Kära dagbok…
Flyttkartonger blir användbara i framtiden.
Det är ingen underdrift att säga att de senaste dagarnas inlägg har drivit upp besöksstatistiken på bloggen. Glädjande nyheter – liksom sorgliga – tycks ha såna följder. Det är roligt att se att så många gläds med mig/oss rörande de senaste nyheterna. Det är kanske aningen lättare att höra av sig när det är kul saker som händer i nåns liv. Plötsligt kommer det kommentarer, men också mejl och sms från människor som inte har hört av sig på flera månader, ibland faktiskt år. Snälla meddelanden hade jag kanske behövt lite mer av när livet var svårt. Som läget är nu hinner jag inte svara på allt, mer än här på bloggen och till mina nära och kära (familj och vänner). Jag måste liksom sätta fart med massor av saker.
Från förra hösten har jag en viss vana vid rensningar och ihoppackningar av hem. Men lilla mammas lägenhet gick förvånansvärt snabbt att packa ihop. Detta berodde dels på att hon hade rensat ut i samband med flytten dit sex och ett halvt år tidigare, dels på den fina hjälp jag fick av vännerna FEM och Mia samt Fästmön. Och så var det några till här på hemmaplan som ställde upp med muskelkraft, moraliskt stöd, axlar att gråta mot och annat. Resten höll sig undan. Det var med all säkerhet klokt – en ska bara ställa upp för andra om en har tid, ork och lust.
∼ ♦ ∼
Nånting som sätter stopp för kommunikation med dem som hör av sig dagtid är att jag inte har nån täckning på min privata mobiltelefon på jobbet. Först i december, troligen, installeras en basstation för Telia. På kvällarna lär jag inte ha så mycket tid över för socialt prat heller och efter klockan 22 är det bara familjen och de närmaste vännerna som kan nå mig. Jag går nämligen och lägger mig då. Jag somnar snabbt, men de ständiga uppvaknandena lär jag få leva med. De gör mig trött.
”Ingen täckning”… Sånt en inte vill läsa på mobilen.
Som grädde på moset bråkar en fot och ryggen. Nu är det högerfoten igen som är ond, men det är inte hälsporren utan ovansidan av foten. Ryggontet kommer och går. Ligger jag på ett hårt golv med benen och fötterna på en stol känns det lite bättre. Fast det är aningen svårt att jobba, rensa och packa då…
∼ ♦ ∼
Idag är en stor dag, för det slutgiltiga ekonomiska beskedet anlände. Vidare har jag bokat tid för bankmöte och tid för besök av en stylist. Ja, det är förstås inte jag som ska ”stajlas” utan mitt hem. Om jag är totalt omöjlig att stajla är mitt hem det nästintill. Det sätter sina spår att bo +20 år på ett och samma ställe. (Tips: flytta ofta!) Sen är det förstås vissa tyngre problem när en boktok ska flytta. (Tips: samla inte på böcker! Ha definitivt inte tolv bokhyllor. Men om du bara måste samla, packa böcker i papperskassar.)
Många böcker små… Här är bara några av mina…
∼ ♦ ∼
Med tre tandborstar hoppas jag att pliggarna håller sig hela.
Vissa ting blev nödvändiga att sköta på arbetstid, men jag hann ändå med det jag skulle. Ett skäl till det var att min tandläkare, som jag skulle träffa strax före lunchtid nere på stan, lämnade återbud i morse. Nu blev det bestämt att jag ska bli kallad först i januari nästa år. Hoppas pliggarna håller till dess!..
Jobbmässigt har jag förberett en del möten, jobbat med intranätet och mitt nyhetsbrev, skrivit och publicerat en guide, för att nämna några ting så att ingen tror att jag bara har fipplat med privatsaker på arbetstid. Det har jag inte. Jag har även hunnit med att systemuppdatera såväl jobbmobilen som min privata mobil. När alla überviktiga samtal var avklarade…
∼ ♦ ∼
Nu ska jag skriva en plan för mitt fortsatta hemarbete. Det är ungefär vad jag orkar med i kväll efter all anspänning. Jag fick tacka nej till att recensera en bok och jag har även meddelat att recensioner jag lovat att göra dröjer.
I Trilogirecensionshistorien (uppdrag jag tackat ja till: recensera tre delar; problem: endast del ett och del tre har sänts till mig) har för övrigt författaren hört av sig igen och utlovat ett recensionsexemplar för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det känns som om förlag och författare inte riktigt kommunicerar. Det skulle inte förvåna mig om det plötsligt dyker upp två recensionsexemplar i min postbox…
Del två har ännu inte kommit till Tofflan…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Att säga att Karin Fossums senaste Konrad Sejer-bok är en ren deckare eller polisroman vore att ljuga. Visserligen utspelar sig boken Viskaren till stor del under polisförhör, men det är en psykologisk thriller. I morse slog jag ihop pärmarna för sista gången. Det har tagit sin lilla tid att komma igenom boken. Till viss del beror det på att jag just har påbörjat en stor rensning av mitt hem inför en flytt, men också för att boken inte gick rafflande snabbt framåt.
Några av mina favoritdeckare just nu är 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 