Kära dagbok…

Idag kunde vi sjunga om studentens lyckliga dar med blåbärssylt mellan tänderna.

Idag tas det student. Redan i morse noterade jag det eftersom jag fastnade bakom två så kallade studentflaksbilar på väg till nån sorts uppställning nånstans. Vägen hem sen var mycket lång, för se vanliga vägen, genom centrala Uppsala, var inte att tänka på. Det blev omvägen för mig – och alla andra som bara ville hem efter en arbetsvecka. Fast jag ska ju iväg på studentuppvaktning – och kombinerad vodkafest. Först blir det städat och lugnt. Men SEN…  när den nybakade studentskan lämnat hemmet för att fira med sina kamrater (som är mer jämngamla än föräldrarna och Tant Tofflan) vidtar vodkafest. Jag tror att vi kan få till en riktigt bra sån, jag med mina delvis finskryska gener, Lucille med sina baltiska och ryska och Herr Lucille med indiska. Det kändes därför fint och rätt att grunda med en fredagsbulle med blåbärssylt på jobbet. Detta innebär att vi kan sjunga om studentens lyckliga dar – med blåbärssylt mellan tänderna. Sylt som i varje fall jag sen sköljer bort med vodka, alltså. Och stämman är uppsjungen för eventuellt skrålande av typen sånger från Lilla snapsviseboken.

En sen lunch med lax, potatis, grönt och en stunds läsning.

Seriös… det har jag varit hela dan på jobbet. Jag har lagt ut FAQ i ett projekt, fått synpunkter, redigerat, publicerat, jag har publicerat mitt nyhetsbrev, skrivit en rapport och lagt ut även den, funderat över mitt kommande medarbetarsamtal med mera. Och som en skänk från ovan fick jag en återbudstid för massage! Därför vågade jag inte äta lunch – köpt sådan (lax och potatis med sallad) – förrän efteråt, det vill säga först mellan 13.30 och 14. Jag har ju en ganska känslig mage och ville inte råka i pinsamheter på britsen, i det fönsterlösa lilla massagerummet, så att säga. Idag var det Patric a k a Dolor Dominus som tog itu med min hälsporre och det där till hörande underbenet. Det var riktigt aj faan, på ren svenska.

En lapp gjorde mig glad.

I övrigt har jag kollegor som mest är snälla mot mig och inte plågar mig. Lite svettig noterade jag en lapp på vindrutan på bilen när jag skulle åka hem. Men se… det var inte nån parkeringsbot, det var en hälsning från Zeta! Va glad jag blev!

Hemma i New Village noterade jag att det hade varit fest. På min balle*. Nån tyckte tydligen att det var OK att leka krossade tomater på ballebordet**, inte på burk. Det, däremot, var inte snällt. Mutter, mutter. 

Krossade tomater på b…allebordet.

Nu ska jag rusta mig för studentuppvaktning. Jag kan bara hoppas att min massakrerade masserade fot klarar kvällen, men samtidigt kan jag ju faktiskt gå på fest i tofflor. Faktum är att uppvaktningen är så nära den kan vara utan att ske i mitt eget hem. På tisdag är det… 37 år sen jag fick min vita mössa. Jag var 18 år nyss fyllda. En evighet sen. På yngre stenåldern…

∼ ♦ ∼

Dagens fundering är egentligen ingen fundering, mer ett konstaterande: På jobbet kör vi Bookworms unite! Tack underbara Psson för att du förgyller min tillvaro där!

Bookworms unite! Här är Psson med en Penguin-tischa i snyggt orange tryck.

∼ ♦ ∼

*balle = balkong
**ballebordet = balkongbordet

Livet är kort.