Fredag kväll den 31 januari och lördagen den 1 februari 2020: Grekiskt och antikt

 



Kära dagbok…

Lucifer vid klöspelaren filter

Han kom till ro, Lucifer, när vi var hemma igen efter den grekiska middagen.

Vi valde att gå till Akropolis igår kväll. Men innan vi gick dit tog Fästmön en promenad med dammsugaren och golvmoppen hemma och jag åkte och handlade kattmat, bland annat.

På Akropolis får vi (betala för) god mat och där finns alltid bord. Det blev en grekisk middag – och nästan en grekisk födelsedagsfest också. Eller… festdeltagarna var svenska varav en tre, fyra barn tycktes ha överaktiva blåsor. För inte är det väl bara roligt att skena på toa hela tiden? En liten pojke mumsade pommes frites från golvet. Föräldrar? Tja, de existerade, men barnen hade nog haft det roligare hemma med barnvakt. Vi åt som sagt gott, drack var sin öl och delade en flaska Johanna. Notan stannade på 1 200 spänn, vilket var ett bra pris för trerättersmiddag för två. Men sen kunde vi nästan inte röra oss. Hem kom vi emellertid och Lucifer kom äntligen till ro vid klöspelaren när mammorna var hemma.

I natt sov vi med öppet fönster. Underbart med luft i sovrummet! Det regnade och smattrade mysigt mot tak och fönsterbleck. Morgonen inleddes på sedvanligt vis, det vill säga med läsning och kaffe på sängen. Jag gillar verkligen Järtecken! Sen skyndade vi upp till dusch och frukost, tog paraplyerna i högsta hugg och gick till Kvarnen för att hämta kvällsmat på Korgtassen. Anna hade beställt var sin kasse Helgens goda. Kassarna var fulla av mumsiga skaldjur. En flaska Prosecco följde med hem också.

 

Antikmässa 1 feb 2020 Fyrishov

Ett hav av människor på mässan…

Vi lämnade mat och dryck och familjen Katt hemma och gick till antikmässan i Fyrishov. (Det är öppet i morgon också ifall nån missade mässan idag.) Jag haltade lite mer på hemvägen, för fötterna och vänsterbenet gör ont. Där var mycket mer folk än sist vi var där, i höstas. Några kändisar träffade vi och det är onekligen praktiskt att kunna teckenspråk när en ska kommunicera med vänner och bekanta på långt håll och över ett hav av människor. På vägen hem stannade vi för energipåfyllning i form av kaffe och var sin kaka.

Två påsar i plast och en i papper följde med hem. Innehållet i plastpåsarna ska ställas i vårt vitrinskåp, innehållet i papperspåsen äter vi kanske upp i kväll. Anna har diskat det nyinköpta och gjort plats för glas vi tillsammans har valt att köpa och njuta goda drycker ur. (Nej, ingen bild, det får Anna lägga ut sen.)


Nu tror jag att klockan klämtar gin o’clock 
ifall vi ska hinna med en drink före maten. I kväll är det fåtöljer och TV som gäller. En av oss vill se musiktävling, en sitter bredvid och läser. Och så var det visst start av en ny brittisk kriminalserie efteråt.

Ping for gin och en flaska gin

Klockan slår gin o’clock, det hör jag bestämt.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Krämpor, Mat, Musik, Personligt, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mitt bokår 2020: Nytt år, nytt decennium och nya böcker i januari

Ett inlägg om de första böckerna jag läste den första månaden 2020.


 

Så blev det nytt år, nytt decennium och en ny läsmånad. Jag fick många fina och ganska nyutgivna böcker i julklapp förra året. Dem ville jag förstås läsa först av alla. Jag fick totalt åtta böcker i julklapp 2019. En av dem hann jag läsa före årsskiftet och två av dem levererades strax före nyår, en tredje senare i månaden. Tack till Anna, Annas snälla mamma och hennes L samt vännen FEM!

Klickar du på en bild nedan öppnas inlägget jag skrev om just den boken i ett nytt fönster i din webbläsare! 

Januariböcker 2020:

Jussi Adler-Olsens bok Offer 2117Lena Einhorns bok Den tunna isen

Maeve Binchys bok Victoria Line, Central LineLouise Boije af Gennäs bok Skendöda

Jan Fridegårds bok Det kortaste stråetJan Fridegårds bok Lättingen

Aline Lilja Gladhs bok ÄnglalekenPaul Moxnes bok Hjältar häxor horor

Thomas Mullens bok Darktown

Påbörjad bok i januari:

Christoffer Carlssons bok Järtecken


Precis som i december 2019
inledde jag det nya året med litterär spänning (Offer 2117). Totalt blev det fyra spännings- och kriminalromaner/deckare (Offer 2117, Skendöda, Änglaleken, Darktown). Jag läste tre böcker med självbiografiska inslag (Den tunna isen, Det kortaste strået, Lättingen). Jag läste en bok med noveller (Victoria Line, Central Line). Fyra av januariböckerna ingår i serier (Offer 2117, Skendöda, Änglaleken, Darktown). Jag läste en bok i tjänsten (Hjältar – häxor – horor) och den var också månadens icke skönlitterära bok.

