp och det är inte alltid det funkar. I den här romanen gör det emellertid det.

Den ruggiga miljön på Dimön, med sina klippor, sitt hav och sitt spöke ramar in berättelsen perfekt. Jag kan förstå att platsen både lockar och skrämmer, precis som Franz Oswald.

Jag kan konstatera att denna sjätte del lyfter serien. Det är spännande och spöklikt samtidigt som sektproblematiken naturligtvis finns där som ingrediens, dock i utkanten. Ett litet, men för berättelsen västentligt HBTQ-tema finns också. Slutet är oväntat. Dessutom får jag känslan av att författaren har skrivit boken för att testa om människor – och karaktärer – faktiskt kan utvecklas från onda till goda. Det håller. Boken håller hela vägen.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Dimön-serien (länkarna går till mina inlägg om böckerna):

1. Sekten på Dimön
2. Sekten som återuppstod
3. Sektens barn
4. Requiem på Dimön
5. Striden om Dimön
6. Bortom Dimön (se texten ovan!)

Livet är kort.