Jaa du ”Tor”…

Ett inlägg till näthataren som ständigt kränker mig och min familj.


 

Käpphästar

”Tor” har ett antal käpphästar som h*n är fixerad vid.

Jaa du ”Tor” och allt vad du kallar dig… Jag trodde att du hade mognat sen sist. Uppenbarligen hade jag fel. Du har ett antal käpphästar och det är så otroligt lätt att skriva elaka och kränkande saker om andra människor när en (tror att en) gör det anonymt. Fegt tycker jag att det är också, ”Tor”. Du vågar alltså inte stå för dina ord som du skickar iväg via anonymitetsservrar och du gömmer dig bakom allehanda påhittade namn… Ja, jisses…

Det är bra att ha en administrationsskorpion som portionerar ut det h*n tycker att jag ska se. Att publicera ditt senaste verk som kommentar på den här bloggen kan du emellertid glömma. Varför skulle jag publicera en kommentar från nån som inte vågar stå för att h*n

  • kallar mig äcklig
  • jämför mig med rökare (av alla sorters folk!)
  • påstår att jag har dåligt samvete kring föräldraskap (jag har inga barn)
  • påstår att mina barn är bortskämda (jag har fortfarande inga barn)
  • tycker att jag gnäller över min ekonomi

med mera.

Läskunnig är du uppenbarligen inte heller, ”Tor”. Det är bonusbarn jag har i mitt liv. Jag har inget som helst föräldraansvar för dem och har aldrig haft. Däremot har jag varit en extra vuxenresurs. DET, däremot, kan jag själv tycka att jag har skött dåligt. Men det tycker varken mina bonusbarn eller deras föräldrar, det har de sagt.

På min egen blogg skriver jag om vad jag vill – inom lagens gränser, förstås. Jag tycker inte att jag gnäller särskilt mycket om min ekonomi numera. I morgonens inlägg skriver jag till exempel återigen att jag är tacksam för att jag har ett jobb och en lön. Eftersom jag har varit sjukskriven över två månader och dessutom ville betala min mammas begravning och bouppteckning är ekonomin bara lite ansträngd just nu.

Men jag har ingen dålig ekonomi alls. Det finns det däremot andra som har. Av oss cirka tio som samlas till jul är det kanske tre personer som har en fast inkomst. Vi vill försöka skapa en bra jul för några som inte har råd att göra det själva.

Om det är mina bonusbarn du avser när du slänger ur dig orden om bortskämda barn kan jag avslöja att de bara får nyttosaker – och de får bara paket till födelsedag och till jul, aldrig annars. Så jag tycker inte att de är bortskämda, faktiskt. Jag vet ju att du har lässvårigheter, men jag kan tyvärr inte gå in på detaljer och förklara ordet nyttosaker – det är ju snart jul och nyttosaker finns i paketen. Att du dessutom drar in barnens mormor i dina kränkande ord tycker jag bara är pinsamt lågt.

Jag tror att du får fira en ganska ensam jul. Igen. Det är nog inte första gången. För vem vill fira jul med nån som är så elak mot andra som du är? Ett förslag är att du sitter kvar på skithuset – där hör du ju hemma –  och spelar toalettgolf. Det är en ensamsysselsättning.

Toalettgolf

Sitt kvar på skithuset du ”Tor” och spela toalettgolf i din ensamhet. Ingen vill umgås med nån som är så elak som du.

 


Livet är kort.

Publicerat i Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Onsdagen den 14 december 2016: Acceptans, oservice och rätt frostigt

 



Kära dagbok…

 

Mammas rollator

Hej då, Carl Oskar!

Idag sa jag hej då till Carl Oskar. Carl Oskar har varit mammas utomhusrollator i ett par år, vintrar mest. Nu ska han flytta hem till en Barbro och där tror jag att han får det alldeles utmärkt bra. Det blev en snabb och smidig affär. Jag fick ett telefonsamtal i morse och vid lunchtid hade jag lämnat Carl Oskar med tillbehör hos Barbros dotter. Både mor och dotter var jättetrevliga. Dessutom visade det sig att Barbros dotter och jag har en gemensam bekant. Det känns tryggt, med andra ord, att Carl Oskar nu flyttar och får hjälpa en annan kvinna. Mamma hade sån nytta och glädje av honom och jag tror att hon ler uppe i himlen när hon ser hur bra det blev. Fast lite sorgligt var det – för mammas dotter. Jag minns när vi köpte Carl Oskar. Hans närvaro här har påmint om mamma. Nu blir hans flytt en bit på min väg till att acceptera att mamma faktiskt har gått bort.

Mapp från Familjejuristen

Bouppteckningen efter mamma är klar och registrerad hos Skatteverket.

