Att växa som vuxen: nya perspektiv på dig själv och andra

Ett inlägg om en bok. Och psykololgi.



Anders Engquists bok Att växa som vuxen Nya perspektiv på dig själv och andraDet finns en del litteratur i hyllorna på jobbet,
själva avdelningens inriktning till trots. För nåt år sen botaniserade jag och hittade några titlar som jag länge velat dyka ner i. I februari i år började jag läsa Anders Engquists bok Att växa som vuxen: nya perspektiv på dig själv och andra.

Den här boken har rätt många år på nacken. Boken har kommit ut i flera upplagor, vissa av dem uppdaterade. Första utgåvan kom redan 1980. Den utgåva jag har läst, den fjärde, är tryckt 2005. Det säger en hel del om att vissa företeelser är tidlösa – eller så kan de, i litterär form, kompletteras med nya forskarrön.

Som läsare får jag i Att växa som vuxen många exempel ur verkliga livet på svårigheter som människor möter. Ibland känner jag igen mig själv i såväl situationer som människor. Författaren ger mig utöver detta även nya perspektiv och aha-upplevelser på det som sker. Läsaren får verktyg för att klara vissa svåra ting, men inte verktyg som botar utan verktyg för att överleva och klara av att gå vidare. Livet självt blir terapi och jag behöver inte betala dyrt för det – boken har jag inte ens köpt utan lånat.

Jag tycker att den står sig bra fortfarande och finner många nyttiga råd i den. Detta utan att jag känner mig pådyvlad än den ena, än den andra terapiformen. Det enda jag kan känna är en irritation över att jag inte läste den tidigare.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Onsdag kväll den 26 februari och torsdagen den 27 februari 2020: Meningsfullt..?

 



Kära dagbok…

Orange tulpan Botaniska trädgården 22 maj 2019

Jag hade hellre fått en orange blomma igår än ett orange kuvert.

Om gårdagskvällen finns inte heller mycket att säga. Jag kom hem och fann ett orange kuvert på köksbänken om min pension. Deprimerande läsning att just min årskull och den före mig ska drabbas av höjd lägstaålder för att gå i pension om förslaget går igenom. Just nu känner jag mig hundraårig och skulle lätt kunna välja pension om det var möjligt. Det är ju inte så stimulerande på jobbet längre, som du har förstått. Då blir jag trött och uttråkad. Hade jag ekonomi för det skulle jag ha sagt upp mig för flera månader sen, men det har jag förstås inte. Trots detta är jag glad och tacksam för att jag har ett jobb och en inkomst som trillar in en gång i månaden. Det är jag definitivt. Men jag vill göra nåt meningsfullt när jag jobbar. Det var bland annat det gårdagens sista möte handlade om. Nåt meningsfullt att göra på jobbet och nåt som bara är för mig på fritiden, fick jag i uppdrag. Vet inte vilket som är svårast…

Böckerna En grav för två och Dödsdömd

Igår kväll blev det bokbyte från en dopingdeckare till en bok som inleds med en hisnande ballongfärd.

Nåja, jag läser ju i alla fall och det gör jag när jag inte jobbar och bara för mig. Igår kväll kunde jag äntligen läsa ut dopingdeckaren och byta till den sista boken jag köpte i fysisk bokhandel i januari. Boken, som börjar med en hisnande ballongfärd i England… Riktigt läskig början, sannerligen. Men dopingdeckaren var också väldigt bra och jag ser fram emot en fortsättning på Anne Holts Selma Falck-serie.

Idag fick jag ett nytt meddelande – och en ny faktura, förstås! – från Bokus om att mitt signerade exemplar av Anna Janssons senaste deckare är på väg. Boken har än så länge bara skickats, men har jag tur finns den att hämta i morgon efter jobbet – om inte brevbäraren hänger den på dörren, förstås. Det vore ju toppen. Jag ser verkligen fram emot att få läsa den boken, trots att TV-filmerna har förstört mycket av min upplevelse av Maria Wern-serien.

∼ ♦ ∼

Snö utanför mitt fönster på jobbet

Inte mer än så här idag, men ändå… Jag vill inte ha snö!

