Ett inlägg om en dikt.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
(ur Nils Ferlins Barfotabarn, 1933)
Livet är kort.
Ett inlägg om ett vin.
Ett mycket bra vin som kan vara svårt att få tag i.
Min sambo kom hastigt och lustigt på att det var Ostens dag igår. Eftersom vi båda är stora ostälskare bestämde vi oss för att fira detta med de ostar vi hade samt ett par nyinköpte från ICA Heidan. Men ost kan ju inte bara firas med ost. Vi serverade oss även några kex och fröknäckebitar samt förstås ett vin.
Vinet valde jag från vinskåpet. Det blev en flaska Villa Cavallo 2006 som luftades ett par timmar. Systembolaget säljer inte årgången längre, utan en senare, från 2007. Den kan emellertid vara svår att få tag i. Lyckas du hitta den betalar du 109 kronor för en flaska. Rekommendationen är att vinet serveras till rätter av lamm- eller nötkött.
Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om vinets smak och doft:
”Kryddig, utvecklad smak med fatkaraktär, inslag av torkade körsbär, mogna jordgubbar, nougat, kakao och örter. […] Kryddig, utvecklad doft med fatkaraktär, inslag av torkade körsbär, mogna jordgubbar, timjan, choklad och kryddor.
När jag stoppade näsan i glaset möttes min snok av dofterna av mörka bär och kryddor åt det örtiga hållet. Även choklad noterade jag. Smaken var liknande, bär, örter och choklad. Till ostarna gick vinet bra, men allra bäst gick det till en liten chokladpralin från Bettys som Anna bjöd på till ”dessert”.
Toffelomdömet blir det högsta. Det här är ett riktigt bra vin.
Livet är kort.
Vissa tycker att särskilda dagar måste firas på exakta datum. Andra tycker att det är OK att de firas andra datum – om en kommer överens om det. Men när det gäller ost och vin ruckar vi inte på några datum. Igår kväll när jag stod och strök skickade min sambo ett sms från jobbet att det minsann var Ostens dag. Sånt kan inte gå obemärkt förbi! Jag trollade fram en flaska rött – läs mer om vinet i ett separat inlägg! – ur vinskåpet och luftade det. Ostar plockades fram ur kylen samt inhandlades på ICA Heidan (där vi är kändisar sen jag bloggade om en papperspåse jag fick betala för men som jag aldrig hade köpt) på hemvägen när jag hade hämtat Anna från jobbet.
Men det var inte bara Ostens dag jag ”firade” igår kväll. På spisen stod en bit rabarberpaj under lock (vem vill ha kattslick och katthår på pajen? Nog för att somliga ”kammar pajen*” ibland, men…) med en uppmaning om att den skulle ätas upp. Hela pajen. Det gjorde jag. Så ostarna och vinet blev liksom dessert till desserten.
Men jag ägnade inte gårdagskvällen åt att smocka i mig enbart ätbara saker. Jag slukade faktiskt också litteratur. Mons Kallentofts senaste bok har jag läst i en rasande fart – antagligen för att den är så spännande. Det blev bokbyte igår kväll till en ganska nyutkommen debutbok som jag har varit nyfiken på och som jag köpte i söndags. Jag har nu litterärt rest från Mallis till Franska rivieran där ett mord just har begåtts. Det är alltid kul att stifta bekantskap med författare jag tidigare inte har läst – och extra kul med debuterande såna!
Bokbyte och litterär resa från Mallis till Franska rivieran.
Idag var det mulet igen. Något ljusare i morse, men sen ganska trist väder. Vid lunchtid kom regnet. Jag traskade till jobbet i vanlig ordning. En dag på jobbet ser för det mesta ut ungefär så här:
Och den här tisdagen skilde sig inte mycket åt från en vanlig arbetsdag. Efter morgonmötet skenade jag direkt till ett avstämningsmöte innan jag fortsatte dagen med att besvara mejl och jobba med intranätprylar och mitt nyhetsbrev.