Nya författarbekantskaper blev det två (Paul Moxnes, Thomas Mullen). Jag läste en bok (Offer 2117) av en dansk författare (Jussi Adler-Olsen) och en bok (Hjältar – häxor – horor) av en norsk författare (Paul Moxnes). Det blev fem böcker (Den tunna isen, Skendöda, Det kortaste strået, Lättingen, Änglaleken) av svenska författare (Lena Einhorn, Louise Boije af Gennäs, Jan Fridegård, Aline Lilja Gladh), en bok (Victoria Line, Central Line) av en brittisk författare (Maeve Binchy) och en bok (Darktown) av en amerikansk författare (Thomas Mullen).

Många av januari månads böcker var fem stycken julklappsböcker (Offer 2117, Den tunna isen, Victoria Line, Central Line, Skendöda, Darktown). Av de lästa böckerna i månaden fick jag sex stycken (Offer 2117, Den tunna isen, Victoria Line, Central Line, Skendöda, Änglaleken, Darktown). Två böcker var efter mamma och pappa (Det kortaste strået, Lättingen). En bok lånade jag (Hjältar – häxor – horor).

Av de nio böcker jag läste i januari fick fem stycken högsta omdöme (Offer 2117, Den tunna isen, Victoria Line, Central Line, Änglaleken, Darktown), tre fick högt omdöme (Skendöda, Det kortaste strået, Hjältar – häxor – horor) och en bok fick medelomdöme (Lättingen).

Precis som förra året läste jag många bra böcker. Och precis som förra året är det lika svårt att bara välja en bok som månadens bästa här på bloggen. Men i januari blev det…

Den tunna isen av Lena Einhorn

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Jobb, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Torsdag kväll den 30 januari och fredagen den 31 januari 2020: Puls

 



Kära dagbok…

Böckerna Darktown och Järtecken

Bokbyte igår från rasmotsättningar i 1948 års Atlanta till mord 1994 i en halländsk by.

Gårdagskvällen försvann snabbt. Incidenten på jobbet skapade viss puls, men som sagt, jag tyckte mest att det var roligt och spännande. Cirka klockan 19.20 var problemen lösta och – kors i taket! – alla system fungerade som de skulle. Jag struttade runt hemma och vattnade krukväxter, fyllde på med rena lakan och handdukar i linneskåpet och tömde diskmaskinen, men sen hann jag med ett bokbyte också. Julklappsboken från vännen FEM var så spännande i slutet! Nu har jag bytt till den näst sista julklappsboken 2019 och den fick jag av Fästmön. Kontrasterna mellan böckerna är rätt stora: jag bytte från rasmotsättningar och mord i 1948 års Atlanta till ett mord 1994 i en halländsk by. Jag har därmed återknutit kontakten med Christoffer Carlsson, som jag tycker har skrivit en del intressanta och spännande kriminalromaner. Ibland har de emellertid varit lite för svarta för att passa mig, men Järtecken föll mig direkt på läppen. I skrivande stund är jag väl en 60, 70 sidor in i boken.

Diplom antikkunnig i Ronneby 30 jan 2020

Antikkunnig i Ronneby och två stjärnor!

Klockan 20 for jag sen via Antikrundan på TV till Ronneby. Jag amatörvärderade via Duo-appen och igår fick jag två stjärnor och klassades som antikkunnig. Det var ganska många högt värderade föremål i Ronneby och det fanns också en del annorlunda saker.

Jag gillade tamburmajoren i form av en björn med en björnunge i toppen på ett träd och så givetvis Rolexklockan. Nån gång i livet skulle jag vilja äga en äkta Rolex. Jag har ägt en kopia och den var så välgjord att den höll i tio år.

Efter programmet kastade jag mig in i bilen för att åka och hämta hem Anna från jobbet. Sen satt vi uppe lite för länge. Vi fastnade i ett program om unga kvinnor i Kina som tvingas gifta sig trots att de kanske inte alls vill. Då kände vi oss båda två rätt glada över att vi bor där vi gör. Brexit har för övrigt inte passerat mig obemärkt förbi, det ställer till saker, men jag hoppas ändå på att jag snart, helst i år, kan resa till England för att turista och träffa en släkting och kanske också en gammal vän till mig.

∼ ♦ ∼

Hummerklo

Hårda klor/nypor både idag och senare i helgen.

Fredag idag, äntligen! Jag var riktigt uppspelt i morse vid vattenpumpen tills en av mina favoriter tog ner mig på jorden genom att säga att jag hade en hel arbetsdag kvar att försöka ta mig igenom. Sen skrattade vi rått tillsammans. Det där är verkligen min typ av humor! Det blev en del efterarbete och uppföljning av gårdagens incident om jag ska nämna nåt seriöst arbete, men också en del textbearbetning i informationen kring en kommande förändring.