I morse sa väderappen att det skulle snöa. Det gjorde det inte, men det var närmare tre minusgrader och blåsigt. Jag hade tre möten på raken på förmiddagen och efter det sista noterade jag… att det var vitt utanför fönstret. Det snöade sen lätt av och till runt lunch och efteråt. Temperaturen steg nån grad, men låg fortfarande på minus och det var snorhalt ute. Mina nya Nikeskor såg ut att ha bra grepp under sulorna. Det hade de inte riktigt…

Möten, ja… det var i princip min dag. Möten och avstämningar. Efter det sista mötet var det flera än jag som kände sig alldeles tomma… Nu har vi bestämt att vi ska ha avstämningsmöten varannan måndag, de måndagar vi inte har enhetsmöte. Där rök chansen att ”jobba” varannan måndagsförmiddag. Det är bra med avstämningsmöten, men om vi dessutom ska göra skriftliga på gång-listor känns det som om vi inte gör annat än stämmer av. När jobbar vi med det vi stämmer av? Igår och idag har jag alltså mest suttit i möten eller sprungit mellan möten, med en full eller tom datorväska. Men lika tom som väskan är nedan känner jag mig efter den här arbetsdagen. Det sved för övrigt rejält att sätta nån annans namn som ansvarig på vissa strategiska uppgifter som tidigare har legat på mig. Märkligare ändå är att ingen berättar för alla om rollen och hur länge rollen ska finnas i nuvarande konstellation.

Datorväska

Känner mig lika tom som min datorväska…

∼ ♦ ∼

I kväll blir det amatörvärdering av gamla grejor. Mellan klockan 20 och 21 är jag strängt upptagen med Duo-appen och Antikrundan. Var god stör ej!

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Jobb, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

En grav för två

Ett inlägg om en bok.



Anne Holts bok En grav för tvåJag tror att jag har läst varenda bok om Hanne Wilhelmsen
den lesbiska polisen i Anne Holts böcker. Men så kändes det som om karaktären och böckerna kom till vägs ände. Visserligen har Anne Holt skrivit andra bra kriminalromaner och böcker i andra genrer, med andra intressanta karaktärer. Ingen har emellertid riktig fastnat hos mig förrän nu, när jag läst första delen i Selma Falck-serien, En grav för två. Mitt spontanutrop är: Hurra!

Boken inleds med ett antal ingångar som förstås hänger samman. Huvudkaraktären är Selma Falck, en före detta elitidrotare och advokat som har blivit av med jobbet sen det kommit fram att hon ”lånat” pengar. Selma är spelberoende. Men jobbet är inte det enda hon har blivit av med. Hennes familj har vänt henne ryggen och hon har fått flytta med katten till en sunkig hyreslägenhet. Ingen vet riktigt vad som har hänt henne utom Jan Morell. Han har tvingat henne att lämna allt hon äger. Samtidigt ger han henne en chans att starta om. Han ger Selma i uppdrag att utreda sanningen bakom det faktum att hans dotter, en av Norges främsta skidåkare, blivit avslöjad i en dopingkontroll.

Det skulle ha kunnat blivit jobbigt med alla ingångar, men Anne Holt knyter ihop trådarna på ett säkert sätt. Hon är en proffsig författare och denna hennes nya serie tilltalar mig mycket. Kanske är det för att Selma trots allt har en del likheter med Hanne. Båda två är lika kantiga och har svårt med känslor. (Selma kan för övrigt inte gråta – hennes tårkanaler är skadade. ) Även Selma visar sig vara en god utredare.

Jag tycker att Anne Holt har gjort en stark start med sin nya serie och jag gillar Selma Falck. Boken är spännande, trots att det handlar en del om idrott tar just detta ändå inte över. Sen skämmer två korrekturfel också, även om jag skrattar åt det ena där lesbiska Kristina har blivit Kristian. Nåja, det är mänskligt att fela, men förlaget borde har korrläst bättre.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, HBTQ, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdag kväll den 25 februari och onsdagen den 26 februari 2020: Knep som ger bonusresultat

 



Kära dagbok…

Lucifer sover med öppna ögon

Lucifer, som sov med öppna ögon, får illustrera lite hur jag mådde igår.

Nej, jag mådde inte alls bra igår eftermiddag/kväll. För ett par år sen började få jag riktiga ångestattacker. De bara kommer, oftast utan nån anledning, tycker jag, även om jag vet varför de började komma. Jag har mina knep att ta till och de lyckas för det mesta. Men det tar ändå tid och det tar väldigt mycket kraft och energi. För ett sätt för mig att komma förbi ångesten är att göra nåt fysiskt, typ promenera eller städa eller så. Ett enkelt knep som dessutom ger goda bonusresultat i form av bättre fysiskt mående och renare hem. Jag känner emellertid att jag uppför mig lite konstigt. Bland annat kan jag bli snabbandad, flåsig och snudd på gråtig. Ett annat knep jag tar till då är att berätta för nån att jag faktiskt mår skitdåligt. Det är nästan trolleri, för det funkar i alla fall åtta gånger av tio. Så var det igår, det vill säga jag berättade för nån – och sen tog jag en extra promenad och hämtade mitt bokpaket. Efter det var måendet stabilt. Det kanske är taskigt, men Lucifer Katt fångade jag på bild senare igår kväll när han sov med öppna ögon i min skrivbordsstol. Han ser ut ungefär som jag kände mig.