I kväll är jag ensam med familjen Katt och vår tvåveckorssambo. Alla sover i skrivande stund utom mamma Mini. Jag är nöjd att jag fixade strykningen igår, för då kan jag mest slappa. Fast jag borde förstås kanske damma och dammsuga. Men jag orkar faktiskt inte i kväll, jag vill göra som de andra helst, sova. Min sambo var så duktig igår och rensade golvbrunnen i badrummet. Där fanns nästan en hel katt i hår. Urrrk… Jag föredrar att klappa en levande katt. Kolla vilken härlig kille jag hade till frukostsällskap i morse!
*kamma pajen = Damn you, autocorrect! I ett sms till mig en gång trodde Anna att hon skrev lämna saken”. Autocorrect tyckte att hon skulle skriva ”kamma pajen”. Jag fattade förstås ingenting.
Livet är kort.
Ett inlägg om en bok.
Asså jag gillar Mons Kallentofts böcker! Och det handlar inte om att vi båda har våra rötter i Östergyllenmyllan utan att han skriver väldigt bra. Mons Kallentoft skriver poesi samtidigt som han skildrar mycket råa händelser. Ja, det låter motsägelsefullt, men jag upplever det så. Jag har följt såväl Malin Fors som Zack Herry. Nu har jag stiftat bekantskap med Tim Blanck i författarens alldeles nyutkomna bok Se mig falla.
I Se mig falla får läsaren följa med till Mallorca, där författaren själv numera bor. Men det är Tim Blanck jag följer, mannen vars sextonåriga dotter försvann spårlöst just på Mallis för tre år sen. Tims äktenskap med Emmes mamma Rebecka har spruckit. Medan hon vill glömma och gå vidare, kan han inte göra annat än att leta – det har han också lovat dottern. Men även Tims letande börjar avta. Det finns inga spår och han söker nästan som på autopilot. Under tiden jobbar han som privatdetektiv. I ett av uppdragen ser han plötsligt en rosa jacka som kan ha tillhört dottern…
Korta, snabba kapitel och meningar gör att handlingen fullkomligt rusar fram. Som vanligt är det brutala och råa saker som skildras. Våld och blod och samtidigt… en förälders desperation och sökande efter sanningen, visshet. Ska jag påpeka nån svaghet ligger den i karaktärsskildringarna som inte riktigt når upp till toppen. Men ändå. Mons Kallentoft har återigen skrivit en bok som tilltalar mig mycket. Jag vill inte sluta läsa, den är en sann bladvändare och många kapitel avslutas med cliffhangers.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
I morse tog Lucifer vår tvåveckorssambos plats vid köksbordet. Fast inte vid bordet utan på.
Plötsligt var det arbetsdag igen. Och plötsligt blev vi ensamma igen, Anna och jag. Men bara fram till i morgon ska vår tvåveckorssambo vara bortrest. Vi hinner knappt sakna honom, för vi jobbar ju som vanligt – jag på dan, Anna eftermiddags- och kvällstid. Det är tur att vi har familjen Katt. Lucifer är fortfarande väldigt sällskapssjuk, men igår sov han nästan hela dan på andra ställen än där vi var. Det var liksom sovarväder. I morse blev kissen sugen på mänskligt sällskap och intog platsen där vår tvåveckorssambo brukar sitta. Fast på bordet, inte vid det. Jag fick klia honom lite på huvudet och nacken och han spann så gott. Men katten är ganska lång som synes på bilden, så när han sträcker ut sig får han nästan inte plats på den här ledden på bordet.
Fina och goda vännen FEM satte tre rosor hos min mamma. (Den här bilden tog FEM.)
Jag har riktigt dåligt samvete för att Anna inte firades på Mors dag igår, men jag gladdes åt att hon inte blev bortglömd. Sen är ju Anna faktiskt inte min mamma.
Själv lyckades jag i alla fall påminna många, som så uppenbart glömt sina mammor, via sociala medier – såväl vänner som snokare (Det är pinsamt att snoka, är det svårt att fatta?!) upptäckte jag.
