Ett inlägg om en film.

Av en händelse igår kväll råkade jag fastna med ögonen på en film på TV4, Wallander: Sveket (2013). Jag tycker att de där filmerna med Krister Henriksson är rätt dåliga, men boken jag läser just nu är lite seg och just den här filmen hade jag inte sett. Eftersom TV4 har så mycket reklam och dessutom visar nyheter och väder mitt i sina filmer hann jag också duscha vid 22-tiden.

Inledningsscenen visar en man och en kvinna som grälar för att mannen vill skiljas. Därefter åker kvinnan hem till sig – och blir mördad. Kvinnans dotter går till polisen för att anmäla mamman som försvunnen. Dagen därpå hittas mammans lik, insvept i plast, på stranden. Samtidigt visar det sig att mordet har spelats in på övervakningskamera. Två unga datornördar bestämmer sig för att utpressa mannen/pappan. Allting pekar på att det är han som är skyldig, nämligen. Wallander själv börjar bli allt rörigare i skallen, nåt som noteras av en av hans kollegor.

Ja, ja, det är inte mycket nytt under solen här. I ett försök att modernisera har dottern ett självskadebeteende, men annars är det som vanligt. Dessutom talar nästan alla finlandssvenska utom Wallander, känns det som. Fast lite spännande är filmen, trots allt. Skådespelarinsatserna är ganska bedrövliga. Jag är kanske snäll om jag ger medelomdöme, men jag fick ungefär en och en halvtimmes rätt OK underhållning utan större djup. Och det behöver en ibland.

Livet är kort.