Vin och ostar

Tisdagskvällsmat för mig.

Jag var mest kaffesugen när jag kom hem igår och eftersom mina sambor skulle äta fläskkött bestämde jag mig för att vänta till lite senare med kvällsmaten. Då kunde jag också lura i min vuxna sambo några bitar ost, oliver och ett glas av Pernilla Wahlgrens röda. Lagom till Auktionssommar dukade vi fram. Efter osten och programmet fortsatte TV-kvällen med Brottsjournalen och Veckans brott. Båda programmen hade inslag om Palmemordet – det ska ju komma nån lösning på fallet under första halvåret i år. Det vore fantastiskt! I sängen läste jag en stund i min bok på gång. Även den närmar sig  upplösningen, men eftersom klockan hade sprungit iväg närmare halv tolv fick jag fortsätta läsa i morse till frukostyoghurten.

I morse var det minusgrader igen och blåsigt, men soligt. Jag traskade upp till en arbetsdag som var hyfsat dräglig. Dagens viktigaste möte låg sist, 14.45 – 16.20. Det var ett riktigt bra möte, som bland annat handlade om struktur och Finland.

Även om det var kallt idag visade sig ju solen. Jag bestämde mig därför för att ta en friskvårdshalvtimme för ljus och luft är aldrig fel. Det var en iskall vind som blåste friskt efter lunch, men jag traskade bort till Orangeriet Linneanum och tittade på växter, främst kaktusar. Och utanför såg jag snödroppar! Tänk att 30 minuter med ljus, luft och växter kan få mig att må så mycket bättre! Enkelt knep, säger jag bara.

∼ ♦ ∼


Kväll får det nog lov att bli kaffe och mackor till kvällsmat 
och sista avsnittet för säsongen av När livet vänder. Eller också får jag fråga Tisslingarna* om tips på kvällsmat. De var inne i skafferiet igår och busade för nån hade glömt stänga dörren…

Citrus och Lucifer i skafferiet

Tisslingarna var inne i skafferiet och busade igår. Citrus är inne i skafferiet och syns knappt.

 

∼ ♦ ∼

*Tisslingarna = Citrus och Lucifer

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Jobb, Mat, Personligt, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Ett fruktigt rött: Pazzione by Pernilla Wahlgren 2018

Ett inlägg om ett rött, ganska lätt vin.


 

Pazzione by Pernilla Wahlgren 2018

Fruktigt och lätt.

För ett tag sen hittade vi Pernilla Wahlgrens röda på Systembolaget. Fästmön och jag blev nyfikna på vinet. En flaska Pazzione by Pernilla Wahlgren 2018 fick följa med hem till vinskåpet. Just det här vinet började säljas 2016, men jag har inte sett det förrän nu.

Vinet är gjort på hela fyra druvor: negroamaro, primitivo, merlot och sangiovese. Negroamaro odlas vanligen i Apulien (Italiens ”klack”) och ger kryddiga, mörka viner. Det kan en inte direkt säga att det här vinet är. Jag tycker snarare att primitivodruvan dominerar i smaken. Merlot sägs ge mjuka viner och sangiovese ger vanligen friska viner.

Alkoholhalten ligger på 13 procent och sockerhalten på sju gram per liter. Vinet uppges vara  inte bara ekologiskt utan även veganskt, minsann. En flaska med skruvkork kostar 89 spänn. Systembolaget rekommenderar vinet till ljusa kötträtter eller vegetariska rätter. Det kan även passa till fläsk. Anna och jag provade var sitt glas till smakrika hård- och mjukostar, kex, kexstavar och oliver.

Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om vinets smak och doft:

”Fruktig smak med inslag av fat, mörka körsbär, örter, björnbär och vanilj. […] Fruktig doft med inslag av fat, mörka körsbär, viol, björnbär och vanilj.

Att smaken är fruktig håller jag definitivt med om. Det är även doften. Men jag känner inte vanilj alls. Däremot anar jag bären och doften av viol. Vinet är lättdrucket, det har fin färg och kort eftersmak. Jag håller inte med Systembolaget om att det är medelfylligt, jag tycker att det är lätt.

