Kära dagbok…
Det tar tid att göra svåra saker.
Idag har jag gjort svåra saker. Det tar tid för mig att göra sånt, jag har ingen kraft som tidigare. Bland annat har jag försökt få tag i min gudmor. Jag hittade inget telefonnummer till henne som fungerade, vare sig i mammas adressbok eller på nätet, men tack och lov har hennes son ett ovanligt förnamn och honom hittade jag. Det var ett märkligt samtal samtidigt som det kändes gott att få höra hans röst – den är nog minst 30 år sen vi sist pratades vid.
På förmiddagen ringde en sköterska från lasarettet i Motala och hade ett så kallat efterlevandesamtal med mig. Det betydde väldigt mycket för mig att bli lyssnad på, men också att få höra att även de på avdelningen inte trodde att det skulle sluta som det gjorde. Vad som riktigt hände får vi förstås inte veta förrän obduktionen och utlåtandet därifrån är klara. Och egentligen spelar det kanske ingen roll, mamma kommer ju ändå inte tillbaka. Men en vill veta, bara! Jag bad också om hjälp att påminna mammas doktor om ett utlåtande som jag har bett om men inte fått. Det ska tydligen ligga till grund för nån eventuell ersättning från Försäkringskassan. Jag orkar inte ta tag i sånt där nu och pengar spelar ingen roll för tillfället – men det gör det naturligtvis i långa loppet.
Vi har bokat en mellanlastbil söndagen den 13 november.
Till lunch blev jag bjuden på räkpaj hos Annas snälla mamma och hennes L. Det är en sån varm känsla att bli välkomnad in i deras hem, att få sätta sig vid dukat bord och att få småprata. Jag tycker mycket om dem båda två, för de är såna där människor som inte tränger sig på, men som verkligen ställer upp och hjälper när det behövs. Och nu behöver jag hjälp. Det har alltid varit svårt för mig att be om hjälp, för jag är van att klara mig själv sen jag flyttade hemifrån som 18-åring. Överlevde jag till exempel vistelsen i England det dryga året efter gymnasiet, då överlever jag det mesta. De Sju Svåra Åren klarade jag mig också igenom. Men den här sorgen och saknaden som nu har drabbat mig har slagit mig till marken. Jag var så totalt oförberedd på att bli föräldralös i oktober 2016.
Efter maten for L och jag iväg för att boka lastbil. Första stället hade slutat med stora bilar, men på andra stället fick vi napp. Nu har vi bokat en mellanlastbil som L. ska köra ner till Motala och hem till Uppsala samma dag. Jag är så otroligt tacksam för det!
Den som vill hjälpa till att bära möbler och lådor i Motala kring lunchtid samt i Uppsala framåt kvällen den 13 november är jättevälkommen att höra av sig här via bloggen!
Det är inte billigt att hyra bil…
Det är inte billigt att hyra lastbil på ett dygn, en bil som dessutom ska gå cirka 60 mil. För fria mil blir priset 2 670 kronor. Till det kommer dieseln som bilen går på. Men, som sagt, jag är så tacksam att L. kör lastbilen och att Annas snälla mamma följer med! Jag hade bara önskat att omständigheterna var andra…
Jag visade foton på det som ska flytta upp till Uppsala. Till mig ska cirka fem möbler (ekbyffén, två byråer, drinkvagnen och öronlappsfåtöljen). Resten är tavlor, lampor, mattor, lådor, James, ett par piedestaler, två väggspeglar och papperskassar. Till Fästmön flyttar sekretären, som har varit min farmors, balkongmöblerna och köksbordet och stolarna samt ett par lådor. Anna borde ha fått välja nåt mer i glasväg, men det fanns tyvärr inte tid till det. Många av mammas saker har fått nya och bra hem hos vänner eller kommer andra människor till gagn via Återvinningen. Såväl Anna som jag har var sitt komplett hem och det finns inte plats.
Den första dagen i november avslutades för min del med en tur till Sävja där jag plockade upp Anna efter jobbet och skjutsade hem henne. Det har regnat hela dan, det regnade mycket i kväll och på sina ställen är det översvämmat på gatorna. Men jag ska köra lugnt i morgon, jag har ingen tid att passa. Jag kör efter väder, väglag och trafik och om Gud så vill kommer jag fram helskinnad. I annat fall kommer jag till mamma och pappa.
Livet är kort.
Att köpa en bok till tröst har jag nog gjort oftare än jag tror. 
Det är skönt att göra normala och vanliga saker, inte bara sörja. Igår kväll hade jag sett att TV 4 skulle visa en film baserad på 
Gå till Toffelprofilen