På eftermiddagen hade jag blivit kallad till ett möte med min chef kring högt i tak, censur, återkoppling, arbetsrutiner, förväntningar med mera. Hårda nypor, med andra ord. Två timmar en fredagseftermiddag var inget jag såg fram emot och det gav en viss puls (fast negativ), men jag visste att kvällen skulle innebär trevligheter i alla fall. Anna och jag är lediga och har vuxenhelg, med allt vad det kan innebära (positiv puls, hoppas jag, middag på lokal i kväll och skaldjursklor i morrn). Några måsten finns förstås som vanligt, även om vi, en sån här ovanlig sorts helg, försöker hålla måstena nere i antal. Och för övrigt kan meddelas att mötet med chefen gick bra. Det var konstruktivt.

∼ ♦ ∼

Jag har haft ont i vänster tumme (leden) i ett par dar och idag har vänsterbenet besvärat mig. Hoppas ändå att kroppen vill samarbeta i helgen.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Darktown

Ett inlägg om en julklappsbok.



Thomas Mullens bok DarktownTänk att jag fortfarande har julklappsböcker kvar att läsa! 
Nu har jag emellertid betat av ytterligare en av dem. Av vännen FEM fick jag Thomas Mullens bok Darktown av tomten förra året. Jag hade inte läst nåt av författaren tidigare och det här är den första av hans böcker som är översatt till svenska. På originalspråk kom Darktown ut 2015, på svenska 2018. När jag såg att bokens svenska upplaga är utgiven av Historiska Media kände jag mig trygg i att jag kunde vänta mig kvalitet. Boken fick dessutom Svenska Deckarakademins pris 2018 för bästa översatta kriminalroman. Tack till vännen FEM!


Från förra boken jag läste flyttas jag från nutid och Örbyhus
till 1948 och Atlanta. Här snackar vi rasism, jisses! Läsaren får följa två svarta polismän, poliser med ytterst få möjligheter att ingripa och göra sitt jobb. Lucius Boggs och Tommy Smith ser en bil som kör på en lyktstolpe och stoppar föraren, en vit man. I bilen finns även en svart tjej. Mannen bryr sig inte ett dugg om poliserna och tjejen… hon hittas mördad och dumpad några dar senare. Boggs och Smith får inte göra egna utredningar och ändå kan de inte låta bli. En ung vit polis, Rake, kan inte heller blunda för fallet medan hans äldre partner mest använder våld i stället för hjärnan. Trots att andra världskriget och dess förintelse nyligen har tagit slut verkar rasism inte vara nåt problem för de vita poliserna och samhället i stort i Atlanta. Rasmotsättningarna är mycket stora.

Pocketutgåvan av den här boken är på runt 430 sidor. Den känns som en mindre tegelsten först, men när jag väl började läsa den går det undan. Det här är både obehagligt och spännande. Rasismen som skildras är så… uppenbar och tillåten att en som läsare baxnar. För det är ju inte så länge sen. Och mycket av det som anses rasism idag är en piss i havet jämfört med detta (därmed inte sagt att nån form av rasism är OK!). 

Darktown är en ganska hårdkokt deckare. De flesta personerna i boken är män – förutom mordoffret. Karaktärerna skildras grovhugget och ganska sakligt, miljöerna beskrivs nästan inte alls. Det är som att författaren har lämnat det upp till läsaren att uppfatta den mörka stämningen och själv beskriva de inblandade och platserna de rör sig på. Jag förstår till hundra procent att den här boken fick ett pris.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Onsdag kväll den 29 januari och torsdagen den 30 januari 2020: Boost och lektioner

 



Kära dagbok…

Reservdel till duschen

Jag kunde montera den.

Tänk att jag kände mig så stolt igår när jag lyckades montera reservdelen till duschen! Jag är väl inte direkt ansedd som världens mest händiga, vare sig av andra eller mig själv. Därför blir alla lyckosamma små projekt riktiga boostar för självkänslan och självförtroendet. Och på tal om dessa tu begrepp blev jag tvungen att googla lite för att förstå skillnaden. Självkänsla är alltså vad en känner för sig själv, hur en definierar sig som person, sitt inre värde som människa. Självförtroende är mer tilltron en har till att en klarar av saker och ting. Självförtroendet växer till exempel av bekräftelse. Denna långa inledning bara för att jag tog fram verktygslådan och monterade en grej… Men det är så att jag har en låg självkänsla och ett lågt självförtroende just nu. Genom att lyckas med monteringen kunde jag höja mitt eget självförtroende – att lyckas blev en bekräftelse i sig. Och då fick jag också en aning högre och positiv känsla för mig själv.

Ledsen

Gråtmild.

Efter diverse hushållsarbeten blev det en stund över för läsning. Jag närmar mig slutet av min bok på gång och jag önskar att jag hade mer tid till den. Men nu är det som det är. Tid till När livet vänder (30 minuter) tog jag mig. Det blev en lektion för mig i hur stark kärleken till det egna barnet kan vara, en kärlek jag aldrig har upplevt. Jag har aldrig känt den från mitt eget hjärta och jag har aldrig fått motta kärleken från ett eget barn heller. Så förlåt mig så hemskt mycket om jag inte alla gånger förstår den kärleken och banden mellan föräldrar och barn. Jag är inte fullkomlig här heller. Tommys berättelse gav mig ändå en viss förståelse för den kärleken, allt medan tårarna flödade, förstås. Jag är ju så gråtmild, som bekant… Varje dag jobbar jag med gråten, med att tvinga tillbaka den i andras närvaro och bara låta tårarna komma när jag är ensam. Jag gör framsteg. Den här veckan har jag bara gråtit tre av fyra dar.

