Kära dagbok…

Inte minusgrader när jag klev upp i morse, men nästan.

I morse var det redigt kallt! Gissningsvis var det minusgrader i natt. När jag klev upp visade termometern i alla fall lite plus. Inte mycket. Det blev till att klä sig i både tjocktröja och höstjacka, båda har hängt med i en tre, fyra år nu, samt en av mammas sjalar. Jag valde den rostfärgade, mönstrade sjalen. Den tycker jag så mycket om och den är höst för mig. Sen är det gott att ha lite mamma runt halsen när det blåser kallt.

Det slog mig på förmiddagen, under det andra av dagens möten, att jag visst alltid inser vilka människor jag borde ha gett mer tid när det är försent. Eller i elfte timmen. Kanske har det att göra med att jag är rädd för att fästa mig vid människor eftersom jag vet att de förr eller senare ”drar”. Då är det lika bra att vara ensam och bara ha ytliga kontakter. Nu har vi i alla fall bestämt att det blir ett möte efter arbetstid nån gång efter helgen, troligen veckan därpå. Ytterligare personer ska bjudas in, en som kanske kan bli en extra givande bekantskap i framtiden.

Fäst mig vid katterna har jag gjort på ett sätt jag aldrig trodde skulle vara möjligt. I morse grät jag ner i Lucifers päls och det var trösterikt att höra hans purrande. Annars begränsar jag mina tårar så mycket jag kan. Det går inte an att vara svag nu när jag har bestämt mig.

Trösterik kisse.

∼ ♦ ∼

Jag tyckte att det har gjort lite ont i tån sen i lördags.

Dagen rullade på som vanligt. Jag hade missat att skriva in ett möte, men missade det inte ändå. I stället hade jag skrivit in ett annat möte som jag inte har förrän i morgon. Jag tror att jag är lite stressad. Av infektionen kände jag inget idag mer än att jag frös mer än vanligt på kontoret. Förhoppningsvis gjorde vila, vin och vin och vin susen i helgen. Magen, däremot, var inte lycklig. Så upptäckte jag en ytlig propp i ena tån. Men gymnasisten är helt klart förkyld och hostig och frågan är om han inte måste stanna hemma från skolan. Inte bra, förstås, fast att gå sjuk till plugget är inte OK.

När vi ändå är inne på sjukdomar… Eftersom jag duschar varje dag har jag dessutom lyckats få nagelsvamp. Nej, ingen bild. Det ser visserligen inte läskigt ut, bara fult. För snart en vecka sen beslöt jag att unna mig en behandling som kostade nästan 300 spänn. En ska dutta på två gånger om dan den första tiden, därefter en gång. Och så ska en fila en gång i veckan. Efter en veckas behandling ser jag ingen skillnad, men jag ska fortsätta göra det jag ska. Kanske är det för tidigt för resultat ännu. Det står i produktinformationen att en inte kan vänta sig resultat förrän efter regelbunden användning några veckor.

Påbörjad behandling med svindyrt medel.

∼ ♦ ∼

Jag måste stå lika stadigt och självklart som Domkyrkan.

Den här veckan innebär ett antal saker/evenemang som kan förändra tillvaron. Det jag ser som en höjdpunkt och samtidigt en avslutning sker först nästa vecka. Det jag minst av allt längtar efter är tandläkarbesöket på onsdag morgon. Men det är som det är med det. Jag går dit jag ska, gör det jag ska. Sen kostar det en del. Det måste bli ordning på mitt liv också, jag måste stå lika stadigt och självklart som Domkyrkan.

I fredags träffade jag en olyckssyster. Egentligen kallar vi oss inte det. Men vi smidde en del planer för en säkrare grund. Det är enklare när en är två. Då kan en dela såväl det tunga som det lätta. Och promota varandra. Vissa av oss är nämligen rätt duktiga och förtjänar inte det vi har hamnat i.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis en fråga som säkert massor har ställt sig:

Vem fan är Alan Rust???

∼ ♦ ∼

Livet är kort.