En person som jag inte behövde påminna var vännen FEM. Hon skulle upp till sin mamma på kyrkogården igår. Jag hade frågat om hon kunde klappa lite på min mammas sten när hon passerade. På kvällen kom rapport inklusive foto som visar hur den snälla människan har varit och satt tre rosor hos min mamma. Det är inte alla som har såna fina och goda vänner och jag är så tacksam och rörd.
Min orange jacka klarar regn om det inte öser ner.
Konstig vecka blir det här, med bara tre arbetsdagar. Tro inte att jag klagar! Visst skulle jag vilja åka nånstans med fyra lediga dagar, men det finns ingenstans att åka för mig. Så jag blir hemma. På onsdag har jag namnsdag och kanske firar jag mig med en fika på stan efter jobbet som jag gjorde förra året. Vädret är inget vidare, så nån grillkväll i Slottsträdgården är svår att planera in. I morse var det lite sol, men inte särskilt varmt när jag gick hemifrån. Under dagen mulnade det på. Nån regnjacka tog jag inte, min orange jacka klarar regn hyfsat om det inte öser ner.
Min arbetsdag ägnade jag bland annat åt att skriva en dagordning, revidera en kommunikationsplan och förbereda mig inför och delta i ett möte på eftermiddagen. Det är ett team som behöver ganska mycket stöd eftersom det har gått på tok i ett stort projekt. Vi hade det andra mötet kring detta idag och det renderade i betydligt mer och snabbare jobb än vad jag fått veta. Eftersom jag är tidsnegativist blir arbetet en prövning.
En annan prövning är ryggen, men tack och lov är den bättre idag. Jag har fortfarande svårt att böja mig ner och göra sånt som ge katterna mat, tömma kattpottor, skrapa ur duschen och tömma diskmaskinen. Inte kan jag sitta längre stunder heller, för då stelnar jag till och ryggen känns som om den ska gå av när jag reser mig. Tyvärr kan jag inte stå och jobba på grund av mina onda fötter. Därför har jag försökt gå omkring i korridorerna på jobbet så mycket som möjligt.
På jobbet har gårdagens EU-val inte kommenterats nånting, faktiskt. Ändå var valdeltagandet i Uppsala större än i övriga riket. Det parti jag röstade på fick fler röster i år än 2014, men nä, jag röstade varken grönt eller gult. Så här blev resultatet i min valkrets:
Valresultatet i EU-valet 2019 i min valkrets.
I kväll är jag ensam med familjen Katt en stund. Jag tror att Lucifer behöver lite extra gos. Sen kanske jag stryker – det har redan blivit en ny hög. Och läser. (Och mumsar!) Boken är så spännande just nu! Jag har erbjudit mig att hämta hem sambon i bil efter avslutat jobb också och det blir klockan 20.
Lucifer behöver extra gos, tror jag.
Avslutningsvis… Vem vill köpa en växt med det här namnet???
Vem vill köpa???
Livet är kort.
Du bar mig, mamma.
Och kära lilla mamma. Jag tänker på dig varje dag och jag saknar dig inte mer idag på Mors dag än nån annan dag. Men jag önskar att jag hade firat dig den där sista Mors dagen 2016 och din födelsedag på sommaren. I stället fokuserade jag på mitt nya jobb. Det förlåter jag aldrig mig själv. Jag kunde ha pressat mig lite och kört 60 mil även om jag var trött. Nu sitter jag här och grämer mig, mamma, det gör jag.
Men jag grämer mig också för att jag inte kan berätta allt som har hänt. Tänk att det är tre år sen du gick bort i höst. Ditt enda barn har lyckats behålla sitt jobb och får göra sånt hon är bra på. Dessutom får hon lön och uppskattning för utfört arbete. Sen har ditt enda barn varit sambo i över ett år nu. Det blev annorlunda än jag hade trott och det är inte alltid enkelt. Men jag älskar Anna och vi kämpar på med det vi har i våra respektive bagage och det vi har i en gemensam koffert. Vi har varit tillsammans i tolv år när sommaren går över i höst. Tiden går… Men ditt årsur, mamma, det har stannat. I år försöker vi också vara trädgårdsmästare. Du hade tyckt om att vara i Slottet och Slottsträdgården.
