Ett inlägg om en bok.

När jag läste att författaren Jonas Moström bland annat skriver böcker som utspelar sig i Uppsala blev jag självklart nyfiken. Författarens första böcker utspelade sig i Sundsvall där doktor Moström gjorde sin AT-tjänstgöring. Men i böckerna om psykiatrikern Nathalie Svensson – hittills tre stycken – är miljön alltså Uppsala där Jonas Moström gick läkarutbildningen. I morse läste jag ut den första boken om Nathalie, en bok med den vackra titeln Himlen är alltid högre. Innehållet är inte lika vackert, för det här är en polisroman som bland annat handlar om övergrepp och mord. Boken fyndade jag på Myrorna för 40 kronor i början av augusti.

Nathalie Svensson är nyseparerad och bor och arbetar i Uppsala. Men hon har en liten övernattningslägenhet i Stockholm och det är där hon bor och lever livets glada dagar när hon inte jobbar eller har sina barn hos sig. En kväll när hon har varit ute och festat stämmer hon träff med en skådespelare. Dessvärre blir den enda träffen ett skott i skådespelaren – han skjuts till döds och kastas i en fontän. Nathalie försöker rädda livet på honom, men påminns samtidigt om mordet på fästmannen Adam tio år tidigare. Det mordet blev aldrig uppklarat. Nathalie känner sig förföljd efter det senaste mordet. Trots detta börjar hon luska i morden och inser tidigt att de hänger ihop. Självklart trappas spänningen upp. Det visar sig handla inte bara om mord utan om övergrepp mot några av samhällets svagaste. Och sanningen är inte någon vacker och ljus historia utan både ond och smärtsam för Nathalie.

Jag tycker att den här boken är både snabbläst och spännande. Läsaren kastas lite i tiden mellan 2004, strax innan Adam, som var journalist, mördades och nutid, det vill säga 2014 i boken. Det funkar bra och blir aldrig rörigt. De två historierna löper parallellt först, för att sedan gå samman, vilket numera är ett ganska vanligt grepp i kriminallitteraturen.

Vidare är det roligt med en bok där Uppsala och dess stadsmiljö har en sån central plats. Fast trots det måste Stockholm visst vara med på ett hörn. Ska jag vara lite kritisk till Uppsalaomnämnandena i boken känns det som om författaren har gått omkring med en karta i handen. I princip alla centrala eller viktiga platser nämns – allt från Flustret till stans sjukhus. Däremot hittar jag inte Gunillaklockan eller Fyrishov, till exempel. Och märkligt nog åker Nathalie Svensson bil genom Uppsala sista april – det skulle aldrig funka i verkligheten.

Men… jag gillar att Uppsala är centrum för händelserna. Vidare skrockar jag lite när det uppdagas att regionalpolitiker, bland andra, inte är att lita på (det visste jag väl från verkligheten). Det här är annars en mörk berättelse och även om den kommer till sitt slut får läsaren veta att Nathalie blir anlitad som expert i nästa bok, förlåt fall. Jag tänker självklart läsa de två uppföljarna Dominodöden och Midnattsflickor.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.