Ett inlägg om en bok.

Det står om Karls Ove Knausgårds bok Min kamp 2 på dess baksida att romansviten den ingår i

”[…] är en studie i extremrealism genom blottläggandet av vardagligheter, av utanförskap och av självförödmjukelsens yttersta fascination. […]

Jag har just slagit ihop pärmarna som mellan sig innehåller ungefär 600 sidor. Och jag kan inte förstå hur nån kan tycka att det här är tråkigt eller dåligt – det är en norsk man som beskriver sitt liv – väldigt detaljerat. Tack Jerry och Elias för födelsedagspresenten!

På baksidan står också att detta är en autofiktiv roman. Alltså är detta inte nån självbiografi i egentlig mening. Och det är så vi kanske ska läsa alla böcker vars författare säger sig beskriva sitt liv. För att beskriva sitt liv omfattar ju att ge sin uppfattning och version av personer och händelser – och det behöver ju inte vara sanningen. Däremot är det kanske sanningen för författaren.

Lisa Carlsson på Arbetaren fann boken

”[…] nästintill plågsam att läsa. Den var så fylld av människoförakt. Så mycket sexism och främlingsfientlighet. Det är svårt. Det är fiktion. Men allt som skrivs har hänt och alla karaktärer är människor som får sin historia skriven av Karl Ove Knausgård. Gränsen mellan att skriva om någon och övergrepp är hårfin. […]

Jag hittar inte riktigt detta i Min kamp 2. Möjligen främlingsfientlighet på så vis att författaren känner sig förvånansvärt alienerad i Sverige och bland det svenska. Inte tänkte jag heller att det är sån stor skillnad mellan norskt och svenskt.

Göteborgspostens Mikaela Blomqvist liknar författaren vid Strindberg och hans syn på hysteriska kvinnor som inte respekterar hans behov av att skapa.

Författaren själv säger i en intervju i Vi läser att han levde i ett helvete efter att Min kamp började komma ut. Men han har inga skuldkänslor, förutom gentemot tre personer som han lämnade ut med namn i böckerna.

I den första boken i serien beskriver Karl Ove Knausgård sitt förhållande till fadern. I den andra delen, som jag läste ut nu i kväll, är det frun och barnen och livet och kärleken till dem han skriver om. Men i boken figurerar också övrig familj, vänner och författarkollegor. Vanligt folk som i vanliga fall älskar att bli omnämnda (trust me, I know!) – så länge det är i positiva termer. Minsta lilla negativism och författaren är kränkande, begår övergrepp och visar människoförakt. (Typ sånt jag fick höra om mig själv framför allt i början när jag bloggade.) Då har Vanligt folk inte förstått att det handlar om att skapa trovärdiga och realistiska karaktärer på basis av verkliga förebilder. Eller att vissa porträtt faktiskt är… bang on, liksom! Jag om nån förstår vet också att det gör ont att se sina egna fel och brister omskrivna av nån annan.

Men Min kamp 2 är en bra bok. Jag fullkomligt älskar den extrema realismen, djupdykningen ner i detaljer i vardagen, beskrivningarna av hysteriska kvinnor etc. Vidare noterar jag att författaren inte väjer för att skriva nedlåtande om sig själv heller, för den delen, om nu nån trodde det. Han super och beter sig illa, han är konflikträdd, för att nämna några saker som Knausgård skriver om sig själv.

Toffelomdömet blir det högsta och vid nästa bokbeställning lägger jag till del 3.

Livet är kort.