Ett annat steg på acceptansvägen blev den bekräftelse jag fick från juristen idag: bouppteckningen efter mamma är klar och registrerad hos Skatteverket. I kväll ringde jag därför min bank, såsom tjänstemannen vid mammas bank sa att jag skulle göra eftersom jag vill avsluta tre konton. Men se avsluta konton i andra banker kan inte min bank göra. Alltså måste jag åka till två banker framöver. Jag försökte ringa dem, men båda kräver personlig kod och eftersom jag inte är kund där, utan mamma, kunde jag inte ens ringa bankerna. Vad är det för service? Noll och intet, skulle jag vilja säga. För att kunna besöka två banker krävs lediga vardagar. Så typat att jag börjar jobba i morgon. Men det kanske löser sig ändå, bankerna har ju öppet till klockan 18 en kväll i veckan i alla fall och då skulle jag kanske hinna till en bank en vecka, tvåan nästa.

Kvitto på cirka 554 kronor

Bi-bi-bi-billigt? Nja, men min del av julmaten är kanske betald nu.

I eftermiddag har Fästmön och jag varit och handlat några julklappar och en del julmat. Hjälps vi åt blir det ju rätt bra och nu har jag betalat min del av maten, ungefär. Julkorten är också frankerade och postade. Maten är hemlevererad till Anna, men det som då var mindre bra var att hennes lägenhetsnyckel fastnade i bomlåset när jag körde in på gården för att lasta ur kassarna. Vi kämpade båda två, men nyckeln satt fast. Temperaturen har sjunkit snabbt från plusgrader till minusgrader. Uppenbarligen gillar inte bomlås sånt. Det slutade med att Anna fick ringa jouren. Jouren kom så småningom och Anna fick tillbaka sin nyckel. Tur det… Saker och ting ska ju aldrig gå smidigt, det vet vi ju.

Rosa post it-lapp med texten: "vad tänkte du med?"

Vad tänkte DU med som lämnade en sån här lapp?

Kyligare har det blivit, rentav frostigt – på flera sätt än ett. När vi skulle kliva in i bilen hade nån satt fast en rosa post-it-lapp bakom min ena vindrutetorkare. Jag förstår inte lappen. Jag ställde mig på en ledig parkeringsplats (inte handikapp), inom parkeringsrutan, jag skrapade inte nån annans bil, jag gjorde inget fel när jag parkerade. Att andra människor sen har problem kan inte jag rå för. Men vilken jävla trist attityd.

Det är för övrigt många här i världen som har trista attityder. Nu har även jag blivit frostig gentemot en viss person. Det finns gränser. Därför kan du senare i kväll läsa ett öppet inlägg till en näthatare vars återkommande kränkningar jag är jävligt trött på.

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Mat, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Luciakvällen och onsdag morgon den 14 december 2016: Julstökigt

 



Kära dagbok…

 

Regn på bilrutan och backspegeln, kväll vinter

Det gäller att se framåt och inte så mycket bakåt.

Det börjar dra ihop sig. Ja, för somliga mer än för andra. För de flesta gäller att det snart är jul, det är bara tio dar kvar idag till julafton. För mig gäller att gå tillbaka i tjänst i morgon också efter att ha varit borta i över två månader. Men… klarade jag att jobba heltid direkt efter den längsta arbetslöshetsperioden under åren 2009 – 2011 (två år och åtta månader) klarar jag även detta. Jag är inte orolig egentligen. Bara jag får sova och bara den tärande oron, den som förlamar mig, inte sätter klorna i mig så fixar jag det här. Det gäller att se framåt och inte fastna i det som har varit. Jag har ett psykologsamtal kvar före jul. Dessutom blir det ju en mjukstart med två arbetsdagar, samtal från doktorn på andra dagens förmiddag, och sen kanske ledigt några mellandagar. Jag upptäckte för ett tag sen att jag hade så väldigt många semesterdagar innestående – jag blev ju tillsvidareanställd och då händer en massa positiva saker. Totalt har jag visst över 20 semesterdagar att plocka ut. Alla dessa dar tar jag naturligtvis inte ut nu till vinterns storhelger, men…

Julklappssäck och kassar

Tomten i New Village börjar bli klar med klappar.

Mitt privata arbete inför julen går framåt. Den sista tiden har jag varit mer strukturerad, men jag måste givetvis fortfarande skriva listor över precis allting. Många julklappar har det blivit – en del STORA paket som jag har slagit in rätt fult – men jag kan väl säga att jag är klar med klappar till tre i familjen, troligen klar med klappar till ytterligare två och nästan klar med klappar till en. Det är bara en kvar som jag inte har köpt nåt till alls. Förhoppningsvis åtgärdas detta under dan. Tomten i New Village börjar alltså bli klar med julklapparna.

