Kära dagbok…

Lördag och helg, men ingen rast, ingen ro när en är nyinflyttad. Både Fästmön  och jag grejade och fixade mest hela dagen. Jag tog en tur till gamla hemmet för att kolla att jag inte hade glömt nåt. Kvar låg några trasor, ett par dörrmattor och massor av dammråttor. Nä, jag saknar inte stället alls. Det bästa med vårt nya hem är att det är tyst och även om tågen som passerar utanför låter är det för mig ett rogivande ljud som inte stör. Jag slipper grannar som skriker, skrattar, kissar, grälar, grillar, röker, partajar och lever allmänt rövare.

Den största delen av dan ägnade jag åt att fortsätta packa upp sköra saker. Vidare kontaktade jag Lystra för att höra om de kan hjälpa mig att fixa malmkronans el, vars kontakt inte passar i taket. Tyvärr ville de inte ta jobbet och nu står jag där med en malmkrona som visserligen fungerar och lyser, men som inte gör det i det rum jag vill att den ska vara, bokrummet. Kristallplafonden skulle Lystra titta på vid tillfälle, fast eftersom vi inte har bestämt nån plats för den känns det inte lika angeläget. Lite surt igen, dårå…

Malmkronan behöver ny kontakt.

Den var mina föräldrars första vardagsrumslampa.

Kristallampan har fått sig en kyss och blivit sned.

Framåt kvällen fick jag ett tråkigt telefonsamtal från mammakusinen B. Hon hade skickat mejl på min gamla e-postadress och inte fått svar, så hon ringde. Åter igen var det ett sorgebud, ytterligare en kusin till min mamma har gått bort. När internetuppkopplingen kommit igång skrev jag några rader i ett mejl till äldsta dottern, min syssling A. Jag fick svar och vi bestämde att höras per mobil nån kväll framöver.

Roligare var det sms som kom från vännen FEM med uppgift om att ett paket är på väg till Anna och mig. Dessutom berättade FEM att hon varit uppe på kyrkogården, även hos mina föräldrar.

På kvällen bjöd jag Anna på grekisk middag. Nej, jag lagade den inte själv, för jag klarar inte av spisen (en häll). Vi bor ju så nära allting nu att det är farligt lätt att äta ute. Fast på lördagskvällen tyckte jag att vi var värda det. Det var lugnt och gott på Akropolis den här gången.

En rejäl kniv på restaurangen.

Min fästmö och sambo.

God mat och gott vin.

Friterad camembert med persilja och glass till dessert.

En krånglande antennkabel gjorde att vi inte kunde se deltävling tre av melodifestivalen. Jag överlever. I stället kollade vi på säsongspremiären av Shetland. Deckare är bättre än dåliga musiktävlingar. Vi hade sällskap framför TV:n av Lucifer som betedde sig som en riktig man (hårig, benen brett isär, sovandes i soffan framför TV:n med fjärrkontrollen intill). Kvar att installera är DVD-hårddisken och stereon, som ska kopplas ihop med vardagsrums-TV:n. Men det känns mest jobbigt och jag skjuter det en stund på framtiden.

Vi har inte haft TV på ett tag.

Två trötta syskon i TV-soffan.

Lucifer är en riktig karl:hårig, sovande och fjärrkan i högsta hugg.

Jag hade tänkt sätta mig en stund vid datorn, men min skrivbordsstol har ockuperats av Mini som bara älskar den. Ibland får jag emellertid låna den om jag flyttar över henne försiktigt till farfars öronlappsfåtölj. Det var lika så gott att avsluta lördagskvällen med ett litet Gudsord. Då snarkade Anna redan från sin sida av sängen.

Mini vill återta sin tron.

Ett litet Gudsord till natten.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.