Det här är ett helt OK vin som jag tror passar rätt bra om somrarna när det är varmt och såna som jag envisas med att vilja dricka rött och inte vitt.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdagen den 25 februari 2020: Tecken, tecken, tecken… Grönt är skönt, men varar julen än te påska..?

 



Kära dagbok…

Om gårdagskvällen är inte mycket att orda, så den lämnar jag därhän med sammanfattningen läsa, skriva och äta tunna mintkakor överdragna med mörk choklad. Jag är visst helt såld på After Eight just nu. Undras vad det är dem..? Uppenbarligen nåt jag saknar som jag kanske hittar i den gröna asken med små kuvert.

Little envelopes

Hittar jag det jag saknar i de små kuverten i den gröna asken, tro?

 

Adventsstjärna i fönster 25 feb 2020

I morse lyste en adventsstjärna i ett fönster. Julen varar än te påska, eller?

I morse var det skitkallt igen och nästan fyra minusgrader. I ett hus nära vårt lyste en adventsstjärna. Julen varar visst ända te påska, för nu ska det bli vinter igen. Det känns inte rättvist när vi har fått smak på våren. I söndags var det visserligen kyligt, men solen sken. Ja och jag vet att jag tycker att vårsolen är skoningslös, den visar allt skit, även mina rynkor, såg jag på selfien från i söndags. Men den värmer gott våra frusna kroppar och själar. Min själ har svårt att tina just nu. Jag vet inte vad det är, den hittar inget att glädjas åt. Ja, jo jag är tacksam för många saker, men det finns inte nån riktig glädje i livet för tillfället. Inget att se fram emot. Inget alls, faktiskt. Det finns en liten idé, fast den hänger på sånt jag inte kan styra över så den kan jag inte räkna med.

Lite grönt i rabatten

Vårtecken i rabatten utanför vårt hus.

Jag mötte Den pigga brunögda i morse och när jag gick hem och jag mötte henne i förra veckan också. Detta goda tecken till trots blev det inga bra dagar. Och i söndags mötte jag Fru Död på Gamla torget… Inget bra tecken alls. Jag hör hur du suckar, kära dagbok, över mina tecken. Men jag är så tom på… människor att jag ser folk jag inte känner som tecken. Och ja, jag vet. Det är inte klokt.

Men åter till verkligheten. Samtidigt som adventsstjärnan lyste i ett fönster lyste det grönt i den brungråa rabatten utanför vårt hus. Vårtecken. Då vill jag inte ha minusgrader och snö som prognosen säger.

∼ ♦ ∼

På jobbet har det varit… en arbetsdag. Min chef hade kommit tillbaka från sitt sportlov utomlands med nöd och näppe. Tid för mig hade han emellertid inte utan han susade iväg med andra. Nej, jag är varken blind eller döv, så jag backade eftersom jag insåg hur oviktig jag är. I stället värmdes jag av tvåminutersdialogen med en enhetschef på en annan avdelning och tvåmeningarsutbytet i trapphuset med BK*.

Större delen av förmiddagen veks åt ett möte i en annan enhet. Det passade fint med go-fika som vi bjöds på för att i efterhand fira en av medarbetarna, en person som faktiskt var med och anställde mig våren 2016. På eftermiddagen gjorde jag tillsammans med en projektledare en enkät om kommunikationen i projektet. Kul att lära sig ett nytt verktyg!

Tårta och kaffe

Tårta och kaffe för Nicke.

 

∼ ♦ ∼

Jag skickade in en jobbansökan igår och idag hittade jag ytterligare en intressant ledig tjänst som jag sökte. I morgon ska jag ha karriärrådgivning igen. Målet är att då inte börja gråta. Men jag har ju som bekant inget teflon. Nu har jag rivit upp ett paket med spännande – och tungt – innehåll som jag var och hämtade efter jobbet. Genast blev jag lite gladare.

∼ ♦ ∼

*BK = Bästa Kollegan på en annan avdelning


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Personligt, Trams | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Måndagen den 24 februari 2020: Träning på nollställning och teflontäckning

 



Kära dagbok…

Domkyrkan ån och molnigt

Dan blev grå direkt tack vare insinuanta toner i mejl.

