Kära dagbok…
Dadlar, inte fikon.
När en tror att en är smart och rolig och ska var fyndig och ordvitsig och låtsas vara… kunnig kan det bli rent åt… fel. Igår fick jag helt klart fikon, för se, jag kunde i min dagbokstext inte skilja på fikon och dadlar – trots att jag hade gjort det dan innan. Ja, det är mycket som snurrar i skallen nu, men ändå. Jag har inget att säga till mitt försvar. Jag gjorde fel och nu har jag lagt ut en korrigerande bild och text – se intill och nedan!
Så här är det: Anna bjöd på dadlar doppade i choklad, smaksatta med salt och sött härom kvällen. Inte bjöd hon på fikon. Notera emellertid att ingen annan såg att det var dadlar och inte fikon på bilden i gårdagens inlägg – inte ens du, kära dagbok. Det var Anna som påpekade det hela när hon läst bildtexten till min Instagrampuff för inlägget… Men rätt ska vara rätt och här kommer korrigeringen.
Anna gjorde också eget godis igår, bland annat äpplemos och en sorts fudge av vit choklad och saffran. Sånt där är jag helt rudis på, jag kan knappt koka potatis numera. Men godis gillar jag. Och jag tyckte att vi skulle kvalitetssäkra fudgen för säkerhets skull. Tre feta, härliga bitar fick jag. De smakade underbart, trots att de inte var helt stelnade än. Jag hoppas att hon har gömt dem väl ifall tanken var att ge bort dem eller så, för annars äter jag upp dem.
Saffransgodis i vit choklad kvalitetssäkrades igår kväll.
Medan jag mumsade såg vi på The Chelsea Detective från helgen. Det stod ursprungligen att en gammal säsong skulle visas, men det var säsong två och den hade vi inte sett. Nu såg vi det första av fyra långfilmslånga avsnitt på SvT Play.
∼ ♦ ∼
I natt sov jag ganska bra. Bara två gånger var jag upp, den ena gången med kramp i foten. Vintern håller i sig och när jag tittar ut ser jag vackra vinterbilder, men… jag gillar inte kylan och halkan. I morse behövde jag inte ge mig ut och det var jag glad för. Ändå var det inte mer än tre minusgrader.
Anna gör en massa på Main Street och jag är inte inblandad i nåt, nästan. Men jag kan inte undgå att se att två av mina adventsstjärnor hängts upp i fönstret i Salen och i köket. I matrummet har Anna hängt sin Uppsalalykta, en julklapp från tidigare år, och i sovrummet hänger en papperstjärna som jag tror är ny.
Det ser vackert ut utomhus, men kallt och halt.
När jag var barn hade vi en elljusstake och en mässingstjärna. Staken stod i vardagsrumsfönstret, men stjärnan satte mamma satte upp i mitt fönster. Stjärnan finns kvar, men elsladden är förstås bytt sen länge. Den ”blev över” nu och jag hängde upp den i fönstret i Bokrummet. Nån fungerande adventstake med elsladd fanns inte kvar till samma rum och det behövs ju inte. Jag tog mormors och morfars gamla kopparstake för den skulle inte användas. Men med tanke på brandfaran ska jag inte tända den i Bokrummet. Den står bara där och är fin och påminner mig om några som jag tyckte mycket om.
Min gamla mässingsstjärna hänger i fönstret i Bokrummet…
…och på ett bord står mormors och morfars kopparstake.
Bokrummet har för övrigt varit varmt och skönt idag att jobba i, tack vare att Anna släpade ner elementet från vinden. (Nej, hissen går inte ända upp, man får släpa saker till och från vinden både i en gång där uppe och en trappa.)
Vad gör jag jobbmässigt då? Ja idag har jag jobbat lite på distans. Bland annat har jag återigen påpekat att vi har gått ut med information som är felstavad. Det är lite trist. Misstag kan vi alla göra – som med fikon och dadlar – men i tjänsten är det viktigt att vi går ut med korrekta texter som åtminstone är rättstavade.
På hemmafronten är det som synes mest Anna som gör saker. Jag gör mest tråkiga och lätta saker. Tämligen värdelös, alltså. Idag har jag tömt kattpottorna. På förmiddagsrasten gick jag ner med ett sopberg. Jag halkade ut på en friskvårdshalvtimme och passade på att hämta ett paket från… nej, det kan jag inte säga! Jag hade tagit en rolig bild på avsändaretiketten, men det visade sig att den ju var avslöjande. Jag fick slå in innehållet direkt till en julklapp och försöka hitta nåt gömställe.
Vinter i november och december.
…har det kommit…
Så kastade jag i mig lite lunch och läste typ fem sidor. Citrus höll mig sällskap, men boken var mest blank. Jag får läsa i kväll i stället.
Hemmalunch med Citrus och blank bok.
Det blev en tuff eftermiddag, med ångest och hjärtfrekvens äver 100 – jag vet inte vad som orsakade vad. Det enda jag kunde göra var att vänta ut det hela, försöka andas lugnt och tänka på mamma. Om själva döendet är så här utdraget vill jag inte vara med. När det är som värst orkar jag knappt gå mellan rummen. En vecka kvar till konverteringen… Vill jag ens fortsätta? Vad är det för mening? Jag har ingen att prata med när jag behöver det, jag skriver lite. Vården har sina öppettider, vänner och bekanta och jag själv arbetstider. Det är bara ett enda stort mörker. Jag behöver lugn och ro inför konverteringen, säger de i vården. Hur ska jag hitta dessa två?
∼ ♦ ∼
Timmarna gick och så var arbetsdagen slut. Till kvällsmat hade jag att välja mellan soppa och soppa, så jag tog… soppa. Tomatsoppan hade stått öppnad längst. Den blev det. Det var bara att micra soppan och bre två mackor. Det orkade jag. Det klarade jag.
Soppa och mackor till kvällsmat samt en bra bok.
Köra tvättmaskinen hör kvällarna till och det är mitt bidrag i afton till hushållsarbetet. Jag passade också på att byta kökshanddukar. Vilka insatser!
∼ ♦ ∼
En mindre bra dag är snart slut. I morrn vill jag inte vakna, men kroppen verkar seg, trots allt.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Som jag har väntat! Böckerna i 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 