Kära dagbok…
Här vare rotfrukter!
Tänk att jag var på födelsedagskalas i Motala igår! Inte bara våffelfest i Vadstena igår alltså, utan även firande av hela tre födelsedagar. Fast det höll på att börja med en förskräckelse eftersom vännen Mia skickade knapphändiga instruktioner per sms om att jag kunde skala rotfrukter om jag hade tråkigt. Hum… ja… om jag får tycka så tycker jag ju att skala rotfrukter låter skittråkigt, men självklart ville jag hjälpa till med förberedelserna inför kalaset. Jag hittade i alla fall en låda i kapten Bäckdahls Mias skafferi som innehöll råvarorna. Men vilka rotfrukter skulle jag skala och hur många? Tja vi skulle bli fem till middagen… Hur beräknar man rotfrukter till en kycklingrätt då??? Mia, som inte bara är socionom utan även utbildad kokerska, satte myror i skallen på en stackars kommunikatör, men jag gjorde i alla fall nånting.
Jag skalade några morötter, några palsternackor (som jag kallade för selleri) och en och annan gul lök.
”En måltid utan vin är som en dag utan solsken” stod det på underläggen jag hade med mig till Mia. Det tog vi fasta på. Vin – och solsken – är viktigt.
Det låg potatis i lådan, men så mycket hade jag i skallen att jag inte skalade den, för Mia hade sagt att rätten skulle serveras med couscous. Uteslutningsmetoden… Morötter är rotfrukter och palsternackan såg rotfruktig ut, fast jag trodde att den hette selleri. Sen brukar jag gilla gul lök när jag själv gör kyckling i ugn, så… Nja, jag skalade väl lite till, sen städade jag upp efter mig i köket. Och öppnade och ställde en vinflaska på luftning. Sånt kan jag. Vi tog verkligen fasta på visdomsorden på glasunderläggen jag hade med mig till Mia från Uppsala, för övrigt. Vin och solsken är viktiga ting!
Dammsuga kan jag också, så jag slet fram monstret ur Mias städskåp och inledde en promenad. Katten rymde. Och Mia stod utanför och ringde på dörren i en halvtimme utan att jag hörde. Nej då, skojar bara, jag hörde. Efter en stund. När Mia kom in tog hon över och styrde upp. Och stökade till. Maj gadd, efter fem minuter såg det ut som en virvelvind hade farit fram i köket: skåpsluckor stod öppna, lådor på glänt, presentpappersbitar låg på köksbordet, sopskyffeln stod mitt på golvet, en tom papperspåse stod där också, diskbänken och hoarna var belamrade av skulor och… maten stod i ugnen och doftade fullkomligt ljuvligt…
En virvelvind drog fram och stökade till i köket på nolltid…
Vi var fem personer som skulle födelsedagsfira och jag är så glad att jag fick fira med Mia, Ivar, Saga och Alma. Mias mamma Saga är så klar i knoppen och rolig att prata med, Alma är lika rolig rent generellt som sin mamma och Ivar är en sån go kille. Värdinnan själv… ja, hon är en av mina äldsta och bästa vänner, men har påstått för sina barn att hon var en ängel som ung. Den villfarelsen tog jag emellertid ur barna och la fram nya fakta i vissa mål. Det var en sån trevlig kväll, med många skratt, god mat och värme. Sen firades inte bara kvällens födelsedagskille (23 år) utan även hans mamma och jag, som fyller på vinglasen hela tiden år nästa vecka. Fast vi fyller lite mer. Men alla fick vi presenter. TACK raringar för att jag fick hänga med er!!!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Tussan var rätt morgonsur och tyckte att jag skulle åka hem idag.
Konstigt nog var vi rätt pigga i morse. Jag har nu kamperat med Mia och Alma sen i onsdags och vet att de är bra på att sova. Men inte idag på söndagsmorgonen när ingen av dem skulle upp och iväg tidigt. Visst är det lite typiskt?! Tussan var emellertid rätt morgonsur idag och jag kände att det var dags för mig att samla ihop mina väskor och återvända till Uppsala. Det var med väldigt blandade känslor jag for – Motala är min hemstad, men Uppsala är det också. Samtidigt insåg jag att jag har fler nära vänner i Motala och Vadstena efter de här dagarna än jag har i Uppsala efter 35 år. Fast det är i Uppsala min nya familj bor. Avsked är sorgliga och jag var ledsen när jag kom hem. Det kändes till exempel konstigt att inte ringa till mamma och säga att jag har kommit hem helskinnad. Och det lär kännas riktigt jävla ledsamt att hon inte ringer på min födelsedag…
Nån lust eller nåt behov att stanna på vägen hade jag egentligen inte, men halvvägs insåg jag att jag nog behövde stoppa i mig nånting. Jag stannade till vid sedvanligt rastställe på väg norr ut och köpte lite choklad som jag mumsade i bilen medan jag besvarade tre sms. Nog var jag värd lite choklad, för trots allt gott jag har stoppat i mig de här dagarna har jag inte ätit nåt godis mer än tre små bitar lösgodis igår kväll.
Sportig lunch i bilen.
Ytterligare en grav att ta ställning till skötsel av…
Hemma var allt sig likt utom min spis som var prickig och mina köksbänkar som var flottiga och smuliga. Det hade kommit post om ytterligare en grav, den i Norrköping, och saker att ta ställning till när det gäller skötseln av den. Lite jobbigt kändes det allt att gå från en grav till en annan… När jag ändå var i farten med tråkigheter gjorde jag mina räkningar. Tack och lov gick det rätt fort. Jag hann precis i tid till Äldreboendet där jag hämtade Fästmön, för henne har jag minsann saknat. Vi åkte och handlade på ICA Heidan och jag köpte bröd, fil, mjölk, nåt grönt och en chokladbit till. Ja, choklad hjälper lite när en är ledsen.
Nu behöver jag äta nåt. Frågan är om det blir kycklinglasagne från Dafgårds eller smörgåsar. Det lutar nog åt det senare, varm mat är godast i sällskap. Jag har i alla fall påbörjat mitt presentbord. När jag kommer hem från jobbet i morgon ska jag städa lite här hemma, för på onsdag kväll får jag gäster. Jo, jag har ändå några nära vänner och familjen här i Uppsala också… I morgon ska jag dessutom till mitt älskade jobb. Jag känner mig fortfarande så otroligt lyckligt lottad som har det här jobbet. Nåt jag däremot inte gillar är att värken i muskler och leder inte vill släppa. För tillfället är höger knä värst. Undras om det inte är Wine o’clock, kanske? Eller nej. Jag får riva fram lite salva i medicinlådan.
Mitt presentbord med paket från vännen FEM och krämerna från vännen Mia.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
För snart ett år sen fick jag två böcker av Kommunalrådet till min födelsedag. 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 