∼ ♦ ∼

I morse var jag så trött, men tacksam: familjen Katt hade ingen konsert utanför sovrumsdörren vad jag hörde. I stället vaknade jag av mig själv en tio över sex, klev upp och utfodrade djuren. Jag bytte plats på Citrus matskål och ställde den bredvid Minis och vattenskålen bredvid Lucifers. Det blev bättre, alla tre åt ur var sin skål. Men sen, efter min morgondusch, var det hejsan hoppsan som vanligt. Det vill säga… Lucifer låg på köksbordet, Citrus låg på diskbänken och Mini åt – ur Lucifers skål… Jaa, ibland begriper jag mig inte på de små liven.

 

Lucifer sover närbild

Torsdagstrött är visst även Lucifer.

Torsdagstrött… jaa… nu är det ju rejäl nerförsbacke till helgen, tack och lov. Men innan min själ får vila i två dar ska jag bli tagen i örat av chefen, få spott och spe för att jag säger som jag uppfattar att det är, i morgon eftermiddag. Bara det att förlägga ett sånt möte en fredagseftermiddag är straff nog. Ja, det lär bli en lektion och uppläxning. Jag kan inte säga att jag ångrar det jag sa, för i mina ögon var det ingen kritik utan ett konstaterande, men idén jag bollade med karriärrådgivaren känns mindre trolig att genomföra nu. Det enda jag har gjort är att kontakta en direktör och berätta att jag utförde min uppgift och levererade för en vecka sen idag, men att det har fastnat. Jag vill faktiskt inte att somliga ska tro att jag inte gör det jag ska. Lite mer trött blev jag över att ett företag tackade nej till mig igår efter att jag skickade in min ansökan för en och en halv vecka sen. Jag är dessvärre övertygad om att deras beslut handlar om min ålder, för kompetens för jobbet har jag, enligt mitt CV.

På eftermiddagen inträffade en så kallad incident på jobbet. Problemet låg hos vår internetleverantör, men innebar att universitetet inte hade tillgång till internet. Och sånt ställer ju till det för ”alla inblandade”. Jag blev beordrad att delta i krisgruppens möten och bidra som kommunikatör. (Då dög jag, alltså.) Det tyckte jag var jätteroligt – fast givetvis inte att det blev problem för så många människor. Det är faktiskt så att i en situation som denna blir jag lugn och professionell. (Sen var jag kanske mindre professionell när jag per sms avrapporterade till direktören och på hennes svar skickade en kräk-emoji i stället för en tumme upp…) Nu blev dessvärre problemen inte lösta, så vi får se om internetleverantören har fått ordning på kablarna i morgon bitti. To be continued, alltså… 

Inget internet

En inicident på jobbet…


När jag så äntligen kom hem 
stod det ett paket från Bokus till Fästmön utanför lägenhetsdörren. Det visade sig vara den sista julklappen från Anna till mig 2019. Bokus hade tagit cirka två månader på sig att leverera den. Jag hoppas att hon får en duktig kompensation!!! För egen del gläds jag åt att den fina och åtråvärda boken äntligen har kommit. Tack, älskling!

∼ ♦ ∼

I helgen är Anna ledig och jag likaså. Vi tänker oss fredagsmiddag på lokal, en kasse god helgmat i form av en kasse skaldjur på lördag kväll och ett besök på Antikmässan i Fyrishov. Det vore så skönt att bara få vara, men vi behöver tyvärr också handla och dammsuga. Vi kanske mäktar med det, ändå. Eller vi måste i alla fall handla.

Men i kväll är det emellertid Antikrundan som gäller för mig. Var god stör ej! Självklart amatörvärderar jag via Duo-appen från fåtöljen, så Anna får vänta några minuter extra på Taxi Tofflan. (Jag vill inte att hon ska gå ensam hem genom mörka kvarter där det skjuts fyrverkerier ibland med mera.)

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Jobb, Personligt, Trams, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Tisdag kväll den 28 januari och onsdagen den 29 januari 2020: Leva-LEVA

 



Kära dagbok…

Det var min pappas namnsdag igår. Min pappa hette Carl-Erik och igår var det Karl-dagen. När jag satt hos frisören och blev klippt slog det mig hur lik jag har blivit pappa. Och så fnissade jag lite i tanken vid minnet när jag en gång följde med pappa, på äldre dar, till frisören. Pappa hade en rejäl kalufs livet ut och han ville att frisören skulle klippa mycket. Jag misstänker att det var för att pappa var lite snål ekonomisk också och inte ville gå till frisören för ofta. Faktum är att pappa skrek ”Klipp mer, klipp mer!” flera gånger till frisören vid tillfället. Men frisören vägrade och menade att pappa skulle få en konstig frisyr. Typ en sån frisyr som jag har just nu och som inte är särskilt ovanlig. Lilla pappa, om du hade levt nu…