Vännen FEM har lovat att gå och klappa på gravstenen idag. Jag ska försöka åka ner i sommar och klappa lite jag också och sätta dit färska blommor. För jag saknar dig. Saker och ting var inte okomplicerade mellan oss, men du var mamma till mig på det bästa sätt du kunde. Jag som dotter var tyvärr inte lika bra.
Lördagskvällen blev soft. Jag började tyvärr få ont i ryggen då, men jag har kört med Linnex var fjärde timme, ungefär. Förhoppningsvis släpper eländet. Vi softade på kvällen med ost och kex och fröknäcke och vin till dessert. Mini höll oss sällskap. Jag läste en hel del, Anna skrev.
Vi var förfärligt trötta i morse igen. Det är som om vi skulle kunna sova hur mycket som helst just nu. Jag tror att även om jag älskar mitt jobb så är jag sliten och behöver få vara ledig. Det ska bli så skönt med två kortveckor framöver. Nästa vecka och veckan därpå innehåller bara tre arbetsdagar vardera för mig. För Anna gäller ju schemat som vanligt. För den unge mannen som var så stilig i sin första kostym igår närmar sig sommarlovet. Men först blir det skolresa i morgon och återkomst på tisdag och därpå ytterligare några skoldagar.
Det blev inget Morsdagsfirande idag på nåt sätt och vis. Vi låg och läste en god stund i alla fall innan vi fixade till oss och gav oss ut för att rösta först och handla matsäck till skolresenären. Idag har det regnat nästan hela dagen, så det var regnjacka som gällde för mig.
Anna gjorde en rabarberpaj på rabarber från Slottsträdgården innan vi tre traskade ner på stan. En av oss skulle klippas, en annan vek av till Akademibokhandeln. Som medlem i Vänklubben skulle en få 20 procent på allt till ordinarie pris den här helgen. Jag hittade en reabok och två nyutkomma böcker, båda deckare. Alla tre var redan nedsatta i pris, för de nyutkomna böckerna såldes till Vänpris. Men jag fick lite mer rabatt, snällt nog. Sigrid Combüchens böcker har jag ofta läst med stor behållning, Sofie Sarenbrants har jag också gillat och Britt Peruzzi är en ny författarbekantskap för mig – hon är för övrigt debutant som författare. Eftersom jag inte har nån Mor att fira och jag inte är nån Mor köpte jag de tre böckerna till mig själv.
Anna, som är mor, fick stå vid såväl ugn som spis idag. Jag hade erbjudit middag på lokal, men så blev det inte. Mätta blev vi alla i alla fall. Jag åt kycklingkorv och potatisklyftor.
I morgon är det måndag och arbetsdag igen, men, som sagt, arbetsveckan är bara tre dagar lång kort. Några tomatplantor och nån lila lobelia blev inte inköpta i helgen eftersom det fortfarande är lite för kallt utomhus. Kanske kan de inhandlas i slutet av veckan när jag har hela fyra dagar ledigt.
Livet är kort.
Ett inlägg om ett par röda viner.
Överraskande gott.
Vi dricker inte enbart drinkar i det här hemma. Både min sambo och jag tycker om rödvin. Jag har ett fint vinskåp som jag försöker hålla hyfsat fullt med olika röda viner. Ibland händer det att vi smakar ett vin och tar ett glas då och då, ibland delar vi på en flaska till mat eller ost. Och det är inte alltid jag kommer ihåg att skriva om vinerna.
Ett vin som vi tog till ostar och sen har smuttat vidare på är Villa Puccini Classico Riserva 2013. Systembolaget säljer endast en senare årgång, men till samma pris, 145 kronor.
