Ett inlägg om ett vin.

Vinet passade bäst till lagrade ostar.

Mitt vinskåp är en källa till goda viner. Ibland köper jag – och sen glömmer jag bort. I december förra året köpte jag en flaska Allegrini Valpolicella Superiore 2014. Först igår kväll tyckte jag att det var dags att öppna vinet till lördagsmiddagen, stekt kalkon med potatisklyftor, vitlökssmör och hot béarnaisesås. Kalkonen var stekt sen tidigare och upptinad ur frysen. För att kompensera eventuellt smakbortfall ville jag ha ett riktigt gott vin till maten.

Vinet har en mörk färg och är gjort på tre druvsorter: corvina veronese, rondinella och oseleta. Corvinadruvan och rondinellan är vanliga druvor i Valpolicellaviner, medan oseleta faktiskt är en ovanlig druvsort som ett tag var utdöd. Lamm, nöt och ost är passande rätter till vinet, enligt Systembolaget. Vinet kostade 119 kronor i december 2016 och lika mycket nu.

Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om vinets smak och doft:

”Nyanserad, kryddig smak med inslag av fat, mörka bär, kryddnejlika, choklad och vanilj. […] Nyanserad, kryddig doft med inslag av fat, mörka bär, peppar, mynta och mörk choklad.

Igår intog jag vinet till stekt kalkon, i kväll till kycklingspett med mango- och jalapenosmak. Jag åt även några bitar camembert och Saint Agur. För en gångs skull hade Systembolaget rätt: vinet passade allra bäst till ostarna. Nu var de förstås inte lagrade hårdostar, men väl lagrade dessertostar. Framför allt till Saint Agur-osten var vinet förträffligt. Till kalkonen respektive kycklingspetten tyckte jag att smaken var lite tam. Kanske var fåglarna för hårt kryddade och konkurrade ut det kryddiga vinet.

Toffelomdömet blir ändå högt. Det här vinet ska jag köpa igen och då enbart inta till ostar.

Livet är kort.