∼ ♦ ∼

Det blev en jobbig förmiddag igår och därför föreslog jag Fästmön/sambon/Anna att vi skulle träffas efter min klippning och ta en drink och äta en bit mat. Ja, jag erkänner att jag behövde trycka ner vissa känslor med alkohol, men det stannade vid en GT och ett glas öl. Vi hamnade på Terrassen och det var nog 100 år sen vi var där. Tror det var hösten 2007 innan vi skulle på After DarkUKK och somliga höll på att förstöra kvällen för oss (mig i alla fall) – på grund av alkohol. Det känns länge sen nu. Terrassen var uppfräschad, servicen bra och även om det var en stor halloumiburgare och lite pommes utan sås jag fick, försvann maten snabbt ner i magen. Det var gott. Desserten tog vi hemma och det blev kaffe med Annas hemgjorda kladdkaka i LCHF-version. Också gott, men mäktigt.

∼ ♦ ∼

I natt sov jag bättre än natten innan. Jag vaknade bara en gång vid tretiden, men somnade om på en tio minuter. Klev upp strax före klockan sex när familjen Katt hade haft konsert ett tag och gav dem mat för att tysta deras små munnar.

Skulptur öra

Tagen i örat, precis som väntat.

Precis som väntat blev jag tagen i örat av chefen via e-post i morse. Vi har olika uppfattning om sånt som högt i tak, censur, kommunikation med mera. I mina ögon råder det oklarheter vad gäller roller, uppdrag och återkoppling. Så nu har min coachande (!) chef kallat mig till möte på fredag för att vi ska klargöra vissa saker. Två timmar ska vi prata. På fredag eftermiddag. Det är tur, stor TUR, att jag har ett välfyllt vinskåp hemma. Det lär behövas efteråt. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag vet bara att det är flera saker än en som aldrig blir vad de en gång var – fantastiskt bra, snudd på underbara, viktiga och otroligt stimulerande. Det är med stor sorg jag tänker på detta och jag känner nästan som att det är lika bra att lägga sig på spåret och se till att bli överkörd av ett tåg. Nästan. Jag tänker inte glädja omgivningen med min död, först ska jag sätta sprätt på saker och ting och leva-LEVA lite. Vänta och se, bara!

Bricka med texten When life gives you lemons make a gin and tonic

Gin och tonic tillhör definitivt leva-LEVA.


Arbetsdagen har varierat mellan frustration, glädje och gråt.
(Det är onekligen praktiskt att ha ett eget kontor med en dörr som går att stänga.) Det bästa med den var nog att få åka iväg på bortalunch med två kollegor jag har haft sen 2016. Vi tillbringade 45 minuter av lunchen med jobb och lika lång stund med enbart thailändsk lunch och icke jobb-prat. Jag har inte så stora krav på tillvaron och människorna i den, men jag föredrar förstås att omge mig med människor som tycker om och uppskattar mig för den jag är och det jag kan. Det blev också en dragning kring ett uppdrag för en kollega och det gladde mig att just jag blev tillfrågad att ha den dragningen.

Kyckling i jordnötssås

Dagens lunchursprung var från thailändskt.


I kväll jobbar min kära, 
vilket innebär att familjen Katt och jag är ensamma hemma. Mitt mänskliga sällskap denna onsdag kväll blir Anja Kontor klockan 20 i SvT 2 när hon under 30 minuter träffar människor vars liv har vänt.

Men jag kan också avslöja att jag hämtade ett paket med en reservdel på vägen hem. Den reservdelen monterade jag. Själv. Det blev faktiskt inte så många svordomar när jag väl hade klurat ut hur saker och ting hängde ihop. Stora verktygslådan krävdes emellertid. Nu har vi i alla fall en hel hållare till duschmunstycket och slangen. Hurra!

Därefter kräktes en katt så jag fick torka upp två ljumma (urrrrrk…) högar spyor (nej, ingen bild!) innan jag satte mig ner för att äta ett par mackor. Vilken tur att min kära lämnat nåt extra gott till kvällskaffet också.

Lapp Ta chokladkaka

Sånt här uppskattas.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Mat, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Måndag kväll den 27 januari och tisdagen den 28 januari 2020: Lagen om kvällsmat och här tigs och lids inte i tysthet

 



Kära dagbok…

Lagen om kvällsmat säger att sån mat inte behöver vara tråkig. Vad sägs om vår kvällsmat igår på måndagen? Den var inte svår att trolla fram när det fanns resurser i vinskåp respektive kyl. Vinet var av ripassotyp och passade utmärkt till ostarna, men det blev bara ett glas var. Av kex och ostar blev det desto mer. Men jävligt gott var det!

Ostar oliver kex vin och boken Darktown

Lagen om kvällsmat säger att sån mat inte behöver vara tråkig.


Boken på bilderna ovan och nedan, förresten, är den jag läser just nu.
Där tror jag minsann att vännen FEM prickade in en riktig fullpoängare i julklapp till mig. Jag började läsa den i söndags och är redan halvvägs. Sen behöver jag jobba lite den här veckan också, tyvärr, så då hinner och orkar jag inte läsa lika mycket.