Vinet är klassat som mer än medelfylligt. Systembolaget rekommenderar att det serveras till lamm eller nöt. Jag har tidigare druckit Villa Puccini-viner och funnit dem ganska OK att dricka, men inte just mer. Det här vinet överraskade mig därför.
Så här kan en läsa på Systembolagets webbplats om vinets smak och doft:
”Kryddig smak med fatkaraktär, inslag av körsbär, hallon, salvia, kakao, kanel och örter. […] Kryddig doft med fatkaraktär, inslag av torkade körsbär, kanel, salvia, mörk choklad och tobak.
Doften var packad av mörk choklad och tobak. Detta till trots kändes smaken ganska lätt. En svag antydan till röda bär anade jag i smaken. Till ostar gick vinet utmärkt, men jag tyckte nästan att det var godast att dricka bara sisådär, utan nåt till – eller möjligen en bit choklad. Jag blev överraskad att det var så bra som det var.
Toffelomdömet blir högt.
Smakrikt och fylligt, men doftade bränt gummi och läder.
En annan italienare jag trollade fram ur vinskåpet var en flaska Perricone Guarnaccio 2016. Vinet köpte jag i början av april på ett annat Systembolag än det jag vanligen går till för att köpa viner.
Priset var 149 kronor. Liksom ovan nämnda Villa Puccini skulle vinet enligt Systembolagets webbplats vara mer än medelfylligt.
Lamm- eller nötkött passar bäst till, men vi drack vinet igår kväll till kex, fröknäcke och smakrika ostar.
Systembolaget skriver så här om vinets smak och doft:
”Nyanserad, fruktig smak med inslag av fat, körsbär, skogshallon, viol, rökta charkuterier, blåbär, kakao och färska örter. […] Nyanserad, fruktig doft med inslag av fat, körsbär, skogshallon, viol, rökta charkuterier, blåbär och mynta.
Det var lite lustigt, för både sambon och jag tyckte att vinet doftade bränt gummi och läder. Det kanske var de rökta charkuterierna som spökade? Jämfört med Villa Puccinin ovan kändes det här vinet mer fylligt och smakrikt. Det hade en smak som liksom fyllde upp munnen och lämnade nånting kvar.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Fredagskvällen tänker jag inte orda så mycket om. Plötsligt var det som om nån drog ner en rullgardin och jag tror att jag somnade före klockan 23. Men jag hann i vart fall med ett bokbyte, från besynnerliga barn till en försvunnen dotter. I morse fortsatte jag att läsa Mons Kallentofts senaste bok, som är fristående från övriga serier. Den är riktigt bra. Anna läser också Mons Kallentoft, men har tre böcker i Malin Fors-serien att beta av.
Jag fick faktiskt en rätt lång läsförmiddag. Faktum är att jag redan har läst mer än en tredjedel av boken. För vad passar bättre att göra medan en väntar än att läsa? Vi var tre som skulle göra oss iordning och knata upp på stan och sånt tar sin lilla tid. Men till sist kom vi iväg. Målet var Dressman i S:t Per. Det är svårt när vi är två tanter som ska ordna finkläder åt en kille. Vi fick superbra hjälp av engagerad personal att ekipera vår tonåring som snart slutar nian och dessutom ska på bal. Klippning blir det i morgon. Och bilden på tonåringen har jag inhämtat tillåtelse både att ta och att lägga ut.
Efter skoinköpet släppte vi tonåringen loss så att han fick gå sina ärenden och vi våra. Men först tog vi en kaffe och färgglada brownies på Espresso House uteservering. Det blev nämligen sol en liten stund.
Hemma packade vi upp, hängde upp, stoppade in. Solen höll sig framme och vi kunde ta en drink före maten på vår balkong. Drink = GT, förstås. Medan Anna lagade chicken tikka masala dammsög jag.
