Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Jobbstart!

Vilken fantastisk arbetsplats jag jobbar på! Och vilka fina arbetskamrater jag har! Idag var det jobbstart efter över två månaders frånvaro. Jag kände mig inte direkt orolig inför detta, men jag hade ändå svårt att sova natten till idag. Klockan var fyra när jag sist tittade på den. Sen måtte jag ha tuppat av, för när väckarklockan på mobilen tillrade igång 6.30 sov jag gott. Det gick emellertid bra att komma upp ur sängen.

På jobbet blev jag varmt välkomnad av min chef, min teamledare Duktiga Annika och arbetskamrater. Det blev kära återseenden och en hel del kramar. Jag fick höra att jag har varit saknad – både som yrkesperson och som arbetskamrat. Det värmde så innerligt gott! Jag kände att jag var i betydligt mindre risigt skick än en av mina växter. Kardemummablomman var sorgligt uttorkad. Men se det fanns en liten grön kvist – och finns det liv är det aldrig försent. I alla fall kan en försöka rädda det. I stället för eftermiddagsfika ägnade jag mig åt växtvård och klippte ner blomman. Håll en tumme att den överlever!

En liten grön kvist…

Dagens lunch!

Arbetsdagens första timmar ägnade jag åt att friskanmäla mig hos såväl Försäkringskassan som via lönesystemet på jobbet samt att gå igenom och rensa inboxen. Jag har ju läst mejl varje dag, så det handlade mest om att kasta, arkivera och markera sånt som ska åtgärdas. Inte heller på förmiddagen orkade jag vara så mycket bland folk, men alla var så förstående. I stället för att fika ringde jag och bokade möten med mammas banker till nästa vecka. Det känns skönt att kunna avsluta kontona. Klockan tio hade jag ett möte med Duktiga Annika som berättade om det nya team jag ingår i, vad vi ska jobba med etc. Och så blev det plötsligt lunchdags! Jag hade med mig yoghurt och ostsmörgås som jag åt vid mitt lilla besöksbord på kontoret. (Det där bordet där Lisa och jag satt när hon intervjuade mig för sin lunchpodd. Det fanns faktiskt kaksmulor kvar…) Ingen hade druckit upp mitt kaffe, så jag pressade mig två små kannor till och med – en kanna = en kaffemugg.

Även på mitt första teammöte var jag analog. Jag gillar att vara det på IT-avdelningen där jag jobbar. Två sidor i blocket blev fyllda under mötet, för övrigt.

Efter lunch var det dags för mitt allra första teammöte. Teamet bildades under tiden jag var sjukskriven. Innan dess har jag inte tillhört nåt team alls. Det känns bra att få en grupptillhörighet. Teamet består av ett gäng duktiga medarbetare. Det blev bra diskussioner idag. Jag tror att vi kan jobba konstruktivt och bra tillsammans. Vi bestämde också namn på teamet. Det ska förstås kollas av med avdelningschefen innan det blir officiellt. Namn kan vara svårt. Idag blev det ganska många skratt eftersom en del namn förde tankarna till saker som teamet inte alls står för. Jaa, märkligt nog konstaterade jag vid arbetsdagens slut att jag hade skrattat till flera gånger under dan. Asgarvat har jag inte gjort på över två månader, jag har inte småskrattat, bara skrattat till vid nåt enstaka tillfälle, lett ett par gånger. Att vara tillbaka på jobbet igen kanske kan få mig att tillåta mig att bli glad igen. Och komma igång lite mer och bättre med ätandet. Det går fortfarande sisådär. Men jag känner att skulden fortfarande är min, nåt jag blir påmind om av somliga.

Jag tror förresten att mamma blev glad för min skull att min första arbetsdag gick så bra, för i min plånbok hittade jag plötsligt en Trisslott. Den låg inte där häromdan, det vet jag, för jag rev ur allt jag hade i plånboken. Inte heller var den en av de vinstlotter jag hämtade ut häromdan – de är röda, den här lotten var gul. Lilla mamma, jag skrapade och kan du tänka dig – jag vann en ny lott!

Jag tror att mamma hade ett finger med i den här Trisslotten!

Lucifer hade nästan ihjäl leksaken.

Lika plötsligt som det blev lunch blev det dags att logga ut. Jag åkte hem till mig och lämpade av lite papper och for sen till Fänriken för att leverera kattsand. Fästmön glömde nämligen ett paket i bilen igår när vår handling fick ett sånt snöpligt slut vid bommen. Det var lögn i h-e att hitta en parkeringsplats i området – nästan. Till sist hade jag tur och fann en ledig plats, men jag fick gå cirka sju mil, i halka och isande nordanvind.

Hemma hos Anna mötte jag grannen – som tog mig för Anna! – och började prata om kattleksaker som familjen Katt skulle få. Senare stacks en rolig sak genom brevinkastet. I vart fall tyckte både Citrus och Luficer att den var rolig. Lucifer hade nästan ihjäl den, medan Citrus, när hon fick tag i den, bar iväg med den, lite som en hund.

Anna var i London den gångna helgen. Och jag fick en present! Hon hade kunnat slå i dem som julklapp, men så fick jag dem i kväll i alla fall – två burkar chutney från The Cherry Tree. Vi har köpt spicy tomato för ett par år sen på marknader och den var underbart god. Nu fick jag också en burk kashmiri, som jag inte har provat tidigare. Spännande!

Två burkar mumsig chutney från The Cherry Tree fick följa med mig hem i kväll.

God natt! Lucifer är en riktig sömntuta OCH mammas pojke.

Det blev en stunds kvällsprat med Anna där vi avhandlade allt från jobb till kommande helger och ledighet. Jag har fått OK att ta semester i mellandagarna. Det innebär att min mjukstart på jobbet från och med julafton går över i två veckors ledighet och lite till. Det känns bra att få vara ledig och ”frisk”, det vill säga inte sjukskriven. Jag ska försöka ta promenader, träffa kompisar och umgås med Anna.

I morgon är det fredag och helg. Jag har två möten inbokade och mellan dem ska min doktor ringa. Det känns riktigt bra att kunna säga att jobbstarten har fungerat utmärkt och att det känns rätt att börja jobba heltid inklusive ta semester – precis så som vi diskuterat. Efter trettonhelgen ska jag vara redo att ge järnet igen! Tack till alla som har stöttat och som stöttar mig på olika sätt i sorgen. Utan er hade jag inte kunnat börja jobba idag.

God natt!

Livet är kort.