Ett inlägg om en bok.

Antagligen var det bokens titel som gjorde att jag inte bara ville läsa den utan också köpa den och äga den. Boken, som kom ut i Norge i oktober 2016 och i Sverige först i år. I oktober 2016 befann jag mig i Motala vid min mammas dödsbädd. Knappt två år senare, i augusti 2018, klämde och kände jag på Nina Lykkes bok Nej och åter nej – i Motala. Samma dag jag åkte tillbaka till Uppsala köpte jag boken och den fick resa med mig. Boken kostade betydligt mer på f d Nilssons bokhandel än i näthandeln. Men jag ville bara ha den. När jag kommit åter i tjänst på jobbet började jag läsa de drygt 200 sidorna. Nu är boken utläst för min del.

Bokens tre huvudkaraktärer är Ingrid, Jan och Hanne, men det är Ingrid jag fastnar för. Hon och Jan har varit gifta i snart 25 år och har två vuxna söner. Sönerna bor fortfarande hemma där de har ett fullservicehotell utan att betala en spänn trots att de har inkomster. Ingrid jobbar som lärare, Jan blir under läsningen befordrad till chef på ett departement. För Ingrids del har såväl privatliv som yrkesliv gått i stå. Eller hur ska en annars se på det när hon tar me-time på handikapptoaletten på jobbet? Jan och Hanne dras till varandra av olika skäl. Läsaren får följa de olika karaktärerna såväl separat som i förhållande till de övriga.

Författaren lyckas fånga mig direkt med sina pricksäkra personbeskrivningar. Boken är fylld av lysande, vassa formuleringar och väldigt åskådliga exempel. Barn är, för att lyfta fram nåt, antingen såna som vuxna lämnar bromsspår i kalsongerna eller som små troféer (”se på mig, jag har reproducerat mig” tänker en far, föreställer sig Jan).

Det här är en relationsroman, en genre jag brukar ha lite svårt för. Men det här är ingen feelgoodhistoria, vilket gör att den tilltalar mig. Rakt på sak skildrar författaren de inblandades tankar och känslor. Och allt blir så… tydligt! Jag skrattar gott, rått, hjärtligt och bittert.

Det kan inte bli nåt annat Toffelomdöme än det högsta.

Livet är kort.