Till frukost och lunch brukar jag i alla fall läsa om det finns möjlighet. I morse fanns det nästan inte möjlighet. Vi har visst fått en ny bordsduk i köket. Det finns enbart i färgerna svart och vit och heter Lucifer. Det var knappt att min bok, min yoghurtskål och mitt kaffe fick plats på det lilla köksbordet från IKEA 1957 (tror jag).

Lucifer på köksbordet när jag äter frukost

Vår nya bordsduk Lucifer finns endast i färgerna svart och vit.


När jag ändå hade mobilen i högsta hugg 
passade jag på att ta två ögonblicksbilder  av storasyster Citrus när hon var nästan stilla. Hennes sedvanliga plats på diskbänken var upptagen av ren disk, varpå den lilla satte sig intill kaffebryggaren på en av träbänkarna. Där hade hon god utsikt över levande protein i form av småflugor på kaklet.

∼ ♦ ∼

Igår kväll var jag om möjligt ännu tröttare än i söndags kväll. Tidig sänggång innebar att jag hade somnat runt klockan 22. Men sen vaknade jag vid tvåtiden och det kändes som om jag var vaken till klockan fyra, halv fem. Strax efter klockan sex vaknade jag igen efter att ha sovit en stund och då var det nästan dags att gå upp. Så jag klev upp.

Förmiddagens första möte innebar mitt tredje möte med en av universitetets karriärrådgivare. Jag hade lovat mig själv mest, honom lite grann, att inte grina idag. Men en skvätt tårar blev det trots allt mot slutet. Nästa möte har vi om cirka en månad. Det är skönt att få prata av sig öppet om jobb, drömmar om jobb och planer om jobb med nån som inte jobbar på min avdelning. När jag pratar får jag också en del idéer och kan bolla dem på plats, med en utomstående. Mycket bra! Min senaste idé till agerande – nä, för har jag inte tigit och lidit i tysthet under hösten har jag ingen lust att bli passiv nu – tål att tänkas på. Jag fick en del input, mycket att tänka på och sen får jag helt enkelt sätta mig ner och skriva möjligheter och hot.

Vegetariska cannelloni

God cannellonilunch med guldigt sällskap och skratt trots frustration.

Efter fem minuter på en toalett fixade jag till ansiktet med kallt vatten. Det var inte helt lätt att gå till nästa möte där först min chef skulle prata om min enhets uppdrag inför en annan enhet. Därefter skulle jag berätta om att jag är enhetens avdelade kommunikatör och vad jag kan erbjuda. Men jag är professionell och jag kan luta mig mot +30 års erfarenhet.

Möte nummer tre var en avstämningslunch med en person som slår majoriteten av chefer i min närhet genom att vara både kompetent och en ledartyp. Synd bara att h*n inte fick chansen. God och trevlig lunch var det i alla fall. Trots att frustrationen är hög, blev det en del skratt. Vissa människor är bara genuint guld.

 

Större delen av eftermiddagen ägnade jag åt att via e-post försöka avtvinga min chef svar i ett antal frågor. Det är svar jag behöver för att kunna gå vidare med det jag jobbar med som är prioriterat just nu. Vidare tog jag in ett nytt uppdrag, men jag kan inte längre svara att jag tar det eller inte direkt. Det bestämmer min chef nu. Jag vet inte om chefen har koll på allt jag gör. Eftersom jag sällan får återkoppling av min chef, som enligt egen utsago är coachande (!), ökar inte min motivation. Ibland känns det som om jag bara tar in och tar in jobb, men kan sällan avsluta dem eftersom de fastnar. Hos chefen. Och på tal om det påbörjade jag en Excelfil med fakta till vår support i första linjen. Jag kan inte vänta på besked.

∼ ♦ ∼

Några andra raster än lunch tog jag inte idag, (jag försökte, men det blev jobbprat) så därför skrev jag det här inlägget i stället. Jag har också jobbat med kanaler för att kommunicera förändringar i IT-system och andra, nya och väldigt spretiga… ”tjänster”. Belöningen blev att få sjunka ner i stolen hos Igor och få håret tvättat och klippt. Tisdagens kvällsmat blir inte sämre än måndagens: jag har en träff på stan med Fästmön.

Frågetecken och gubbe tecknat

Tisdagens kvällsmat blir inte sämre än måndagens, men vad den blir vet jag inte.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Jobb, Mat, Personligt, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Måndagen den 27 januari 2020/Förintelsens minnesdag: All vår början bliver… bra

 



Kära dagbok…

Den här måndagen började bra. Då finns det två scenarier: antingen fortsätter den bra och blir bra ända till slutet eller så slutar den illa…

Det är också Förintelsens minnesdag. Just den här dagen för 75 år sen befriades människorna, spillrorna, i Auschwitz-Birkenau. Glöm aldrig bort varken de döda offren eller de överlevande.

Auschwitz_I_entrance_snow

Glöm aldrig offren. (Bilden är publicerad med tillstånd.)

