Kära dagbok…

Nej, jag har inget hjärta av sten om nån som tror det. Vissa dar känns det bara som om jag inte har nåt hjärta alls. Som om det är urgröpt ur kroppen. En tomhet som kan vara förlamande. Men sen finns det plötsligt där och i det sitter all min längtan och hoppar i otakt med hjärtslagen.

Jobbet löper på. Det går bra, känns inte alltför hetsigt. Ännu. Jag gör det jag ska, vissa kollegor är guld och sen… Sen går jag hem.

Men tillvaron är inte bara svart eller vit eller grå. En stor del av den kan jag själv färgsätta, understundom tillsammans med Anna. Vi ska till exempel gå på bio i kväll och se dokumentären Leva. Älska. Salongen på Royal har 42 platser. I morse var inte en enda av dem bokad. Gissningsvis är filmen för smal, den handlar ju om HBTQ-folk på seniorboendet Regnbågen i Stockholm. Jag ser i alla fall fram emot filmen och dagen till ära var det premiär för mina regnbågsmönstrade Happy socks som jag fick av Anna i somras. Vidare ser jag fram emot kvällen som helhet och kanske… popcorn. Vi får se vad magen säger om det.

∼ ♦ ∼

(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)

Vissa saker i tillvaron kan jag själv färgsätta, ibland med bistånd av Anna. De här sockarna gav hon mig i somras, till exempel.

L har skött om mina växter på jobbet finfint i sommar. Pelargonen blommar i rosa!

Ja och åter ja till boken Nej och åter nej och till pannkakor, men inte till all grädde jag fick.

Tältmöte på g i Barockträdgården? Nej, förberedelser för morgondagens konsert med GES.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.