Kära dagbok…
Min älskade, knappt vaken, på födelsedagens morgon.
Idag är det födelsedag i familjen. Min älskade blir ett år äldre, men för mig är hon evigt ung. Familjen är numera utspridd, så det blev en tvåstämmig kör som sjöng födelsedagssången i morse. En stämma var dessutom hosthes. Stackars Anna gick miste om en sovmorgon. Problemet är att jag började tidigt som vanligt (idag dessutom extra tidigt eftersom jag skulle ha en kommunikationsövning på morgonen) och hon först klockan 16. Typ Anna går när jag är på väg hem. Att fira födelsedag med gofika och presenter klockan 22 kändes lite fel, så vi har spridit ut firandet. Igår kväll blev det gofika, i morse presenter och sång och kaffe på sängen och på söndag, när vi är lediga, blir det tårta (?) och gäster. Och nån gång i helgen ska jag få bjuda min kära på middag på lokal. Kanske ser vi en utställning också. Vi får se. Anna är långledig, det vill säga fredag – söndag, men ledigheten brukar snabbt försvinna.
Vi tog en förfödelsedagsfika igår kväll.
En del av morgonens paket var vackert inslagna (av andra), ett var inslaget av mig själv. Tejpen hade redan börjat lossna. Fantasin är inte heller precis flödande. Vi har ju liksom gott om saker och några upplevelser har vi inte direkt pratat om några. Jo vi har pratat om att besöka en vin- och delimässa på Uppsala Konsert och Kongress i maj, men då jobbar förstås Anna. Därför blev det mest nyttosaker av typen ”sånt som används (tills det tar slut” och böcker, förstås. Fast att hon skulle få böcker (tre deckare) hade hon listat ut i förväg eftersom Nån undslapp sig en kommentar. Det kändes som rätt trista presenter, för Annas läshög på sängbordets hylla är ganska stor. Samtidigt har jag noterat att hon har börjat komma igång att läsa igen. Men det handlar om att hitta läsro och det är alltid så mycket att göra.
∼ ♦ ∼
Lucifer såg kanske båda mina möten vid nån fågelskådning på balkongen.
På väg till jobbet träffade jag en bekant från ett annat arbetsliv. Även om återseendet var kärt, var det samtidigt ett smärtsamt möte. Det påminde mig nämligen om en tid i mitt liv, De Sju Svåra Åren, när jag var en icke önskvärd person. Jag var icke önskvärd utan att få veta varför. Det gjorde kanske mest ont av allt. Det märkliga är att jag på samma plats träffade en annan person från det arbetslivet i förra veckan. Då var det en av dem som gjorde mig illa, men konstigt nog kändes det mötet inte lika plågsamt. Kanske handlar det om att förluster av vissa personer i ens liv är rätt OK, medan förluster av dem en tyckte om mest är sorgliga. Idag har jag dessutom kommit förbi saknaden av arbetet som sådant – jag har fått ett fantastiskt jobb, på egna meriter och utan kontakter.
∼ ♦ ∼
Idag hade jag bara tre möten på jobbet. Det andra var förstås det roligaste, för det var den sjätte gången jag kommunikationstränade med ett team. I och med att Team Infrastruktur har haft sin övning har alla team vid en av fyra enheter deltagit och bara ett fåtal team återstår totalt sett. Ytterligare ett team bokade jag in mellan mötena. Som alltid blev den här övningen olik de tidigare, men temat är fortfarande kommunikation. Väldigt, väldigt givande möten är dessa och jag är så tacksam att jag får göra det här roliga jobbet och möta så många kompetenta och intressanta människor. Utöver detta har jag bland annat kollat en kommunikationsplan, språkgranskat ett par texter, skrivit en dagordning, minnesantecknat på ett möte, stämt av ansvarsfördelningen i en uppgift med mera. En rätt bra blandning på arbetsdagen, tycker jag.
Team Infrastruktur kommunikationstränar. En av de tränande avvek före fotograferingen.
∼ ♦ ∼
När mamma Anna jobbar håller mamma Mini ett vakande öga på E och mig.
I kväll är vi ensamma tillsammans, E, jag och Familjen Katt. Födelsedagsbarnet jobbar och jag ska hämta hem henne när hon slutar klockan 21. Igår kom Antiktidningen, så jag ska bläddra lite i den, men jag måste sen hoppa in i duschen, helst före När livet vänder. Jag fick också min pappersdeklaration med posten igår. Deklarationen är, tack vare vännen Agneta, redan avklarad och inskickad elektroniskt. Det vackra vädret håller i sig, men det var nästan tre grader kallt i morse. Under dagen blev det betydligt varmare, fast det kunde jag bara se genom fönster…
Nu ska jag vika ren tvätt, sortera tvätt som ska strykas, tömma diskmaskinen, plocka i diskmaskinen, rafsa ihop sopor och laga mat. SEN…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
För nästan exakt tre år sen fick Fästmön en bok av mig i födelsedagspresent. Så ovanligt – NOT! Men jag är väl en sån som ger bort sånt jag själv vill ha. Till födelsedagen 2015 fick Anna Mios blues av Kristina Ohlsson. Det är alltså den andra och avslutande delen i Martin Benner-serien. Den första delen läste jag ut i helgen och trots att jag inte var överförtjust i genren, hårdkokt deckare, ville jag ju veta hur det skulle gå. Nu är även del två utläst.
Jag plöjer 
Gå till Toffelprofilen
