Kära dagbok…
Vardagsfrukost vid köksbordet i nya köket.
Idag var det dags att återvända till jobbet. Och jag promenerade! Att promenera till jobbet har jag aldrig gjort i hela mitt liv. Jag promenerade till skolan som barn. Till mina arbeten har det varit alldeles för långt för att gå och jag har åkt buss, cyklat eller åkt bil. Det var en underbart skön promenad om 20 minuter. Jag vaknade till ordentligt och även om det var halt och snöade lite var det en vardagsfantastisk upplevelse. Lika fantastisk som att äta frukost vid det köksbord som en gång var min mammas och som nu står i vårt nya kök.
Fästmön var hemma och ledig, men särskilt ledig var hon inte. Hela sex maskiner tvättade hon på förmiddagen innan hon stack till sitt gamla hem för att greja lite och utöva balansakter som kunde ha fått ödesdiger utgång.
Den förlorade – och återfunne – sonen Lucifer.
På jobbet väntade framför allt massor av e-post, men också fyra nya större uppgifter. Ett par små löste jag under dagen och HEPP! så var det dags att gå hem. Hemma hittade jag bara flickorna Katt, pojken var försvunnen. Jag letade och letade och ropade, men han fanns inte nånstans. Till sist ringde jag till Anna och var förtvivlad. Strax därpå hittade jag Lucifer – längst in i ett hörn i bokrummet. Jag utfodrade djuren och intog smörgås medan Anna åt kvällsmat av varm sort.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att i sin helhet klippa in ett mejl jag fick idag från Elisabeth Rosenqvist i Kalmar, även känd under efternamnet Gustavsson/Gustafsson och bloggar som Augustifarmor och Dubbelfarmor. Den förra bloggen läste jag för flera år sen, den senare har jag aldrig läst, jag vet bara att den finns. Jag tänker inte svara på detta elaka och missunnsamma brev, men jag vill ge andra som eventuellt läser den här bloggen möjligheten att se vad det är för elakheter jag får mig tillsänt. Det är så fruktansvärt lågt att till exempel ta upp min barnlöshet, eftersom jag och Elisabeth Rosenqvist aldrig har träffats har hon ingen aning om den sorg jag känner inför detta. Det är inte första gången jag får grymma och aningen avundsjuka rader från den här kvinnan som måtte vara både bitter och ensam. Det gör mig inte gladare heller att veta att jag inte är den enda hon ger sig på, det är fler än jag som har råkat ut för hennes nålstick.
Jag tänker inte bemöta nåt av det hon skriver, jag vill bara säga att jag är väldigt, väldigt ödmjuk inför det liv jag har idag. Och tacksam! Men det har inte varit gratis.
Så här skriver hon:
”Hej!
Du rättar alla fel hos andra, även när du inser att det är ett slarvfel, som det kan bli ibland. Du ska till bilverkstaden den 26 januari, knappast! Jag begriper ju att det ska vara den 26 februari, och skriver ingen kommentar om det, men det hade du nog gjort, om det varit någon som skrivit så. I alla fall gjorde du det när jag råkade (slarv) glömma en bokstav i ett ord! Jag kan hålla med om att Annas mamma verkar vara den snällaste människan på jorden.
När mina barn kommer hit, säger jag aldrig att jag har gäster. Mina barn är lika mycket hemma i mitt hem som vad jag är, och de är alltid välkomna. Du som inte fött barn vet inte vilka starka känslor, och kopplingar, det finns mellan mor och barn.
Det är bra att ni fortsätter att åka till återvinningen, för döda ting, prylar, böcker och gamla trasiga möbler, kan aldrig bli viktigare än att ha bra och fina relationer med sina närmaste.God fortsättning med livet!
Elisabeth
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