Det blev en kall, men solig start på måndagen. Jag hade sovit OK och även om det var kämpigt uppför till jobbet i morse var jag på gott humör. Först. Hälsade på folk, log. Sen blev jag mejlbombad innan min arbetsdag startar (jag börjar klockan åtta) och texten var skriven i en sån insinuant ton att jag gick i försvar direkt. Först blev jag förbannad, för jag hade fan inte gjort nåt medvetet fel. Jag undrade för mig själv varför har det tagit två veckor för personen att reagera. Sen blev jag ledsen, för jag tyckte att det antyddes att jag saboterade ett samarbete. Inte vet jag om det verkligen var så illa menat, men en sån start på dan och arbetsveckan… Ja, du fattar, kära dagbok. Jag hade bara lust att gå hem igen. Den här dan som började så… mer än hyfsat blev plötsligt lika grå som när jag gick ut på promenad igår… Jag får försöka tänka på det F sa till mig häromdan, att jag överreagerar eftersom jag har blivit illa behandlad. Men jag blir förbannad på mig själv också för att jag inte har mer teflon och pokerface. I lördags fick jag höra av sambon att jag himlade med ögonen, vilket jag själv inte uppfattade att jag gjorde. Men jag hade ingen spegel framför mig, så jag vet inte. Note to self: jag behöver träna på att nollställa ansiktet och att täcka in känslorna i teflon.

Brev till Oscar

Brev till Oscar…

Igår skrev jag ett brev till mitt fadderbarn Oscar. Jag hade riktigt dåligt samvete, för jag har fått tre brev på ganska kort tid och inte besvarat ett enda. Nu har han börjat skriva till mig på egen hand, på engelska, men det sista brevet hade en bror till honom författat. Det är sjukdom i familjen och jag är förstås orolig och funderar på om och hur jag ska kunna hjälpa. Det är ju inte precis så att jag kan åka dit och hjälpa till rent praktiskt. Samtidigt känner jag att jämfört med det jag gör på jobbet just nu vore det det vettigaste att göra. En riktigt insats. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå varför arbete med människor är lägst värderat i vårt samhälle. Det övergår mitt förstånd att jag som jobbar med IT och kommunikation har så mycket mer betalt än den som jobbar med vård av och omsorg om människor. Mitt yrke har så mycket högre status än ett vårdyrke. Det är verkligen inte rimligt. Brevet till Oscar skrev jag ut på jobbets skrivare – det fick universitetet faktiskt bjuda på. Adresserat kuvert hade jag med mig och frimärken köpte jag på hemvägen och då postade jag brevet också. Ett brev till en liten pojke i Afrika. En pojke som jag inte kan göra nåt annat för än skicka pengar till hans uppehälle och vård.

Anna Janssons bok Dödslistan

Den här får jag vänta ett tag till på, men räkningen för sex andra böcker kom idag.

Pengar ja… jag lägger mest sånt på mat och dryck, framför allt vin. Men också böcker. Idag kom en faktura från Bokus. Jag blev tvungen att kolla upp den lite för summan var 666 kronor… Nej, det var ingen räkning från Djävulen utan räkning på både reaböcker och böcker som jag beställt i samband med att jag förbokade ett signerat exemplar av Anna Janssons kommande Maria Wern-deckare, den tjugoförsta i serien. Bokrean startar i morrn, så har jag tur kommer mina böcker till helgen. Jag har inte så många olästa böcker kvar hemma, nämligen. Ett paket med sex olästa böcker är på väg, varav fyra är kriminalromaner, en är en fackbok om Sherlock Holmes och en bok handlar en utvald/besatt? flicka. Anna Janssons bok kommer  inte förrän nästa månad, för Dödslistan, som är titeln, släpps den 5 mars.


Jag har gjort ett snabbt överslag av månadens utgifter, 
jag hittade en intressant ledig tjänst som jag sökte och med det tror jag att den här måndagen kan läggas till handlingarna för min del. Gymnasisten kom till oss idag efter skolan för ett par, tre veckors (?) boende. Annars har det inte hänt mycket.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lördag kväll den 22 februari och söndagen den 23 februari 2020: Lördagsliv och söndagspromenader

 



Kära dagbok…

Ginger Joe och cheddarostbågar

Ginger Joe-time!

Det var ett fruktansvärt väder här igår. Regn och blåst som tilltog i styrka framåt eftermiddagen och kvällen. Jag åkte och hämtade Fästmön i bil när hon slutat jobba, för det var fan inget promenadväder. Vi stannade på ICA Heidan på vägen hem för att kompletteringshandla till middagen, köpa lunch till arbeterskan och handla lördagsgodis. Vi försöker nog vara måttliga med det senare, men det är svårt. Jag köpte After Eight och en liten låda gula, tjocka kolaremmar. Svårt att låta bli att stoppa i munnen. Men när vi kom hem blev det en skvätt vitt för Anna och en Ginger Joe och cheddarostbågar för mig. Jag hade varit ganska upptagen under dan och det var skönt även för mig att få sätta upp fötterna en stund. Men sen var jag redo för matlagning.

