OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
När jag tittar på det jag skrev om gårdagen känner jag sån sorg. Stundtals trodde jag igår att det fanns ett vi – trots det jag skrev om mitt nya hem med mera. Även om Anna drog tyngsta lasset definitivt inför fotograferingen jobbade vi som ett team. Och det var länge sen vi var ett team. Det gör mig ledsen att tänka på. Ledsen blir jag också av att tänka på kärleken. Det klart att även jag längtar efter beröring och värme. Ingen älskar mig och jag älskar ingen. Ingen ska nånsin älska mig igen och jag ska aldrig nånsin älska nån igen. Det är för svårt, det gör för ont. Kärleken är för andra, inte för mig. Jag har misslyckats.
Jag tycker inte om att låtsas och jag tyckte inte att jag låtsades igår, men det gjorde jag nog. För inget är som vanligt, inget blir nånsin som det var oavsett godispåsar, snacksskålar och rödvin. Kanske var jag inte den enda som kände detta, för allt eftersom timmarna skred framåt tyckte jag att stämningen sjönk. Sånt orkar jag inte med, det lägger sten på börda, så jag gick och la mig efter Shetland, grät en stund och somnade.
∼ ♦ ∼
Läste väl en 70 sidor i morse.
Sova när en är ledig? Nej, det går inte. Bara på kvällarna är jag trött. Allt tär på mina krafter, alla tankar, allt fixande, rensande… Hur magen ser ut inuti vågar jag inte tänka på, men lustigt nog kan jag äta godis, snacks och feta ostar samt dricka ett glas vin utan att den protesterar. Med nyttig mat och näringsrika grönsaker och annat är det värre.
I morse vaknade jag vid sextiden. Låg kvar i sängen och slumrade lite till en tjugo i sju. Medicindags. Sen klev jag upp och gjorde pressokaffe medan jag fördelade den kommande veckans morgonmedicin. Tillbaka i sängen igen med kaffemuggen läste jag en 70 sidor, ungefär. Med detta hade jag passerat halva boken och den är så bra. Och med denna insikt kom jag på att det är tur att jag har nätshoppat en kvartett böcker på årets bokrea, för nu börjar det ta slut på olästa böcker. Förhoppningsvis kommer ett bokpaket snart. En julklappsbok har jag dock kvar – kanske sparade jag den bästa till sist?
∼ ♦ ∼
På dagens agenda stod att försöka ta det lugnt. Några saker hade jag tänkt göra i alla fall. En grej var att sätta alla Annas finporslin och silver i det ena skåpet och lådan i ekbyffén och ta ut mitt därifrån. En annan grej var att ringa Annas snälla mamma. En tredje grej var att fixa middag till oss. Anna jobbar och behöver äta ordentlig mat när hon kommer hem. Jag behöver äta ordentlig mat punkt. Och när jag har bestämt mig så gör jag. Annas saker står nu i vänstra delen av ekbyffén. Samtalet med hennes snälla mamma blev en halvtimme långt och väldigt kärt. Jag tycker så mycket om henne! Fast det där med ordentlig mat… Nåja, en räkstubbe med Skagenröra slinker i vart fall lätt ner.
Räkstubbe med Skagenröra slinker nog ner till söndagsmiddag.
På eftermiddagen gjorde jag en utflykt med bilen för att handla, bara. Sen softade jag i Bokrummet tillsammans med Lucifer. Det finns inget mer rofyllt än att läsa i sällskap av en katt!
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… Min farfar Mansfield skulle ha fyllt 124 år idag. Så gammal blir väl ingen, men jag hedrade honom genom att sitta och läsa i Farfarsfåtöljen, den han fick till sin 40-årsdag.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
I slutet av förra året kom äntligen den sjunde delen i Brightonmysterie-serien, 
Gå till Toffelprofilen
