Kära dagbok…
Två stjärnor och omdömet antikkunnig för mina amatörvärderingar i Karlsborg.
Ja det var ju torsdag igår och som du förstår, kära dagbok, kollade jag givetvis Antikrundan. Som vanligt amatörvärderade jag från fåtöljen via Duo-appen. Den här gången besökte jag Karlsborg. Det är en ort som ligger tvärsöver Vättern från Motala sett, ungefär. Som barn hörde jag ofta kanonerna från Karlsborg dundra över vattnet. Några kanoner värderades inte igår, men det var många fina föremål som fick höga värderingar. Bland de vackraste var ett par örhängen och ett par ljusstakar. De senare visade sig finnas i två par i den aktuella familjen, till och med, och det ökar förstås värdet. Jag fick två stjärnor och omdömet antikkunnig. Kul och lärorikt, men ärligt talat känner jag mig inte precis antikkunnig. Jag är helt klart intresserad av gamla föremål, deras historia och värde. Duktig på att bedöma sånt är jag däremot inte.
Det blev ingen vanlig torsdagskväll igår, för jag blev bjuden på middag hemma och vi var fyra kring bordet. Biografmaskinisten tittade förbi och det är alltid roligt att träffas. Tyvärr blir det alltför sällan eftersom vi har så olika arbetstider. Nu blir det emellertid en träff igen redan nästa vecka och då ska vi fira födelsedag.
Fästmön hade gjort lax i ugn med citron- och dillsås samt egen klyftpotatis med rosmarin, om jag inte tar fel, och fräsch grönsallad. Jättegott! Tack! Själv stod jag för desserten, chokladbollar med strössel, från Butiken på Hörnet. Middagen intog vi i matsalen a k a Djungelrummet och desserten i Salen a k a vardagsrummet. Därefter tog familjen, liksom jag, fram sina mobiler en stund. Det var kallt ute och blöt tvätt är tung, så en stund senare skjutsade jag hem Biografmaskinisten i en garageuppvärmd bil.
Hemlagad torsdagsmiddag.
Köpedessert.
Mobilfamiljen. Och även jag har mobilen i handen här eftersom jag tog bilden.
∼ ♦ ∼
När jag promenerar till och från jobbet tänker jag en massa. Somligt skriver jag ner här i dagboken, annat på annat håll, vissa saker skriver jag inte ner alls. Härom kvällen såg jag en journalist berätta på TV om sin nyfådda Alzheimerdiagnos. Hans största rädsla var att tappa orden. Den rädslan finns också hos mig, men jag vet ju att många skulle bli glada om jag tystnade såväl muntligt som skriftligt. (Tyvärr för dessa som avskyr/hatar mig har jag inte fått nån Alzheimerdiagnos.) Hur som helst, och som jag tidigare ganska ofta har deklarerat, skriver jag den här bloggen i dagboksform. För att jag glömmer. Jag kommer inte ihåg. Och för att jag är rädd att tappa orden. Ett tredje skäl är att jag inte alltid vet vart jag ska ta vägen med mina minnen. När jag dör seglar mina minnen och tankar ut i Det Stora Intet. Det finns inga barn eller annan släkt att förmedla till. Och… jag vill väl bli lite ihågkommen, trots allt jag också.
∼ ♦ ∼
Det är tur att nån köper tulpaner…
I morse funderade jag över hur olika sambon och jag är. Detta gör att vi ibland hamnar i jobbiga lägen. Men också att vi berikar varandra, väljer jag att se det som.
Om jag säger som så att Anna är en sån som hellre köper tulpaner än det som står på lappen och jag är en sån som nästan stenhårt följer handlingslappen, kanske du förstår, kära dagbok? I detta är det väl ändå tur att vi inte båda köper tulpaner, för då skulle det vara tulpaner överallt. Eller att vi inte båda slaviskt följer inköpslistan – så tråkig tillvaron skulle vara utan en enda tulpan…
En annan olikhet är att jag är pratig och öppen, berättar gärna ”allt” för Anna. Jag har nu kommit till insikt (jo, jag är till viss del utvecklingsbar!) att hon faktiskt inte behöver få höra och veta ”allt”. Vad ska hon med den informationen till? Jag blir allt mer lik min mamma i detta pratande. Pratandet som eskalerade de sista tio åren av hennes liv när hon var så ensam… I morse tänkte jag mycket på mina föräldrar och min barndom. Hur älskad jag var då och vilken tur jag har haft som växte upp med de föräldrar, morföräldrar och farföräldrar som jag hade. Sen var naturligtvis inte allt perfekt i vår familj, långt ifrån. Vi hade våra problem och jobbigheter precis som andra familjer. Men det svåra gick ändå att överleva, vi tog oss igenom livet. Samtidigt har det förstås påverkat mig mycket. Sjukdom kan göra människor lynniga. Den lynnigheten har gjort mig extra känslig för förändringar i stämningar. Det kan förstås vara jobbigt för omgivningen, men tro mig, den känsligheten och den intuitionen jag har utvecklat är jobbigast för mig själv.
Luftning av kaffebryggarens vattentank pågår.
Oavsett likheter och olikheter är det kanske bra om en såväl i privatlivet som i yrkeslivet är lite mer accepterande kring detta att alla inte är lika. Mitt sätt är inte nödvändigtvis rätt sätt – för nån annan. Vissa saker förstår jag inte alls, som till exempel luftningen av kaffebryggarens vattentank. Men å andra sidan förstod Anna inte varför jag föredrog den gamla perkolatorn framför en traditionell kaffebryggare. Att slippa fylla komposthinken med kaffefilter är mitt skäl, för Anna spelar det säkert ingen roll alls. Det spelar faktiskt ingen roll för mig heller att vattentanken ska luftas mellan bryggningarna – det är ingen stor fråga.
Det här med likheter och olikheter, mitt sätt och ditt sätt och acceptans, är nåt jag kämpar med bland annat på jobbet. Det har inte varit och är inte lätt med den pågående förändringen, eftersom nästan det mesta ska göras för första gången eller på nytt sätt. Otydliga roller och ansvar blir förhoppningsvis allt mer tydliga i framtiden, men att säga att det är enkelt att jobba just nu är fel. Jag försöker göra mitt bästa. Det är svårt eftersom jag är en av dem vars uppdrag antingen är helt nya eller ska göras på nya sätt. Understundom känns det som om det gamla inte är värt nåt. Så är oklokt att tänka. Vi borde kunna använda det som var bra, förändra det som var mindre bra och sen försöka göra nya, bra saker. Att det lär ta en stund innan vi är där är ingen överdrift.
∼ ♦ ∼
Det är fredag och helgen inleds. Jag vet inte vad den här helgen innebär för mig, mer än inköp av födelsedagspresent och planering av nåt roligt för bara (?) mig. Sen innebär den som vanligt tvätt och städning också. Jag vill även försöka läsa ut min bok på gång. Det står inte på förrän det är måndag och arbetsdag igen.
∼ ♦ ∼
Nånting inte bara jag kan bli bättre på utan ”alla andra” också är att visa varandra uppskattning. I morse blev jag glad över Annas omtänksamhet att starta kaffebryggaren (som inte var på luftning just då) och att hon tog med sig påsen med kattskit som jag ställt i hallen för att slänga. Det kanske inte låter så stort i andras öron, men all uppskattning och omtanke behöver inte vara överväldigande.
Livet är kort.
Det är inte alla som får julklappar i slutet av januari. Jag är en av de lyckligt lottade kring detta – om en nu väljer att se positivt på saken. 
Under senare år har jag läst en och annan av 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 