Idag slutar Fästmön redan klockan 13. Jag åker och hämtar henne på jobbet och sen åker vi vidare för att inhandla en del julmat med de pengar vi har kunnat skrapa ihop. Det är inte lätt när sjukskrivning har ätit upp ganska mycket av lönen. Jag har dessutom betalat mammas begravning och bouppteckningen, totalt över 40 000 kronor, ur egen kassa. Det känns bra att jag har kunnat göra det. Jag är så innerligt tacksam för tryggheten i att ha ett jobb och en lön, den senare kommer ju i vanliga fall en gång i månaden om en jobbar. Men det här med maten är ett bekymmer. Vi är åtta som ska samlas till julbord, men få av dessa bidrar med matpeng. Nya pengar kommer inte förrän den 23:e för en del, andra får ingenting. Själv hoppas jag på att få den sista ersättningen från Försäkringskassan nån gång nästa vecka. Men sånt kan en ju inte vara säker på.

Fönster med sol utanför

Det ser ljust ut i ekonomin – bara jag kan hålla mig frisk.

Igår kväll, när oron var nästan helt bortflugen, kunde jag äntligen sitta och göra en budget för 2017. Det ser ljust ut – bara jag kan hålla mig frisk. Nu är jag sällan sjuk. Om jag är det, är det ofta rejäla sjukdomar som tumörsjukdomar eller rygghelvete så jag inte kan gå. Eller som nu… sorg. Sorgen finns fortfarande kvar. Jag har ännu inte accepterat att mamma är borta, att hon inte kommer hit till jul. Kanske går det lättare när jag får rapporten som talar om varför mamma gick bort. Den borde komma snart. Den ger mig visserligen inte mamma tillbaka, men att få ett skäl hjälper nog lite att nå acceptans, att komma dithän att jag fattar att jag inte kan påverka det som är. Det bara är.
Time to move on!

Julkortspåse 2016

Julkorten!!!

Bland alla siffror igår kväll, planering med Anna per sms, upptäckten att det saknades 2 000 spänn på mitt konto (det var en räkning jag hade glömt att jag hade betalat!) och försök att svara vänner (notera pluralformen!) som ville samtala via DM* på sociala medier kom jag på… JULKORTEN!!! De senaste åren har jag skrivit väldigt få. Jag har överlåtit till mamma att skriva några gemensamma från oss. I år finns ingen mamma. Jag kände att det i alla fall var ett tiotal av mina närmaste (bli inte besviken om du blir utan, det är verkligen bara mina närmaste som får!) som skulle få julkort. Kort fanns i mina gömmor, så jag satte igång att skriva adresser etc. Idag ska jag införskaffa frimärken och sen ska julkortspåsen postas – fredag är sista dan, nämligen, om korten ska komma fram till jul.

Det börjar bli dags att sätta fart. Den här dan måste utnyttjas maximalt och dessvärre sov jag lite för länge. Tänk, i morgon tillrar alarmet igång klockan 6.30 och jag ska upp och iväg till mitt arbete igen. Underbart! (Men mindre tid för julstök, utan tvekan…)


*DM = direktmeddelande, meddelande som inte alla kan läsa utan som är privat mellan två eller flera personer på sociala medier

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Sociala medier, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Luciadagen 2016: Oro och ro, bulligt och regnigt – och en sumprunkare mitt i alltihop!

 



Kära dagbok…

 

Ett mjukt och bulligt blått paket med min hand på

Ett mjukt och bulligt paket, en julklapp, tro?

Den här dan innehöll en del oro inuti. Då brukar jag må bättre om jag tar mig för nåt vettigt utanpå, det vill säga med kroppen. Så jag gick till Tokerian och handlade mjölk och fil och färsk fylld pasta till middag. Sen kikade jag även in på klädaffären intill, Big Box. Den ska visst slå igen och hade därför röda prislappar och ytterligare 30 procents rabatt på dem. Men jag hittade inget till mig, tänkte möjligen nån julklapp till yngste bonussonen. Fast det är svårt med storlekar och extra knepigt om det blir fel och inte går att byta sen.

Jag fann i stället ett bulligt och mjukt paket i postboxen till mig när jag kom hem. Avsändare var vännen Jenny. Undras om det är en julklapp eller om det är ytterligare en adventspresent, som den jag fick från Sister of Pain och öppnade i söndags… Nä, jag har inte vågat öppna det mjuka, bulliga paketet. Det kan vara smart också att spara till julafton, för i år får jag nog inga klappar, i vart fall inte från mamma.

Regn på bilfönstret

Isregnet övergick ganska snabbt i vanligt regn.

Oron ville inte riktigt släppa greppet om mitt sköra jag, så jag messade Fästmön och erbjöd mig att skjutsa henne till jobbet. Idag är nämligen mitt öga så bra att jag kan ha kontaktlinser igen och därmed har jag tillräckligt god syn för att köra bil. Bepanthen Anti-Exem-salvan (egentligen creme) smörjer jag på ett par gånger om dan utanpå ögonlocket där det kliar och fjällar lite. Svullnaden har gått ner och det gör inte ont längre. Anna behövde köpa mat till Familjen Katt före jobbet, så jag åkte lite tidigare. Just då kom regnet. Isregnet… Det var så kallt i luften att dropparna frös till is genast på bilrutan. Jag fick helt enkelt skrapa rutan när jag hade stängt garageporten innan jag kunde köra till Anna. Snorhalt var det också på vägarna, men Anna levererades, med kattmat, till sitt arbete i tid. Nu har temperaturen stigit ytterligare några grader, så jag tänker hämta henne i kväll när arbetspasset är avklarat.