Jag börjar fatta bättre hur ugnen funkar och att den tar längre tid än vanliga ugnar. Klyftpotatisen var inne på högre värme ‘n den skulle vara och i 45 minuter – den ska vara i ugnen i en halvtimme. Hällen och jag går också bättre ihop nu och kalkonbröstfilén blev riktigt fint stekt, med en viss yta, på över medeltemperatur (ska ju annars stekas på medeltemp). Till maten drack vi ett vin vi har varit nyfikna på – och vi blev inte besvikna!


Lördagskvällen fortsatte med sudoko, musiktävling och brittisk thriller. 
Om sudokut kan jag säga att det var svårt men jag löste det. Musiktävlingen var bättre än vanligt och jag gillade i alla fall en låt som dessutom gick till final. Den brittiska thrillern, som är baserad på en sann historia, börjar bli spännande. Vi tittare vet vem mördaren är och han är dömd, men… Två avsnitt återstår!

∼ ♦ ∼

I morse vaknade jag tidigt, jag tror att Anna just hade gått till jobbet. Jag hade ont i magen. Förhoppningsvis beror det bara på att jag satte i mig lite för mycket gott igår, inte kalkonen. Sen lyckades jag somna om och vaknade en kvart över åtta. Jag fixade kaffe, fördelade medicin och tömde kattpottor. Sen gick jag tillbaka till sängen och läste till klockan tio. Boken är bra, men så vet jag ju att Anne Holt är en flyhänt författare. Det är spännande, det finns HBTQ-tema (fast jag hittade ett korrekturfel där en lesbisk kvinna fått ett mansnamn!) och de många ingångarna hänger ihop, inser jag efter ha mellanlandat ungefär en fjärdedel in i boken. Under tiden körde jag en tvättmaskin trasor. Tvättkorgen är funderligt, om än inte helt, tom just nu och det ger mig en känsla av tillfredsställelse.


Vädret har varit helt annorlunda idag.
Nästan. Det blåste fortfarande, men solen sken. Mitt på dan låg temperaturen på sju grader. Jag valde alltså rätt dag att städa, igår! Idag skulle jag visserligen dammsuga tre rum till, men det gick snabbt. Vårsolen är dessvärre skoningslös och allt damm och katthår syns, städning till trots. Målet för dagen var att ta en söndagspromenad och få ljus och luft. Jag mår så bra av det. Anna ska inte hämtas förrän 21.15 och jag hade inget annat planerat än promenad, dammsugning och lite strykning. Strykningen var perfekt att göra på kvällen. Jo, det förstås… jag skulle säkerhetskopiera filer och sen satt jag och skrev en god stund, bland annat på ett brev till mamma och ett brev till Oscar. Säkerhetskopieringen gick rätt snabbt och breven hade jag påbörjat tidigare. Lucifer höll mig sällskap på egen stol vid frukostbordet, men sen ville han vara i solen på ballen* och spana.

 

Selfie i solbrillor

Tur att jag hade solbrillor och inte solbrallor, för det var inte varmt ute.

Jag grävde fram mina solbrillor och tog med mig soporna när jag gick. Det var tur att jag inte tog solbrallor för så värst varmt var det inte, trots att väderappen visade sju grader. Det var som om solen gick i moln när jag kom ut. Jag tog mig till ån och gick längs med den. Där var jag inte ensam att promenera. Tyvärr gjorde det ont i högerfoten, så jag kunde varken gå så snabbt som jag ville eller så långt. Totalt blev det i alla fall fyra kilometer och lite ljus och luft fick jag allt.

Jag förstår inte riktigt folk som promenerar med lurar. För mig är det så härligt att inte bara se utan även höra, till exempel fåglar. Livligast var duvorna som blev matade av ett barn. På min väg såg jag äldre par, yngre par med barnvagn och två gamla vänner som möttes av en händelse. Sen såg jag ärkebiskopen och höll på att hälsa på henne. Som tur var gjorde jag inte det, för henne känner jag inte alls. Några foton tog jag på min väg, men inte av människor förstås utan av byggnader och ån.