Lördagen har gått över i kväll och vi har sett nåt vi har förundrats över. Nu väntar en kopp kaffe på maten, medan ostar och nåt gott vin serveras senare. Avslutningsvis ett par bilder på lilla Citrus a k a Så Jävla Gullig.
Livet är kort.
Ett inlägg om en bok.
Det vore att ljuga att säga att jag aldrig köper böcker efter omslag eller titel. När det gäller Ransom Riggs ungdomsbok Miss Peregrines hem för besynnerliga barn gjorde jag det helt klart. Alltså såväl omslag som titel bet sig fast och boken skrek åt mig på Myrorna i Boländerna att jag skulle ta den med hem. Jag hade tagit en annan bok som jag satt och bläddrade och småläste i medan vännen FEM tittade på kläder när jag hörde den ropa strax till höger om mig. Och för ett par guldpengar blev detta inbundna exemplar i fint skick min. Nu har jag dessutom läst boken och det blev den andra läsupplevelsen av de totalt åtta böckerna som kom i min ägo (fyra köpta second hand, fyra fådda) den andra helgen i maj. Eftersom detta också är den första boken i en serie om fyra inser jag att jag behöver hålla loppisögonen öppna i sommar. Fast den senaste boken i serien kom ut så sent som i april i år och den lär jag nog inte hitta som second hand. På originalspråk (engelska) kom Miss Peregrines hem för besynnerliga barn ut första gången 2011 och i svensk översättning 2016.
Amerikanske tonåringen Jacob är uppfödd med farfars märkliga skrönor. Tillsammans med fotografierna av besynnerliga barn visste Jacob inte riktigt vad han skulle tro på. För farfar var ju jude och hade efter gissningsvis stora vedermödor överlevt kriget, men… vad var sant och vad var påhitt i hans berättelser? När farfar ganska snart i boken dör mår Jacob väldigt dåligt eftersom farfaderns död var underlig. Han sätts i terapi. (Är han ett besynnerligt barn, månntro?) Kanske låtsas han, kanske mår han så småningom bättre. När han fyller sexton får han många fina presenter, men den finaste av allt kommer från faster och är en bok som har varit farfaderns. I boken hittar Jacob ett brev som gör att han och pappan hamnar på en ödslig ö utanför Wales.
Det här är en härlig modern skräcksaga. Berättelsen flyter på bra och en skulle kunna tro att det är svårt att få ihop det verkliga med spökliga fantasier lyckas författaren. De fiktiva delarna är inte otäckast. Som vanligt är ju verkligheten det. Samtidigt tror jag inte att det här är alltför otäckt för tonåringar att läsa – om nu tonåringar av idag läste böcker. Det gör majoriteten av dem tyvärr inte. Det här är en fantasyroman för unga som jag önskar att de skulle läsa. De svartvita fotografierna som finns i boken bidrar mycket till att det kusliga förstärks. Ibland känns storyn lite tunn och lite för mycket upphängd på fotografierna.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Årsuret har stannat.
Härom kvällen upptäckte jag att det som ursprungligen var min mammas årsur, numera ägt av min sambo, hade stannat. Även köksklockan slutade ticka. Den senare var lätt att åtgärda. Det är en mekanisk klocka av äldre modell som dras upp med en nyckel. Med årsuret är det värre. Nu är det ett modernt årsur så det går på batteri. Men batteribyte hjälpte inte – jag provade med två olika batterier och jag provade att sätta i batterierna på olika sätt.
Den som vill göra tolkningar på detta avstannade årsur får förstås göra det. Min egen tolkning behåller jag för mig själv. Men det är som om minnena av min mamma, och även pappa, förstås, bleknar allt mer. Jag är rädd att förlora dem, för minnen av dem är det enda jag har kvar förutom vissa saker som i sig är minnen och som min sambo tycker är för många. Tänk den dan jag inte kommer ihåg hur mammas röst lät..! Eller pappas… Än så länge kan jag höra dem, än så länge minns jag deras stämmor.
På söndag är det Mors dag. Jag har överösts med reklam där olika företag påstår att just de har den bästa Mors dags-presenten. En del mejl har jag besvarat med ”Min mamma är död.” Det är visserligen no-reply på dessa mejl, men jag vet att många av dem går att svara på ändå. Nu är mina svar en piss i havet. Min sorg är inte lika akut och enorm som tidigare. Men jag saknar min mamma och jag tycker inte om att bli påmind om henne när företag vill tjäna pengar. Det är tråkigt att jag inte kan gå upp till graven på söndag. Vännen FEM har lovat att gå dit och klappa på stenen. Det är jag tacksam för.
En hoppets tanke om att allt går bra till de 1 600 på Arbetsförmedlingen som blir av med sina jobb.
Nåt annat jag är tacksam för är att jag har ett jobb. Visserligen står vi inför en stor organisationsförändring. Jag är ännu så länge ”medräknad”, men om den nya organisationen och jag inte går ihop blir det förstås till att söka jobb. En skulle kunna tro att en sån som jag vore skadeglad när jag läser om att 1 600 personer på Arbetsförmedlingen blir av med jobbet. Det är jag inte. De flesta av dem är arbetsförmedlare, trots att en av dem jag var i kontakt med sa att de inte förmedlar jobb. Nåja. Många av dessa människor står inför en oviss framtid. Jag kan bara sända dem en hoppets tanke om att allt går bra. Ingen normalt funtad människa vill vara arbetslös och tvingas leva på sina försäkringar eller samhället nån längre stund.
Efter denna lite dystra inledning hoppar jag vidare till vår charmknutte till katt, Lucifer. Ja, vi tycker ju inte att han är så charmig när han skriker och krafsar på sovrumsdörren vid tretiden på natten. Men i morse hade han show för Mammisen (= mig) i köket. Igår kväll strök jag världens hög (och tvättade så det blir en ny strykhög). Bland annat strök jag en löpare som jag la på köksbordet. Jag vet inte vad det är med våra katter, men så snart det ligger en ren och nystruken duk på ett bord så lägger de sig där. Och rullar runt. Och hårar. Löparen på köksbordet klarade sig givetvis inte undan. Så här såg det ut i morse när jag försökte få plats att äta frukost:
Men katten… Var ska Mammisen få plats med sin frukost?
Jag försökte buffa på honom. Då vände han sig bara på rygg.
Näru, Mammisen. Det är mitt köksbord.
Att han är söt vet han förstås om. Kolla den lilla tassen…
Visst får söta pojken ligga kvar här, Mammisen?
Till sist fick jag handgripligen lyfta sexkiloskissen och flytta honom lite åt sidan så att min bok på gång och min yoghurtskål fick plats. Kolla vad han gjorde då…
Mammisen, inte älskar du boken mer än du älskar mig..?
De här tomaterna odlade jag i köksfönstret i New Village.
Det var lite svårt att gå till jobbet efter frukostshowen, men jag måste ju så att familjen Katt får mat och sand och jag och sambon mat, vin och drinkar. Arbetsdagen omfattade som vanligt jobb med diverse, bland annat blev äntligen kommunikationsplanen i ett stort projekt fastställd. Utöver det ägnade jag dagen åt att peta i saker som jag har legat lite efter med. Administration och arkivering, till exempel.
Helgen är nu här och vädret blev allt sämre ju längre dagen skred framåt. Nåja, är det dåligt väder kanske en får lite nyttigheter gjorda. Hemma behövs det till exempel dammsugas lite till (Anna har gjort en del) och helst dammas också. Jag skulle även vilja hinna med att köpa tomatplantor med mera.
Livet är kort.
En rätt tjock tant (?) som är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är tanten from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Hjärtat är det sämre med.
Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig.
Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till
mejlaulrika(snabel-a)gmail.com
Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte!
Om du ser annonser här i högerspalten och mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry! Skaffar du ett WordPress-konto slipper du se dem.
Twinglylänkare
Gå till Toffelprofilen