Foto av en sida ur boken Mina drömmars stad med kapitelrubriken Sumprunkaresommar

Vet du vad en sumprunkare är? Det vet jag!

Det var bra mot oro att få koncentrera sig lite och samtidigt känna sig behövd. Oron minskade och jag kunde sitta och läsa ett par timmar. Igår valde jag den första delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, Mina drömmars stad. Serien, som kom ut på 1960-talet, tillhörde en gång min farmor. När hon gick bort övergick böckerna till mina föräldrar. Och nu när mamma har gått bort har böckerna flyttat till Uppsala igen (mina farföräldrar bodde här under några år på just 1960-talet!). Det är ett otroligt vackert språk i Mina drömmars stad. Stockholm 1860 skildras väldigt målande, jag får tydliga bilder av stan för mitt inre. Och jag lär mig saker också, historiska ting, minsann! Idag har jag till exempel lärt mig vad en sumprunkare är för nåt. Vet du???

Det blev färsk pasta fylld med spenat och tomat till Luciamiddag idag. Det blev jag sugen på igår när jag såg Erik och Lotta käka det på Historieätarna på Gustaf III:s tid. Jag kunde konstatera att jag visserligen äter mer fast föda nu, men inte alls i de mängder jag gjorde för ett par månade sen. Maten som blev över sparar jag i en matlåda – som med all säkerhet räcker till ytterligare två måltider.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nu väntar ett rykande färskt nummer av Antiktidningen
på mig i min läsfåtölj. Jag hinner nog bläddra igenom tidningen innan jag åker och hämtar och skjutsar hem Anna. Nöjd är jag att lyckades vända oro till ro, om inte till 100 procent så till 75 i alla fall.

Antiktidningen i min läsfåtölj

Antiktidningen väntar på mig i min läsfåtölj.

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Natten till Lucia och Luciadagens morgon 2016: Nattlig utflykt och Luciamorgon i sängen

 



Kära dagbok…

 

Mina fötter på snöig mark

Toffelfötterna gjorde en nattlig utflykt i environgerna.

I natt kom Fästmön hem från sin resa. Ja, jag har varit otroligt avundsjuk, jag vill också resa utomlands. Det har jag inte gjort sen 1996. Men jag är ännu sjukskriven och jag tror ärligt talat att jag inte hade klarat av att resa just nu.

I stället laddar jag för min come back till jobbet på torsdag. Lite pirrigt känns det. Så det kanske är därför jag har sovit väldigt lite de två senaste nätterna. Strax före midnatt åkte jag ner till Centralen i Uppsala, plockade upp Anna och skjutsade hem henne. Sen var jag hur pigg som helst och kunde inte sova. Gjorde ytterligare en liten nattlig utflykt, men i environgerna hemma. Inte en käft var ute här i krokarna. Toffelfötterna halkade alltså rätt ensamma i New Village.


Men månen vandrade sin tysta ban…

Måne


…snön lyste vit på fur (..?)…

Nattbild träd


…och gran (..?)…

Nattbild träd stående


Snön lyste rätt vit på taken och bara Tofflan var vaken. 
Tofflan somnade till först vid tretiden, för att vakna klockan fyra, sova 20 minuter, vakna igen och så vidare fram till klockan var 6.20. Då klev hon upp och fixade kaffe för SvT bjöd traditionsenligt på Luciamorgon och sånt missar inte Tofflan gärna.

Luciamorgon på SvT

Luciamorgon på SvT, en Toffeltradition att titta.


Innan programmet började 
låg jag och funderade på den senaste åren och om jag hade glott på Luciamorgon på TV då. Det året jag helst av allt ville titta var 2012 när Luciamorgon visades från Domkyrkan i Uppsala. Men då låg jag på operationsbordet och blev av med några ovälkomna aliens i magen. Året därpå jobbade jag på värsta vuxenmobbingstället. Jag minns att jag filmade ställets Luciafirande. Sen smet jag upp i köket och grinade och tuggade på en lussekatt. År 2014 tittade jag på SvT, men var svårt sjuk i förkylning. Och förra året jobbade jag tillsammans med NK*. Åren går fort… Men i morse kunde jag i alla fall njuta av en timmes traditionell Lucia från Varbergs fästning. Det var mycket vackert och stämningsfullt!

Luciatåg på TV

Vackert och stämningsfullt Luciafirande i Varberg.