Efter att ha rundat floden kändes det för tidigt att gå hem. Det blev en tur till Upplandsmuseet. Där var det rätt livat, men jag kikade på en del intressanta utställningar – och värmde mig. Jag kikade på en utställning om erikjansarna, lite om Upsala-Ekeby, tittade på bilder från farfars kyrka samt kollade en utställning om samer. Sen gick jag hem genom stan. Passerade ICA S:t Per och köpte med mig middagsmat till kvällen.


När jag kom hem insåg jag att jag hade glömt köpa
med mig nåt gott till eftermiddagskaffet. Det fick bli ett par After Eight från igår. Och fika fick jag göra i vardagsrummet, min skrivbordsstol var upptagen… Mamma Mini låg kvar där hon legat när jag gick, det vill säga i Annas fåtölj. Hon såg ut som en svartvit falukorv.


Nu har familjen Katt och jag ätit middag. 
Bäääbisarna fick biff för katter och det gillade Biffen himself a k a Lucifer, men inte brudarna. Både Mini och Citrus har fått några bitar ren kyckling, nogsamt delade så där inte ska finnas ben eller kryddor. Det tyckte de om. Till sen kvällsmat ska jag äta ost och kex med arbeterskan. Det tror jag slinker ner fint tillsammans med lite slaktarvin.

Grillad kycklinghalva med tillbehör

Jag åt mat idag också. Notera även grönsaker!

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, HBTQ, Krämpor, Mat, Musik, Personligt, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Brev till min mamma i februari 2020

 



Kära Mamma!

Jag och mamma 2015

Jag och mamma 2015 på mammas 80-årsdag.

Nu var det ett tag sen jag skrev, men vet du, jag tror att du hänger med ändå. Det känns nästan som om du är närmare mig nu än du var när du levde. Märklig känsla… Kanske är det så därför jag tänker tankar till dig oftare än vi pratades vid när det gick. Jag vet inte.

Som du kanske har förstått har det varit – och är fortfarande understundom – tufft på jobbet. Jag finner mig inte tillrätta i det nya, jag tycker att man har slagit sönder precis allt – även det som var bra. Ledningen är svajig och inte alls som när jag blev anställd. Då var det tydlighet och struktur som gällde och Högsta Tjifen – tycka vad man vill om h*n – var det ordning på. H*n gick inte hem under pågående incident, till exempel. H*n var kapten på skeppet och en sån lämnar ju inte skeppet när det stormar eller är på väg att gå på grund förrän sist av alla. I förra veckan fick jag höra mina nya kollegor svärta ner h*n och det var mycket svårt att lyssna till. Jag tyckte att h*n var bra som chef. Framför allt var h*n en ledare. Men mamma, jag minns att du var rädd för att jag inte skulle klara av det här jobbet. Jag var inte ett dugg orolig. Då. Jag kände mig tuff och modig och kompetent. Idag är läget ett annat. Jag känner mig rädd och tystad och förminskad. Så… jaa, tyvärr söker jag nytt jobb. Det känns ärligt talat jävligt bittert. Jag fick det här jobbet på min födelsedag för fyra år sen och jag har älskat det fram till i oktober förra året. Men… jag är fortfarande tacksam, mamma. Tacksam att jag fick den här möjligheten. Och det finns en och annan som känner som jag, nån som jag kan både stötta och bli stöttad av och ta hjälp ifrån. Det lindrar. Tänk att det finns goda och bra människor också, mamma! (<== ironi, skojar lite)

∼ ♦ ∼

Nej du, mamma, livet blir sällan som en har tänkt sig. Vissa dar är jag mycket bekymrad och oroad för framtiden. Ett skäl till oron är den papperslöshet jag lever i. Med tanke på min popularitet kan det ställa till stora problem. Å andra sidan, som jag lever just nu lär jag inte bli mycket äldre än mormor. Och då behöver jag inte bekymra mig om framtiden. Det är mycket därför jag lever som jag gör just nu. Nästa steg är att sätta sprätt på pengarna, sprätt med mig själv i fokus. Jag hör vad du tänker om det, mamma, men titta vad jag fick häromdan med posten. Se att jag inte har nåt dåligt i det ekonomiska bagaget och se att jag har hög kreditvärdighet. Är du inte lite stolt ändå över mig..?

