Kära dagbok…
Somliga suktar efter smulor från den rikes Ulrikas bord.
Det är sån tur att ni finns, ni som orkar lyssna och ta er tid! Ibland känner jag mig som katten här intill på bilden, jag suktar efter smulor. Bilden är inte arrangerad, det var precis så här igår kväll när jag skulle äta min kvällsmat, det vill säga mackor. Plötsligt hade jag en vit- och svarthårig, fyrbent kavaljer till bordet. Att äta den serverade kattmaten i matskålen var inte så intressant för lille herrn när jag plockade fram ost och tunna kalkonskivor. De senare är katten fullkomligt galen i, men han är också en lika stor ostälskare som jag och sambon. Fast igår fick han faktiskt inget. Han fick sukta efter smulor från den rikes Ulrikas bord förgäves. Men fatta att det är svårt att stå emot…
Buffamannen.
Det började en ny serie på TV igår där en veterinär svarar på frågor. Programmet är en halvtimme långt och premiäravsnittet handlade om katters kost och hälsa. Det är nog bra att vi tänker oss för när vi ger katterna nåt ätbart, det vet jag ju sen tidigare. Men jag lärde mig också att våtfoder, som våra katter nästan enbart får, är bättre än torrfoder för deras njurar, till exempel. En katt som gnäller tidigt på morgnarna kan förstås vara hungrig, men gnället kan även bero på att katten inte mår bra. Hmmm… jag tycker nog att Lucifer verkar må rätt bra rent generellt. Fast han är väldigt sällskapssjuk och mamma Mini och syster Citrus räcker inte som sällskap. Det ska vara människor. Lite så känner väl jag också, helst människor, men jag förringar inte på nåt sätt det sällskap som katterna är! Jag fick min dos av god människa igår kväll när vännen FEM ringde. Tur att hon finns, men även tur att katterna finns, för är det några som får en att känna sig älskad är det familjen Katt. I morse när jag skulle gå till jobbet och höll på att klä på mig ytterkläder i hallen låg Lucifer först på mattan i Bokrummet och tittade på mig ihop med en av favoritleksakerna. Sen kom han fram till mig och buffade med huvudet mot mitt ben en lång stund innan han gick ut i köket och åt en andra frukost. Det var som om han kände på sig att mina steg skulle vara en aning tunga idag.
∼ ♦ ∼
Jubel!
Annars uppstår inte nåt direkt kraftfullt jubel när jag dyker upp. Jublet finns på sina håll, bland annat på jobbet och bland annat i tyst form. Det gör mig gladare. Idag har jag jobbat med såväl texter som lay out etc av mitt allra sista nyhetsbrev. Kort sagt hela produktionen. På förmiddagen fick jag de två sista underlagen av vilka jag tog fram texter som kanske var lite mer begripliga. Sen valde jag bild och fixade till den. Slutligen tvättade jag hela texten från formateringar, monterade in den, la på länkar, korrläste. Detta brukar jag göra ganska snabbt, men hjärtat var nog lite ledset. Att göra en sista utgåva av sitt nyhetsbrev innebär en viss separationsångest. I morgon förmiddag publicerar jag det. Fredagseftermiddagen har jag vikt för ledighet. Nej, jag ska inte till nån litterär mässa i år heller, jag ska försöka piggna till från eventuella infektioner genom att vila och göra lättare och energigivande saker bara för mig själv.
Tänk om jag finge tillbaka energin och den blev lika stark som pelargonerna sambon har tagit skott av och planterat. De två krukväxterna i köket härstammar från Lucille. Nu blommar ursprungspelargonernas barn i köket på Main Street och det är inte tack vare mig. Jag är i alla fall så glad att växterna fortfarande finns, kanske är det lite tur inblandat också.
Tur att de finns.
∼ ♦ ∼
Nästa vecka är det oktober. Jag brukade älska höstarna, särskilt oktober. För tre år sen blev månaden en sorgemånad. Men när jag dör, då vill jag dö i oktober. Nån som fortfarande lever är vår domkyrka. Det är tur, det!
Tur att hon lever.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
För ungefär fem och ett halvt år sen bekantade jag mig med 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 