Jag gav mig själv 
kaffe på sängen med lussekatt, pepparkakor och ädelost på tub. Mindre stämningsfull blev magen av detta, dock, men gott och mysigt var det.

Bricka med kaffe, lussekatt, pepparkakor och ädelost på tub

Jag gav mig kaffe på sängen.


Sen låg jag och tänkte på när jag själv var Lucia. 
Jag var varken svart eller kille, men en blek liten femårig flicka som en gång fick lussa hos farmor och farfar i Uppsala. Pappa skulle fota – med gammel-kamera, men utan blixt – och kommenderade:

”Stilla!

Därav allvaret hos den lilla Lucian. Hon som aldrig fick vara stjärngosse, trots att hon ville vara kille, men framför allt åtrådde den där guldstjärnan så hett. (Struten kunde hon klara sig utan.)

Men oavsett vem den lilla Lucian var och vad hon ville och hur hon och du ser ut och är… Glöm inte Lucias budskap: FRID!

Jag som Lucia, ungefär fem år gammal

En allvarlig liten Toffellucia.


*NK = Närmaste Kollegan på mitt förr jobb

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Dött lopp

Ett inlägg om en bok.


 

Thomas Bryllas bok Dött loppDet händer ibland att en gör fynd på loppisar och i second hand-affärer. För min del hittade jag en Uppsalaförfattare som jag inte tidigare hade läst i början av augusti på Myrorna i Boländerna. Jag har googlat på författaren, men som jag skrev igår har jag inte hittat så mycket information om honom. Thomas Brylla har skrivit för såväl unga som äldre. Boken Dött lopp, mitt Myrorna-fynd för tio kronor, är en deckare för vuxna som Thomas Brylla gav ut på eget förlag, Bombus. Jag läste ut den i kväll.

I centrum för boken står en löparklubb i Uppsala. Tro nu inte att jag har gått och blivit sportfåne på äldre dar – det har jag inte. Men jag gillar deckare! Klubbens starke man Carl-Adam Agneheden är ingen trevlig person. Han känner till folks svagheter och ser till att utnyttja dem för egen vinning. Uppenbarligen får nån nog en dag och mördar honom. Utredningen sköts av polisen Staffan Öhrn som tar klubbmedlemmen, advokaten och utredaren Peter Bromander till hjälp för att lösa fallet. Det visar sig att många runt omkring klubbordföranden har hemligheter…

Den här boken är Thomas Bryllas tredje i serien om Staffan Öhrn och Peter Bromander. Boken kom ut 2002. Jag köpte den mest för att jag är intresserad av lokala författare, gärna deckarförfattare. Thomas Brylla skrev ytterligare sju böcker efter den här och ett antal före, men alla ingick säkert inte i den här serien. Sen avled han i november 2009, alltför tidigt, i mina ögon.

Jag gillar Thomas Bryllas språk och hans miljöskildringar. Språket är underbart målande och har en del underfundiga vändningar som jag verkligen tycker om. Personskildringarna är också bra, men jag tycker att det är aningen för många personer i den här berättelsen – jag har svårt att hålla isär dem. Dessutom hoppar handlingen i perspektiv och miljö. Skildringarna av Uppsala får mig att le, för det här är en författare som verkligen har varit på platserna han beskriver. Redan i början känner jag igen min nuvarande arbetsplats, till exempel. Vidare gillar jag hans kritik av det offentliga (läs: Uppsala kommun) – rätt besk och uppriktig, men ack så på pricken!

Toffelomdömet för boken blir högt. Jag ska definitivt leta efter fler böcker av Thomas Brylla, både i den här serien och i övrigt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Måndagen den 12 december 2016: Lite surt, lite salva, lite omtanke och lite förvirrat

 



Kära dagbok…


Mitt på dan for Clark Kent* och jag till Stormarknaden. 
Medan my knight in shining armor fick vänta utomhus traskade jag in på ställets största apotek. I handen hade jag påsen med mina gamla mediciner som jag skulle lämna in för förstöring. Eller destruktion, som det sägs att det heter. Till Kronans apotek går jag nog inte igen. Den lilla jäntan i kassan fnös överlägset och rotade bland mina gamla piller när jag på hennes fråga om jag var medlem svarade nekande. Mitt andra ärende, att införskaffa salva till ögonlocket, gick samma överlägsna attityd till mötes. Jag frågade efter salvan, berättade att den var ganska ny och sa inte helt korrekt namn på salvan. Nä, så nån sån salva hade hon aldrig hört talas om.

”Nehepp! Då går jag till ett annat apotek,

svarade jag som ju hade sökt på salvan på nätet efter ett tips från en vän och visste att den existerade. På Apotek Hjärtat blev jag betydligt vänligare bemött. Och även om jag sa fel namn på salvan där också förstod pesonalen precis vilken salva jag menade. Jag hade vänt på några bokstäver i namnet. Salvan var rätt dyr, men eftersom jag är medlem i det här apoteket hade jag 75 spänn i bonuscheckar som nu kom väl till pass.

