Kära dagbok…
Jag frukosterade i Motala.
Det tog knappa tre timmar att köra Motala – Uppsala. För mig var det nog rekord. Ändå höll jag mig inom hastighetsbegränsningarna. Det var helt enkelt bra trafik och få galningar ute och körde. Kanske var jag den galnaste av dem alla, för trots hyfsad sömn natten innan var och är jag fasligt trött. Tröttheten är bedövande, den slår nästan omkull mig. Kanske inte så lämpligt att sätta sig bakom en ratt, men jag behövde också komma hem till mig och mitt.
Jag åt frukost i Motala. Försökte peta i mig yoghurt, en ostmacka och Pro Viva. Det mesta slank ner. Sen packade jag in bilen. En kvinna stannade och presenterade sig. Jag kände inte igen henne, men förklaringen var att vi båda var barn när vi sågs sista. Nästa sväng jag var ute i bilen med grejor hade en trio – barnbarn, mamma och mormor? – parkerat sig utanför mammas ytterdörr. Uppenbarligen nån som är sugen på lägenheten. Jag ville bara att de skulle försvinna. Det är min mammas lägenhet ett tag till. Eller min är den ju. Mamma finns ju inte längre.
Min bästefåtölj hos mamma.
Det är inte mycket kvar i mammas lägenhet nu. Det enda rum som möjligen förtjänar epitetet hem är TV-rummet där jag sover, skriver och har TV:n påslagen. Här står min bästefåtölj och drinkvagnen som ska flytta till mig i Uppsala, men också mammas älskade fåtölj där hon satt och såg TV, läste och åt. På bordet som stod där förut hittade jag en bricka med en tygservett i en servettring i silver. Så rörande, så… ensamt…
Nu bor kandelabrarna hos mig.
Hemma i Uppsala var livet sig likt. En blev inte precis gladare av att möta sur-grannen, men känslan var säkert ömsesidig. Jag bar upp och in alla kartonger och grejor jag fyllt Clark Kent* med. Det tog sin lilla tid med fyra kartonger, fyra kassar, datorväska, router, jobbväska och väska med kläder. Sen åkte jag över gården till förrådet och lyfte in vinterdäcken inför servicetiden och däckbytet idag. Jag var helt slut. Det kändes underligt att inte ringa mamma och säga att jag kommit fram helskinnad, men vännerna Mia och FEM liksom Fästmön fick sms.
Under eftermiddagen och kvällen plockade jag lite bland innehållet i kartongerna samt sköt ihop matsalsbordet så att ekbyffén ska få plats längs med väggen bakom. Kandelabrarna ser enorma ut nu när bordet är så litet, men jag ska möblera om sen och fixa till när allting är på plats. Det var alltid tre saker jag verkligen ville ha från mitt föräldrahem, kandelabrarna var en av de tre. Den andra var tavlan Den blinde spelemannen, men den fick ju mamma ”hjälp” av en klåpare att sälja till ett fruktansvärt underpris. Den tredje saken är ekbyffén och den hoppas jag kommer hit den 13 november med flyttbilen som Annas snälla mammas man L har lovat att att köra.
Konstigt att få post till mamma hit.
Jag hade fått en del post och räkningar, inte bara till mig själv utan också till mamma. Radiotjänst hade sänt tillbaka pengar i form av nån avi för mammas TV-licens. Det var konstigt att se mammas namn med care of-adress till mig… Jag betalade mina räkningar och avin ska jag åka till banken med under fredagen, för just nu är jag billös. Häromdan försökte jag kolla upp det där med eftersändning av mammas post, men jag vet inte hur jag ska göra och från och med vilket datum jag ska ändra i såna fall. Nästa vecka åker jag ju tillbaka till Motala eftersom det är lägenhetsvisning. Efter allhelgonhelgen kommer sen den tuffa veckan med såväl bouppteckning som begravning, så det är liksom ingen idé att jag åker hem till Uppsala emellan. Det blir kanske lite drygt att häcka i Motala med inte så mycket att göra, men jag får kanske terrorisera mina vänner där, läsa en massa och bara vara.
Så vackert Maire Flinkman skrev…
Det blev en tur över till Tokerian för att köpa fil, mjölk, nån mat och bröd till Anna, som hade lovat att vara hos mig ett par dar. Jag köpte en fryst pizza, men den ligger kvar i min frys, jag åt den aldrig. Kvällen ägnade jag i stället åt att duscha och tvätta håret och att plocka lite med sakerna i de kartonger och kassar jag hade fått med mig hit. I en av bokkassarna hittade jag min farmors poesibok. Är det inte otroligt så vackert de skrev på den tiden, ungefär år 1913..?
Några foton i ramar hade jag fått med mig också. Det på mamma och pappa taget vid en middag hos vännerna G och M i början av 2000-talet, tror jag, står för tillfället ovanpå locket till min skivspelare. Där är mina föräldrar och jag behöver se på dem varje dag så jag inte glömmer bort hur de ser ut. Jag har så svårt att släppa taget…
Vid 20.30-tiden åkte jag ut till Sävja för att hämta Anna från jobbet. Ögonen och ryggen var så trötta, men det gick bra att både köra och hitta. Vi pratade en stund och intog ett par bitar ost, några kex och en tredjedels glas vin. Jag berättade att jag hade telefonerat med L angående flyttlasset och att vi skulle höras en gång till innan jag åker ner igen.
En dikt som jag hittade i en dagbok där min pappa hade sparat citat, dikter och annat.
Jag var jättetrött igår kväll och vi la oss nog före klockan 23. Jag somnade som en sten, vaknade lite vid fyra-tiden, men somnade om. Klockan sex gick larmet på mobilen, för då skulle jag upp och göra mig iordning och köra till Bil 3:an med Clark Kent. Jag har alltså sovit ungefär sju timmar och ändå är jag jättetrött…
På Bil 3:an fanns det som jag befarade ingen lånebil, men jag är så tacksam att jag fick den här snabba tiden i stället för att vänta till den jag hade bokat till den 18 november. Eftersom det är stor service idag, byte av bromsklossar och hjulskifte skulle arbetet ta minst fyra timmar. Dessutom var det bilar före min. Jag var beredd på att häcka i en fåtölj, jag hade tagit med mig en bok och allt. Fast inga glasögon… Jag var så trött och slut och så tänkte jag på Pe, som kanske hade gått av sitt nattpass och var på väg hem. Skickade ett sms och han svarade. Jag ringde upp och den gullige mannen åkte in till stan (han var ledig, men vaken) och hämtade mig. Vi satt på parkeringen vid OK-macken och tog var sin kaffe innan han skjutsade hem mig. Vilka fina vänner jag har även här i Uppsala! Och här är jag nu ett tag, medan Anna fortfarande sover lite. Tror jag… (Nä, nu vaknade hon!)
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Nu när det är en tung tid för mig bestämde jag mig för att välja en lite mer lättsam litteratur, tillika inte så omfångsrik. Valet föll på 
Gå till Toffelprofilen