∼ ♦ ∼

Jag var fortfarande trött när jag vaknade i morse, trots att jag har varit ledig i två dar och att det är kära Fästmön som har jobbat. Visst, jag städade hela jävla lördagen, men fysiskt arbete är nåt jag behöver eftersom jag har ett rätt stillasittande jobb. Och på vardagar promenerar jag till och från jobbet så att jag därmed får 40 minuters gratis motion. Undras egentligen hur fet jag skulle vara utan dessa promenader… På helgerna promenerar jag i regel inte lika mycket. Så… städning är bra för mig. Dessutom är det ju bra för andra i min omvärld.

Nåt som jag inte brukar lägga mig i så mycket är heminredning. Det är säkrast att låta Anna sköta det, för annars rättar hon bara till det jag gör och det blir ingen glad av. Jag hade flyttat på en tavla i helgen för att se om en spegel kom mer till sin rätt utan att tavlan stod för den. I morse såg jag att tavlan var flyttad igen, av anna(n) mänsklig hand, den stod inte säkert för katterna, tror jag.

Katterna och jag är inte heller överens om heminredning. Jag tycker till exempel att mattan utanför sovrummet och badrummet ska ligga rakt. Det tycker inte herr Lucifer Katt – kolla hans missnöjda min…

Lucifer och rak matta

Rak matta? Nej, Mammisen, FULT!!!


Vi hade en liten… dust i morse om sagda matta
och jag är inte säker på vem som vann – jag blev ju tvungen att gå till jobbet. Men så här tycker Lucifer att mattan ligger finare:

Lucifer och mattan utanför sovrummet på sniskan

Så här, Mammisen, blir det finare med mattan!

 

Det går ju inte annat än att skratta åt katten. Sen flåsade jag upp till jobbet och trots att jag höjde tempot blev jag omgådd. Men jag gick om en och annan också.

Reflex regnbågstofs på min jobbryggsäck med Uppsala universitets logga

Med jobbryggsäcken på ryggen flåsar jag till och från jobbet om vardagarna.


Vid vattenpumpen på avdelningen
träffade jag två favoriter och föreslog ett avstämningsmöte i kombo med lunch på onsdag. Det tyckte de var perfekt. Lite senare spikade F och jag en after work-öl i nästa vecka för uppdateringar som inte lämpar sig på arbetstid.

Nästa bra grej inträffade på tillbakavägen till kontoret när jag släppte in en av enhetscheferna. Jag ska showa i fem minuter på hennes enhetsmöte i morgon och passade på att stämma av. I samband med det påminde jag henne om att använda mig, eftersom jag ju är avdelad som hennes och hennes enhets kommunikatör. Vi har jobbat ihop tidigare i den gamla avdelningen och jag sa att hon ju vet vad jag kan hjälpa till med. Då svarade hon att hon tycker att jag är så bra och att jag har lärt henne så mycket om kommunikation. Jag blev helt ställd, visste inte till mig av berömmet, men tackade och sa att min självkänsla behövde höra just detta.

Jag är trött i Eksjö

Redan som liten ogillade jag möten som inte gav nåt. (Pappa fotade vid ett besök i Eksjö.)

En annan bra grej idag var att vi inte hade nåt eget enhetsmöte. Det ska vi nu bara ha varannan vecka, jämna veckonummer under våren. Skönt! Då får en plötsligt en hel måndagsförmiddag till att jobba – eller springa på andra möten…

Idag hade jag emellertid bara ett enda möte. Det var nästan så jag fick nypa mig i armen. Men i morrn… Då har jag tre möten på raken från klockan åtta fram till cirka 12.30. Samtidigt är det möten som jag tror är bra och blir givande. Då kan till och med jag få energi av möten. Min chef tycks ha fått för sig att jag bara ogillar möten. Det gör jag inte. Jag ogillar möten som inte ger mig nåt. Och såna möten finns det tyvärr gott om… Precis lika många som det finns dolda agendor. Nej, jag är varken blind eller dum i huvet.

Efter en mötesrik morgondag passerar jag Igor på vägen hem och får barret klippt. Det behövs! Nu får jag försöka stå ut ytterligare en dag.

∼ ♦ ∼

Fast det är fortfarande måndag. Jag har öppnat en flaska ripasso på luftning och till den ska vi inta goda ostar, kex och oliver. Det tycker jag är en alldeles utmärkt kvällsmat en måndag. Ett bra slut på en (nästan helt) bra dag.

Valpolicella Ripasso Mezzo Monte 2017

Ett bra slut på en nästan helt bra dag.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Hjältar – häxor – horor: och andra djuproller i mänskligt samspel

Ett inlägg om en bok jag läste i tjänsten.



Paul Moxnes bok Hjältar häxor hororFör ganska länge sen hittade jag en hög med referenslitteratur 
på jobbet, i ett litet minibibliotek, som jag plockade åt mig. Det har tagit lång tid för mig att plöja högen. Nu har den i alla fall minskat med en bok, Paul Moxnes bok Hjältar – häxor – horor: och andra djuproller i mänskligt samspel. Skälet är väl att mänskligt samspel på arbetsplatsen har hamnat i strålkastarljuset för min del.