Bepanthen Anti-Exem

Bepanthen Anti-Exem har jag nu på mitt högra ögonlock.


Stormarknaden är som bekant inte mitt favoritställe, 
men när jag nu ändå var där passade jag på att göra ytterligare ett par ärenden. Jag bytte in mammas och min dubbeltrissvinst mot fem nya lotter och så köpte jag med mig en portion mat till kvällen, kyckling och grillade grönsaker – för skörbjuggens skull. (Kanske är skörbjugg jag har på ögonlocket?)

Kyckling och grillade grönsaker

Kyckling och grillade grönsaker till middag.


På väg till bilen ringde min mobil. 
Det var Annas snälla mamma – och nu ska du få höra varför hon till exempel är så snäll! Jo, hon undrade hur det var med mitt öga och om det var så att jag inte kunde köra efter salva så skulle hon och L fixa det åt mig. Har jag bästa svärmodern, eller?!

Breatheknapp

Andas – och må bättre.

Hemma igen försökte jag lägga lite salva på ögonlocket. Det var baske mig inte det lättaste när en inte ser ordentligt. Jag var ju tvungen att ta av mig brillorna och då såg jag  inte mycket med mitt vänstra, friska men synsvaga öga. I vart fall verkar det som om det håller på att bli OK nu. Det mesta av svullnaden har gått ner och det kliar och svider bara lite. Min teori är att jag hade saft från pelargoner på fingrarna och råkade pilla på ögonlocket. Jag läste om det på nätet, faktiskt, att det var ganska vanligt. Och höger öga på högerhänt patient styrkte nätdoktorns teori. Eftersom jag inte har nåt problem med vänster öga lär det inte vara nåt som smittar mellan ögonen i alla fall. Vidare kan allt gråtande förstås ha påverkat det hela. Men nu ska det väl bara bli bättre – om jag kommer ihåg att andas lite också.

I eftermiddags telefonerade jag med kollegan Z, som också är sjukskriven. I morgon ska Z till vården för ett par… extraktioner, nåt som oroade sjuklingen. Självklart tänker jag på Z under morgondagen och hoppas på positiva rapporter. Sen ses vi förhoppningsvis på jobbet nästa vecka när Z ska vara åter i tjänst.

Spik i foten

Aj aj! Men det går nog bra.


För att värma mig något har jag strukit också.
Temperaturen har nu stigit till cirka sex minusgrader. Det plingade på dörren tidigare. Utanför stod tre glada Dalkarlar och trodde att de skulle fixa mina fönster! (Blotta tanken på att öppna fönster i den här kylan…).

”Men jag ringde ju i förra veckan till ert kontor och sa att det måste ha blivit nåt fel!

svarade jag. Det hade de inte hört nåt om. Jag berättade då om det fel jag verkligen har, en läckande ventil, men det kunde de inte åtgärda. Så nu undrar jag, lite så där halvförvirrat, vad som har blivit tokigt. Först trodde ju jag och mannen på kontoret att alla lägenheter fått lapp om att saker och ting skulle plockas bort från föntren. Nu verkar mina fönster ha blivit felrapporterade trots att det inte är nåt fel på dem (förutom den läckande ventilen). Kanske nån som verkligen har fel nu blev utan åtgärd i stället? Jag kan nog tycka att det är bra om människor som inte har svårt med ord och siffror sköter felrapportering så kanske det blir färre fel.

Händer med ord

Det är bra om felrapportering sköts av nån som inte har svårt med ord och siffror.


I kväll blir det lite TV, 
det näst sista avsnittet av Tjockare än vatten, som jag har följt nu i höst. Rätt mycket senare, troligen, åker jag ner till Centralen och hämtar Fästmön från Arlandabussen. Det spekuleras i om hon inte kommer hem så sent att stadsbussarna har slutat gå. Och förresten, inte kan väl nån frivilligt vilja åka UL-buss som har sommardäck när det är vinterväglag och snorhalt ute?! Jag gör det INTE!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Måndag morgon den 12 december 2016: Kyla ute, skuld inombords

 



Kära dagbok…

 

Frost på köksfönstret

Ljust och vackert, men väldigt kallt.

Det blev sannerligen vinter igen i Uppsala! Inte nog med att det kom snö – MASSOR av snö. Det blev rätt kallt också. Jag klarar mig fint utan både snö och kyla. Samtidigt blir världen ganska vacker utanför mitt fönster och det blir ljust, men…

Nej, om jag finge välja skulle jag välja mörkret framför kylan där ute. Jag gillar att det blir tillåtet att vara inomhus, tända ljus, softa, läsa. Det är sånt en liksom inte får göra när det är vår och sommar. Då ska en vara utomhus och greja, har nån bestämt. Inte jag. Jag har ingenstans att vara utomhus och greja på. En balkong en trappa upp är inte min dröm om en trädgård. En lägenhet i lyhört flerfamiljshus där barn har springtävlingar en halvtimme före midnatt natten till en vardag och där vuxna renoverar, gärna med slagborr, i evigheters evighet är inte heller nåt som nånsin har stått på min önskelista.

Vaken på natten

I natt var jag vaken.

Men nu är det som det är. Och mitt i allt detta finns skulden, den som understundom bygger tinnar och torn i mitt inre. Sent igår kände jag att jag inte kunde tillmötesgå en outtalad önskan. Det dröjde en halv minut så var skulden där och murade sig ett tillhåll inombords. Det spelade ingen roll att jag hade böjt mig kraftigt bakåt tidigare under dan. Då var då, nu är nu. Följden blev att jag inte kunde somna, trots att jag hade varit så trött att jag hade gått och lagt mig vid 22-tiden. I morse väcktes jag av en Wordfeud-spelande vän som tyckte att det var OK att spela klockan sju. Det är det kanske i vanliga fall, men jag hade gett vad som helst  för att få slippa höra plonket från mobilen så att jag hade fått sova en liten stund till. För jag somnade ju så småningom, men inte förrän natten hade blivit tidig morgon.

Pizzamiddag den tredje advent

Fryst pizza värmd i ugn blev en helt OK tredjeadventmiddag.

Det har varit en ganska bra helg, den som har passerat. Jag har mest fokuserat på att vara balanserad. Det var bara en stund igår som jag började sjunka. Då tog jag till en livlina och ringde en vän. Det är gott att ha såna att tillgå, såna som vännen Mia, som blev den som drabbades av mitt samtal igår.

Inte åt jag soppa till middag igår heller, utan jag slog på stort och köpte mig en fryst pizza som jag värmde i ugnen. Med ketchup och sweet chilli-sås på samt en starköl till blev det en riktigt fin tredjeadventmiddag. Jag åt upp hela pizzan. Försöker vänja magen vid att äta lite mer fast föda nu. Fil och soppa funkar när en går hemma, men på torsdag ska jag ju börja jobba och då behöver jag helt andra krafter.

Termometern visar -10,3 grader.

När jag klev upp i morse var det ungefär tio grader kallt.

Mitt öga är bättre idag, men inte så bra att jag kan peta i kontaktlinserna. Detta betyder att jag måste köra bil med mina gamla brillor på näsan till ett apotek för att försöka få tag i den där andra salvan jag blev tipsad om. Förhoppningsvis finns salvan på ett av apoteken på Stormarknaden. Dit är det nämligen kortast körsträcka. Alternativ två blir apoteket på Heidan. Jag ska ta mig ut medan det är ljust. Problemet just nu är att det är starkt solsken och mina ögon klarar inte det – jag kan ju inte ha solbrillor nu. Men jag ska försöka. Behöver med all säkerhet skotta mig in i garaget också. Hoppas porten går att öppna, den brukar krångla när temperaturen skiftar så här snabbt, och att bilen startar. I morse var det tretton minusgrader. När jag klev upp, vid halvåtta-tiden, hade temperaturen stigit till cirka minus tio. Nyss när jag tittade var det ”bara” sju grader kallt. Enligt väderappen ska det bli plusgrader och regn i morgon… Jag har bättre värme i lägenheten den här vintern. På morgonsolsidan, där köket och sovrummet ligger, i alla fall. Termometern ovan visar över 21 grader i köket, troligen för att solen ligger på där. I smårummen och vardagsrummet är det 19 grader.

Jag ska sätta fart och försöka göra nåt vettigt av den här dan. Till kvällen sjunker jag in i det mörka igen. Förhoppningsvis är ögat ännu lite bättre då så att jag kan läsa lite mer än jag kunde igår.

Snö på ljusslingan på balkongen

Mycket snö är det…

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Tredje advent, mamma…

Ett inlägg till mamma.


 

Hej det är jag igen, mamma! 

Tredjeadventsfika med lussekatt, pepparkakor, Trisslott och adventspresent

Tredjeadventsfika med lussekatt, pepparkakor, Trisslott och adventspresent.

Du kanske tycker att det var länge sen jag skrev, men jag tänker på dig och pratar med dig i tanken varje dag. Det går faktiskt inte en enda dag utan att jag gråter och saknar dig. Fast jag är på väg upp ur det riktigt svarta nu, mamma, och på torsdag ska jag börja jobba igen.

Idag är det tredje advent. Jag tog en riktig gofika på eftermiddagen. Hade köpt lussekatt och pepparkakor. De senare spritsade jag ädelost på. Åt vi nånsin det tillsammans, mamma?

Hade det varit för lite mer än två månader sen skulle jag ha ringt dig idag. Nu finns varken du eller ditt telefonnummer kvar. Det är… väldigt tomt på helgerna och det är nästan aldrig nån som ringer. Men idag, vet du mamma, ringde Annas snälla mamma och då blev jag varm om hjärtat.

Nåt annat som gjorde mig varm om hjärtat är den adventspresent som Sister of Pain sände mig för ett tag sen. Jag hade tänkte spara den som julklapp (är rädd att jag inga får, så dum som jag har varit…), men hon hävdade bestämt att det var en adventspresent. Så den öppnade jag till adventsfikat idag. Det var te i paketet. Rimfrostte. Och varma tankar från SoP.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag är så tacksam, mamma, att människor tänker på mig, bryr sig om, inte glömmer bort mig. Så där som jag aldrig ska glömma bort dig blir det väl inte riktigt. Spåren efter dig skulle sopas bort så hastigt. Men i mitt minne finns du alltid. Du finns också i mitt hem, bland dina saker, foton och i doften av din parfym.

Jag har inte gråtit så mycket i helgen, mamma, men jag har fått en ögoninfektion som kanske, kanske beror på att jag har gråtit lite för mycket den senaste tiden. Nu går helgen mot sitt slut. Jag har varit ensam hela helgen, inte träffat nån. Det har gått bra, även om jag saknar Anna jättemycket också. Fast till skillnad från dig kommer hon ju tillbaka.

Pepparkakshjärtan med ädelost

Jag saknar Anna också!


Men vet du, mamma,
jag skrapade vad jag trodde var vår sista gemensamma Trisslott, en Dubbeltrisslott. (Jag hittade en vanlig lott sen också, den hade fastnat under en burk.) Kan du tänka dig, vi vann på BÅDA sidor av dubbellotten – 60 kronor på den ena, 90 på den andra. Självklart tar jag nya lotter. Då får jag ha dig kvar lite till, känns det som.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nästa helg skrapar jag Triss igen, mamma. Jag tänker på dig alltid och saknar dig så!

Ditt enda barn

 


Livet är kort.

Publicerat i Familj, Jobb, Krämpor, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Ingen salva, men fullt av mediciner…

Ett inlägg om mediciner och städiver.


 

Jorå, jag är min mors dotter. Men innan

”hoardingen

går överstyr tänkte jag göra en insats. I mitt minne finns färskt det tjugotal (20-tal) påsar med lilla mammas mediciner som jag lämnade in på apoteket i Motala när mamma hade gått bort. En kan undra om mamma tog sina mediciner. Det vet jag att hon gjorde. Men hon var mycket rädd att stå utan. Därför plockade hon ut på sina recept så snart tillfälle gavs. Skälen till detta var en krånglande färdtjänst och att ingen annan kunde/hade möjlighet/ville hjälpa henne att ta ut medicin eller skjutsa henne till ett apotek.

Det fanns alltså väldigt mycket tabletter hemma hos mamma. Det fanns mediciner överallt. När jag kikade i min egen medicinlåda, i hopp om att hitta nån ögonsalva, kände jag igen tendenserna att samla på sig…

Mediciner och medicinlåda

Maj gadd! Lilla mamma och jag ÄR väldigt lika på vissa sätt…


Jag plockade därför ur allt på köksbordet,
stoppade mediciner i genomskinliga plastpåsar från apoteket och slängde pappersförpackningarna i min sophink för detta ändamål. Det fanns mediciner från 2009 och jag är alldeles säker på att de inte skulle göra nytta om jag skulle ta dem.

När jag var färdig med utrensningen stoppade jag tillbaka tablettaskar och -burkar, salvor och plåster etc som fortfarande hade ett vettigt bäst före-datum. Det blev väldigt prydligt och när allt fick plats gick också locket att stänga. Lätt att hitta och dammfritt, alltså!

Medicinlåda städad

Nu fick allt plats i min medicinlåda och locket går att stänga, dessutom.


Tyvärr hittade jag emellertid ingen ögonsalva,
varken i medicinlådan eller på apoteket. Noviform verkar vara totalslut hos tillverkaren, dessutom. På mitt närmaste apotek fick jag veta att salvan är restnoterad. Jag sökte lite på nätet och inte nåt enda apotek  – varken nätapotek eller fysiskt – verkade ha salvan. Men så blev jag tipsad av en annan vän (notera att jag har flera vänner!) via Instagram om Bepanthen anti-exem. Den funkar för ögonlock, för Instagramvännen använder den just för det. Jag får helt enkelt försöka ge mig ut i morgon när det är ljust och jag inte är insnöad (som jag är för tillfället). Då passar det bra att jag tar med påsen med mina gamla mediciner och lämnar in på nåt apotek också.

Men… ett oombett tips till dig som vill göra nåt vettigt – städa din medicinlåda/ditt medicinskåp och lämna in gamla mediciner, minus pappersförpackningar, i påsar som du kan hämta på vilket apotek som helst! 

 


Livet är kort.

Publicerat i Familj, Krämpor, Personligt, Sociala medier, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar