Kära dagbok…
En kriminell?
Med tanke på att jag ytterligare en gång lägger ut en bild på mig själv kan en ju få för sig att jag tycker att jag är snygg. Det tycker jag inte. Däremot vill jag visa den nakna sanningen – sån här är jag – utan smink, filter och botox. Bilden här intill är från mitt nya pass, det jag hämtade ut i onsdags innan jag åkte till Motala. Jag ser inte klok ut. Jag ser inte snäll ut. Jag ser… kriminell ut. Ungefär. Men nu är passet fixat så att Fästmön och jag kan åka till London framöver. Jag hoppas bara att jag blir insläppt såsom jag ser ut. Men polisen som tog bilden kan med all säkerhet intyga att den visar mitt rätta ansikte.
Från Mias kök ser jag Bispmotalagatan.
När jag sitter och skriver det här inlägget sitter jag i vännen Mias kök i en lägenhet i centrala Motala dit hon flyttade i februari. Jag är glad att min lilla present matchade köket rätt perfekt i färg! En gång, i ett annat liv, ett liv när även jag bodde i Motala, hade jag en klasskamrat som bodde i det här huset. Vi tappade snart kontaktaten, för vi gick bara i samma klass i två månader innan jag fick hoppa över andra klass på Lyckornaskolan till tredje klass på Norra skolan. Ja, det är 100 år sen verkligen och tillhör ett annat liv.
Mías nya hem är ljust och fint. Åt baksidan ser hon sjön. Tyvärr har Motala inte visat sig alltför mycket från sin soliga sida, så jag har inte kunnat promenera och fota så mycket som jag hade velat. Men jag är ju kvar ett tag till.
Det har varit några ledsamma dagar, men jag har hanterat sorgen ganska bra, mycket tack vare att jag har blivit och blir så omhuldad. Anna har jag telefonerat med ett par gånger, vännen Mia skämmer bort mig med god mat och omtänksamhet och vännen FEM tog ut en semesterdag igår för att kunna följa med mig på urnnedsättningen. FEM är min allra äldsta vän och vi lärde känna varandra när jag kom till hennes klass i trean. Vi var åtta år. Vännen Mia lärde jag känna ett år senare, i fjärde klass. Nästa vecka blir jag 55. Jag undrar hur många som har såna gamla, goda vänner kvar i sin umgängeskrets..? Det har varit och är guld värt att kunna få vara med de här vännerna och att vännen Mia upplåter sitt hem, helt villkorslöst, till mig.
Här är några bilder på vännerna och en del av det vi har ätit:
Jag har läst lite grann och bytt från en bok som handlade om ofrivillig drunkning till en psykologisk thriller som handlar om en trolig medveten dränkning. Ja, inte särskilt passande läsning med tanke på skälet till min vistelse i Motala den här gången, men spänningsromaner är lättlästa och får mig att lättare koppla bort verkligheten en stund.
Ceremonin igår var värdig och det var det allra viktigaste för mig. Att själv få sätta ner mammas kvarlevor i jorden var oerhört starkt och känslosamt. Nu har jag graven att gå till när jag kan. I övrigt måste jag gå vidare, acceptera det som är och som jag inte kan förändra. Det finns ingen kvar i min ursprungsfamilj, bara jag. Ja, jag vet att jag tjatar om detta, men det är en märklig känsla och det är jag som känner den, inte du. Jag låter sorgen ta sin tid den här gången. Men verkligheten finns där ute och jag måste vara där.
Vekligheten finns där ute.
I eftermiddag ska jag träffa en av mammas yngsta kusiner, mammakusinen M. Hon var tillsammans med sin syster på mammas begravning, men i mars i år gick systern också bort. Mammakusinen M har nu inte heller kvar nån från sin ursprungsfamilj – mamma, pappa (min morfars bror), två systrar och en bror är alla döda. Hon är två år äldre än jag, bara, och vi lekte som barn, ofta Trollkarlen från Oz (!). Märkligt nog var Ovan regnbågen från den filmen den enda profana musiken på mammas begravning.
Verkligheten är ljus, trots allt och livet går vidare.
Delaktig i en familj.
Verkligheten är också att vi planerar att ha födelsedagskalas här hos Mia på lördag. Livet går ju vidare. Egentligen är det hennes sons födelsedag, men både Mia och jag fyller år nästa vecka, dagarna efter varandra. Jag har ordnat ett par rätt torftiga och trista presenter, som ändå förhoppningsvis kommer till nån nytta, och lite senare idag ska jag ut och köpa lite vin till lördagsmiddagen. Mia har lovat göra tårta och middag och förutom hennes barn kommer även barnens mormor. Och så jag. Omhuldad får jag vara delaktig en stund i den här familjen. TACK!
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Nog trodde jag att jag hade läst alla bokreaböcker jag köpte i år, men så hittade jag en sista: 
Den norska traditionen med 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 