Den här boken behandlar de krafter – och (djup)roller – som finns såväl i yrkeslivet som i familjelivet och samhällslivet. Krafterna och roller är ibland medvetna, men minst lika ofta omedvetna. Författaren utgår från att vi har fasta och begränsade (!) uppfattningar om människor. Det är dessa uppfattningar som bestämmer hur vi förhåller oss till andra. Förenklat uttryckt ser vi andra människor som onda eller goda.

Jag började läsa den här boken för säkert minst ett år sen, men det är först nu min läsning har tagit fart. Med en viss skepsis har jag plöjt ett kapitel då och då när det har blivit en stund över på arbetsdagen. Jag har också haft en hel del nytta av boken, för det att den faktiskt ger en viss självinsikt. Jag är verkligen en sån som ofta ser allt i svart eller vitt och människor som onda eller goda. Här får jag lite hjälp på traven att uppmärksamma detta sätt att tänka – och hur jag kan förändra det och använda det till nåt positivt i stället.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Lördag kväll den 25 januari och söndagen den 26 januari 2020: Slutigt, högar och svordomar av diverse slag

 



Kära dagbok…

Efter gårdagens städning blev förstås jag och mina medhjälpare helt slut…

 

Gin oclock med GT och snacks

Det blev gin o’clock före maten igår.

Men allt vi gjorde igår hade vi förstås igen idag, eftersom vi då kunde unna oss en i princip ledig dag från det mesta. När Fästmön kom hem fixade jag var sin drink åt oss (det blev Gin o’clock) och till den blandade Anna ihop lite snacks i var sin skål. Och nej. Det blev inte vår middag. Till middag lagade jag maten igen – kors i taket! Märkligt nog finns det inget bildbevis. Jag var väl helt slut i rutan så att jag missade att fota. Vi åt i alla fall en ny sorts Pulled chicken med tillbehör. Kyppan var mindre än den sort vi vanligen köper och där fanns inte så mycket sky. Köttet såg lite läbbigt ut också. Men smaken var helt OK och priset betydligt lägre.

Efter maten softade vi i fåtöljerna framför TV:n och såg först Pernilla Wahlgrens dag på Slottet och därefter ett minnesprogram med olika artister för Marie Fredriksson. Programmen var väldigt olika, men båda gav mig nånting. Då är det bra med TV, tycker jag.

Tidig sänggång blev det även igår. Fästmön hade ju jobbat hela dan på jobbet och jag hade jobbat hela dan hemma. Men… jag läste ut andra delen i Örbyhusserien innan jag somnade. Den var så spännande i slutet och jag hade bara typ 30 sidor kvar när jag gick och la mig. I morse började jag läsa ytterligare en julklappsbok, den jag fick av vännen FEM. Den verkar också bra, om än väldigt annorlunda jämfört med Änglaleken. Nu har jag rest från Örbyhus till Atlanta, från nutid till 1948. Jag läste väl en 50, 60 sidor i sängen i morse i julklappsboken. Den var så bra att jag skickade iväg ett sms till vännen FEM. Vi hade en liten mobildialog på morgonen.


Idag var planen att inte göra så mycket hushållsarbete, 
men jag tog naturligtvis reda på gårdagens tvätt och körde två nya maskiner samt tömde kattpottorna och bäddade på förmiddagen. Sen fanns det en strykhög att ta tag i på eftermiddagen. Dan var lite grå om än inte helt igenmulen, så efter frukost och dusch bestämde jag mig för att gå ut efter sedvanlig promenad till soprummet. Först svor jag lite över duschen, där en del till upphängningen har pajat (jag nätshoppade en ny igår kväll), sen svor jag lite till över ontet i vänstersidan (Gammeln?). Inget av de tu går att göra nåt åt just nu. Bara att se tiden an och acceptera.

Strykhög

Strykhög…


Men det finns inte bara strykhögar här i livet.
Det finns nåt som heter bokhögar. Fast de är inte gratis, förstås. Jag styrde stegen upp mot stan för några ärenden. Ett av ärendena var att inhandla en bokhög med bra böcker att läsa, eftersom befintlig hög var nere på bara två. Och jag läser ju en del, som bekant. Det blev en kvartett deckare som fick följa med hem från den fysiska bokhandeln. Tyvärr är inte utbudet på Stora torget det allra bästa längre (annat var det på LundeQ-tiden…), men jag kom i alla fall hem med nya böcker – tre pocketar och en inbunden. Två av dem stod på min inköpslista, de andra två var spontanköp.

Fyra deckare

…och bokhög.


Jag har inte varit mindre trött idag, 
trots att jag tog mig ut för lite ljus och luft. Märkligt nog blir en hungrig fast en inte gör så mycket och ännu mer märkligt är att jag lagade mat åt mig själv. Det blev sedvanlig söndagsmiddag med svordomar inte över duschen eller nåt som gör ont utan över den långsamma ugnen.

Kycklingkorv och pommes frites

Sedvanlig söndagsmiddag: kycklingkorv, pommes och räksallad.


Kvällen fördriver jag i fåtöljen
med min bok på gång. Jag försöker hålla mig vaken till 21.15 när jag ska åka och hämta hem Anna/sambon/Fästmön/Den Mest Älskade i bil.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Krämpor, Mat, Musik, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer