Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Våren är här! Igår när jag gick hem från jobbet tog jag den här bilden ut över ån från S:t Olofsbron.

Vårväder. Äntligen! Och även om vårsolen är avslöjande, ofrånkomlig, obönhörlig välkomnar jag den i år. Det är solen och jag, liksom. Jag har äntligen insett att jag måste ut och få ljus och luft för att orka må bra resten av året. Trots den sommar vi hade 2018 vistades jag alldeles för lite utomhus. Det får konsekvenser. Men det är många saker som får konsekvenser just nu. Jag samlar dem på hög och tänker att jag måste börja prioritera mig själv jag också. Min fysiska hälsa är inte på topp. Just idag har jag ont i flera leder och i ryggen, magen ska vi inte tala om. Jag är i det läget att jag måste rusa på toa 20-30 minuter efter att jag har ätit. Och det spelar ingen roll vad jag äter. Lustigt nog går jag inte ner i vikt. Det har fått mig att fundera på om nån alien möjligen har kommit tillbaka. Efter operationen 2012 har jag varit ganska besvärsfri. Nu känner jag igen flera symptom, men tack och lov har jag sluppit blodforsen jag hade då. Vi får se hur det blir. Se tiden an. Jag ger inte så mycket för vården som den är idag, men blir det värre… Äh, ut i solen med mig och tanka energi!

Stenfågeln har slagit sig ner i mitt bröst. Tack och lov har jag inte gråtit en tår.

I nästa stund tänker jag att det kvittar. Det kvittar om jag lever eller dör. Fast ont och besvärligt vill jag förstås inte ha det. Men om jag dör får jag förhoppningsvis återse mina nära och kära, de som älskade mig reservationslöst och utan villkor. Jag har tänkt mycket på dem den senaste tiden av olika anledningar. Jag har känt skulden växa igen. De sista åren var jobbiga på olika sätt, men jag kunde ha varit en bättre dotter. Nu är det försent att åtgärda. Jag känner mig bara så otrolig ensam och oönskad. Det verkar som om Stenfågeln har slagit sig ner i mitt bröst i alla fall, tack och lov, för jag har inte gråtit. Inte en tår. Det var nära igår för jag var så trött och hade sovit för lite. Men hjärtat klapprar och det är väl fågeln som pickar för att jag inte ska glömma bort att hålla gråten kvar inuti.

∼ ♦ ∼

Igår kväll orkade jag inte fortsätta med nån bildrensning. Efter kvällsmackorna och en stunds läsning var det dags för Antikrundan. Jag börjar nog trots allt få lite mer kunskaper, för även denna gång fick jag diplom som Antikkunnig efter att ha amatörvärderat via appen från bästefåtöljen. Nu återstår två program på säsongen. Sen är även detta roliga slut för min del. Vad ska jag hitta på då?

Självklart fortsätter jag att läsa böcker! Igår läste jag ut en bok om en familj där familjemedlemmarna gick otroligt långt för att stötta varandra. Det är väl så det är i en familj med blodsband. Det är snart tre år sen jag tillhörde en sån och jag minns inte längre hur det är. Nu har jag bytt till en bok som jag har lånat av Anna. Även den handlar om starka familjeband, denna gång mellan syster och bror. Nån syster eller bror har jag aldrig haft, så även här är det svårt att relatera. Men boken verkar otäck och spännande – och ger, som sagt, en stunds nöje och verklighetsflykt.

Antikkunnig igen i Lerum den 21 mars 2019.

Bokbyte från en familjebok till en annan familjebok.

∼ ♦ ∼

Vad ska jag hitta på mer då? Även om de är få så har jag faktiskt vänner. Idag blev det fredagslunch med ”Lisbeth”* igen. Hon är en av mina klara favoriter just nu. Vi har en del beröringspunkter, vi har en historia bakåt som kollegor och en framåt. Hon är klok och rolig och inte min terapeut eller chef utan min vän. Lunchen med ”Lisbeth” gav mig energi. Nu planerar vi nästa dåd som omfattar vin och shopping. I morgon kväll ska jag telefonera med vännen FEM. Hon bor lite längre bort, men vi har tänkt att hon ska komma och hälsa på här i Uppsala i nästa månad. Det lutar åt att hon kommer den där helgen i maj när jag är ensam med familjen Katt. Då skulle jag förhoppningsvis slippa trädgårdsdagen i år igen hemma på Main Street. Det räcker så bra med årsstämma i mars och arbetsdag i maj i kolonin.

Fredagslunchen med ”Lisbeth” gav energi. Nu planerar vi nästa ”dåd”.

∼ ♦ ∼

Julplanering i helgen!

Det var gott med ett vänskapligt avbrott i mitten av denna fredag. Jag har publicerat mitt nyhetsbrev, jobbat med intranätet och skrivit en dagordning till ett möte på måndag eftermiddag som jag håller i. Vidare har jag ansökt om och fått semester på min födelsedag så att jag kan fira mig med hjulskifte. Snart är det helg. Mina planer är att göra nånting annat än att städa, men känner jag mig själv rätt kan jag inte låta bli. Jag har deklarerat på nätet och ska väl göra månadens räkenskaper. Det blir vänsamtal på lördagskvällen och troligen nån form av utomhusvistelse på dagen på lördag. På söndag ska vi till farbror Bosse som fyller år idag. Eftersom Anna jobbar kan vi inte åka dit förrän då. Sen ska jag planera vad jag ska göra i jul! Ja, kära dagbok, jul. Inte juli.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis har uttrycket grumpy old men fått aktualitet. Jag fattar inte vad det är med gamla gubbar som uppenbarligen retar upp sig på mig och bara måste barnsla sig. Ni kackar i eget bo, liksom.

∼ ♦ ∼

Och NU… Nu ska tanten äta havskräftor och räkor. Nån har visst redan börjat, för det luktar… inte gott i hissen…

∼ ♦ ∼

*”Lisbeth” är en vän och kollega och heter i verkligheten nånting heeelt annat.

Livet är kort.