Ett inlägg om den nionde delen i Nathalie Svensson-serien.
Mitt senast inköpta bokpaket innehöll böcker av två favoritförfattare. En av dessa författare är Jonas Moström. Jag hade nätshoppat den nionde delen i serien om psykiatrikern Nathalie Svensson och hennes polissambo Johan Axberg, Blindspår.
Den här gången befinner de sig i Uppsala där de bor, Nathalie alltid, Johan delvis. De blir inkopplade på samma fall. En kvinna hittas mördad i sitt hem. Det enda vittnet är hennes son Elias. Elias är 17 år och har Downs syndrom. Pojken är blodig och vill inte släppa sin mamma. Det blir en utmaning att försöka förhöra honom. De enda konkreta ledtrådar som finns är de trägubbar som Elias täljer. Mamman Helena hade många älskare. Kanske en av dem mördade henne? Kanske en av dem har blivit avbildad som trägubbe av Elias? Eftersom Nathalie och Johan är ett par kretsar en del av berättelsen kring deras förhållande också och ett dilemma de har ställts inför.
Det här är spännande! Författaren beskriver väldigt trovärdigt och initierat om hur Elias är. Just hans handikapp eller snarare kromosomuppsättningsversion ger ett speciellt perspektiv på en annars ganska ordinär mordhistoria.
Jag gillar också att boken utspelar sig i Uppsala. Det känns som om författaren har gjort flera resor hit på senare tid. Mindre gillar jag att även den här författaren tillåter sina huvudpersoner att visa sitt privatliv. Det tar för mycket plats. Jag önskar mer fokus på spänningsdelen. Men… i den här boken har Nathalies och Johans förhållande en viss betydelse. Mordhistorien visar sig påverka dem på ett speciellt sätt. Det blir faktiskt en riktigt bra spänningsroman. Dessutom får jag bekräftat att en verkligen inte ska lita på dem som borde vara de mest trovärdiga i samhället.
Toffelomdömet blir det högsta.
∼ ♦ ∼
De här böckerna ingår i Nathalie Svensson-serien:
- Himlen är alltid högre
- Dominodöden
- Midnattsflickor
- Trogen intill döden
- Skuggorna ruva
- Skytten
- Kameleonten
- Den omänsklige
- Blindspår (läs inlägget ovan!)
Livet är kort.