Kära dagbok…
Citrus tyckte också att Stefan Ahnhems bok X sätt att dö var vidrig bitvis och välkomnar en snällare deckare.
Söndagskvällen blev lugn. Både Fästmön och jag kunde koppla av, tror jag, och läsa och lösa korsord eller vad det nu var vi gjorde. TV:n var inte på och störde. Det enda som störde när en lyssnade var att det blåste infernaliskt. Regn fick vi också, men inte så mycket som jag trodde att det skulle bli. Vi var trötta och gick till sängs tidigt. När kvällen inleddes hade jag över 100 sidor kvar i boken jag läste – de sista läste jag ut i sängen. Jag ville ju så gärna veta hur det skulle gå. Nu är jag tveksam till om Fabian Risk-serien verkligen tar slut med X sätt att dö, men de flesta frågetecknen rätades ut. Eller..? Boken var bitvis väldigt vidrig, så boken jag bytte till är en lite snällare deckare. Marianne Cedervalls Gotlandsdeckare är rentav mysiga, även om det är lite mycket hästar i Anki Karlsson-serien. Men jag gillar stämningen författaren bygger upp och jag gillar personteckningarna där min fantasi ger karaktärerna det sista för att göra dem levande och realistiska för mig. Det är därför jag inte vill lyssna på böcker – hur skulle jag då kunna använda min egen fantasi tillsammans med författaren och inte nån skådespelare eller inläsare? (Notera att jag själv har jobbat som inläsare, dock inte av romaner utan mera nyheter, artiklar och notiser.) Nu tycker jag att det är bra att det går att lyssna på böcker för människor som av olika skäl inte kan eller vill läsa böcker på traditionellt vis. För egen del ska jag försöka läsa böcker så länge ögona och jag kan samarbeta.
∼ ♦ ∼
Morgonen var fortsatt blåsig och dan grå. Jag träffade sambon en snabbis i köket i morse innan hon gick och jag fick information om att det verkar vara stopp i en av hoarna. Det är ganska dåligt flöde i badrumshandfatet också. Så gissningsvis blir det rörmokeri i kväll. Medan jag duschade hörde jag hur en av katterna lekte med en kapsyl. Det visade sig vara Citrus, vilket inte förvånade mig. Hon höll mig sen sällskap i köket medan jag frukosterade. Hon ligger ofta på diskbänken om den är ”ledig” från disk och tittar på mig eller jagar småflugor. I morse var hon trött och vände mig ryggen. Det är jobbigt att jaga kapsyler.
Det är jobbigt att jaga kapsyler. Skönt att diskbänken var ledig så att Citrus kunde sova där.
Rädda koalor i Australien, kanske? (Bild av Pexels från Pixabay).
Halvvägs till jobbet kom en av tjejerna i receptionen ifatt mig, så vi flåsade upp till jobbet i sällskap. (Mina nya Nikeskor satt på fötterna och jag fick inte skavsår eller ont av dem.) Ibland är det inte helt fel att prata med nån människa i stället för att tänka så förbannat mycket under mina marscher. Vid förmiddagsfikat blev det ändå mycket tänkt i samband med det som blev sagt. Vilka människoöden det finns… Och nåt som slog mig igen är tanken att jag inte längre har nåt högsta mål eller syfte i mitt yrkesliv. Genom alla år har det varit att underlätta för människor att förstå saker. Numera tycker jag att jag inte alls jobbar med det. Jag vet ärligt talat inte vad jag jobbar med ibland eller vad det är för mening med det. Kanske ska jag göra som kollegan funderade omkring, resa till Australien och rädda koalor. Då skulle jag åtminstone göra nån nytta.
Nånting gjorde jag på jobbet idag i alla fall. Bland annat spred jag en avrapporteringsmall med instruktioner, skrev en text och laddade upp ett justerat protokoll. Jämför det med att rädda koalor…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Visst är det smart att ge bort böcker som en själv vill läsa? Jag menar, det finns ju en ganska stor chans att givaren får låna dem. Så fräck är jag. En av julklappsböckerna till 
Det är billigare att näthandla litteratur, men… jag vill, när jag kan, stödja den fysiska handeln av böcker. Av det skälet och av skälet att jag behövde ha nåt mer att läsa begav jag mig till 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 