∼ ♦ ∼

Lilla mamma, jag filar på det här brevet och undrar om jag publicerar det öppet eller bakom lösen – eller kanske inte alls. Det är så privat, egentligen. Men samtidigt… Det här är mitt rum i cyberspace. Och det finns så mycket jag skulle vilja berätta för dig. Du fick aldrig se J:s lilla flicka och nu har vännen FEM blivit mormor till en liten Saga. Det är tur att det finns andra än jag som ser till att livet går vidare. Våra gener slutar med mig. Det är nåt jag har tänkt mycket på sen du gick bort. Att jag faktiskt är helt ensam, att jag inte lämnar nån efter mig. Bara några bloggar om mitt liv och leverne de senaste åren… Inte mycket att skryta om, mamma. Who cares?, liksom.

Bok och penna som har skrivit ett hjärta

Det här brevet har jag filat på länge, mamma.

 

Selfie svartvit

Till viss del kan jag låtsas att jag har valt ensamheten själv.

Ensamheten börjar jag så smått förlika mig med. Till viss del kan jag låtsas att jag har valt den själv. Men det klart att det gör ont när jag inser att det bara är jag kvar och att jag inte räknas ens av mig själv. För att försöka vända på det har jag tänkt att det är bättre att inget förvänta sig. Då kan jag ju faktiskt bli positivt överraskad. Det har hänt. Fast inte så ofta. Och du och pappa kommer ju inte tillbaka. Så jag har bestämt mig för att inte tro att nån ska förstå mig och kanske förändra sitt tänkande om mig. Det är svårt, nej omöjligt, när alla fakta inte finns, när jag inte har rätt blod eller när det är enklare att blunda för vissa sanningar. Kanske insidorna inte är så vita. Nej, jag slutar vänta och försöker göra andra saker i stället. Saker som gör mig glad i stället för att gråta floder i flera timmar. Mamma, jag bara önskar att jag hade kunnat prata med dig om det här. Nu har jag ingen att prata med det om mer än mig själv.

∼ ♦ ∼

För övrigt, lilla mamma, har vi inte haft mycket till vinter. Jag hoppas att det blir vår nu bara. Till våren vill jag åka ner till Motala och klappa på er gravsten, sätta lite blommor och sånt. Jag vet att ni inte är där, ni är där ni är. Men ändå…

Tack för att du har varit min mamma, den bästa mamma jag har haft.
Jag saknar dig. Alltid och varje dag.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Familj, Jobb, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Rött och österrikiskt, hör och häpna: The Butcher Pinot Noir 2018

Ett inlägg om ett rött vin som inte är italienskt.


 

The Butcher Pinot Noir 2018

Fantastiskt läskig etikett, medelfylligt och kryddigt innehåll.

Det händer sällan att jag frångår vissa vanor. Somliga skulle nog säga att jag inte frångår nästan några. Men för ett tag sen frångick jag vanan att köpa italienskt rödvin. Jag köpte en flaska rött från Österrike. The Butcher Pinot Noir 2018 har en helt fantastiskt läskig etikett. Det är också lite hajpat. Fästmön har drucikt ett glas av det tidigare på Klostergatan 5, jag en sipp. På vinprovningen i torsdags provade vi dess vita variant. Jag ville dricka mer av båda vinerna, men än så länge har bara det röda fått följa med hem.

Igår var det jag som lagade mat. Det blev en av mina typ tre paradrätter, stekt kalkonbröstfilé med klyftpotatis. Och eftersom jag var köksmästare blev det jag som valde att lufta The Butcher och servera det till maten. Systembolaget rekommenderar vinet till rätter av feta eller vilda fåglar och till rätter av lamm- eller nötkött. Inte riktigt mitt val, men nära.

Vinet är gjort på pinot noir, en druva som ger en rödblå färg. De flesta pinot noir-viner är medelfylliga, så även detta. Knappt. Alkoholhalten ligger på 13,5 procent, sockerhalten på under tre gram litern. På prislappen står det 159 kronor för 75 centiliter. Vinet finns även på magnumbutelj.

Så här går det att läsa om vinets smak och doft på Systembolagets webbplats:

”Kryddig, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av skogshallon, pomerans, nougat, jordgubbar och sandelträ. […] Kryddig, nyanserad doft med fatkaraktär, inslag av skogshallon, choklad, muskot, plommon och sandelträ.

Kryddigheten fanns där helt klart i såväl doft som smak. Jag noterade också en viss syra från röda bär, men även choklad. Vinet kändes inte tungt, men var heller inte nåt blask. Till min kryddiga Kalle Kon passade det alldeles ypperligt, jag tyckte att det till och med lyfte maten en del.

Toffelomdömet blir det högsta. Det här vinet vill jag dricka mer av och prova annat ätbart till.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Mat, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar