Ett inlägg om en TV-serie.

Plötsligt är det TVÅ spännande brittiska serier som går nästan samtidigt på fredagar! Jag har ju tjatat länge om att jag saknar fredagsdeckare – nu har jag fått så jag tiger. Eftersom den ena gick på TV4 spelade jag in den. I stället tittade jag på premiäravsnittet av Saknad, aldrig glömd, en serie i tre delar från 2015 som SvT1 visar.

Karaktärerna Cassie Stuart och Sunny Khan gräver i ett mordoffers förflutna på fredag kväll.

Under ett källargolv hittas skelettdelar. Huset har funnits länge, men benen är väl bevarade. Ett gediget polisarbete och rättsmedicinskt dito gör att offrets identitet fastställs. Det är kvarlevorna efter en försvunnen 17-årig kille som har hittats. Eftersom han har ett hål i huvet är det ett mord. Tack vare en upphittad dagbok lyckas Poliserna Cassie Stuart och Sunny Khan ta sig framåt i fallet, trots att det är 39 år sen killen försvann. Bland annat hittar de namn och telefonnummer. Men ingen av personerna de söker upp vill minnas den döde Jimmy…

Det här är brittisk kriminalserie när den är som bäst! Det behövs inga tio delar, här ska det 39 år gamla fallet klaras av på tre avsnitt. Och det tror jag! De utredande polisernas arbete går raskt framåt, trots att mordet skedde för så länge sen. Det gör att det aldrig blir segt och tråkigt, trots att avsnittet är långfilmslångt (en och en halv timme).

Toffelomdömet blir det högsta!

Livet är kort. Britterna kan göra bra TV-serier, helt klart!