Kära dagbok…

Söndagsförmiddagen närmade sig lunch när jag började skriva det här. Fästmön smög iväg till jobbet tidigt i morse och slutar inte förrän kl. 21.15. Vilka andra än vårdpersonal har såna sjuka arbetstider? Just sayin… Och… som jag skrev igår… Vårdpersonalen behöver inga applåder, de behöver vettiga löner. Dessutom skulle de behöva vettiga arbetstider. Jag anser att kl. 7 – 21.15 med två timmars rast mitt på dan INTE är vettig arbetstid.

Vidare över till min egen vård! Den som är kackelmagad kan skippa nedanstående galleri som visar tromboflebiten vid några olika tidpunkter och från olika vinklar igår och i morse. I vissa vinklar ser den enorm ut, i andra ser den mindre ut. Det enda jag vet säkert är att det är skitsvårt att fota den. Jag tycker att svullnaden har gått ner, bilderna till trots. Tromboflebiten är mindre ond och färgen har gått över mer från rött till brunt. Må det vara ett gott tecken!

Tromboflebiten igår kväll, den 21 mars. Här syns att den har gått över knävecket, INTE bra!..

Tromboflebiten vid 23-tiden igår.

Tromboflebiten idag på förmiddagen. Här ser den enorm ut.

Tromboflebiten i förmiddags ur en annan vinkel. Då ser den genast mindre ut.

∼ ♦ ∼

Igår kväll lagade vi mat sida vid sida, Anna och jag. Jag gjorde vanlig lasagne på kycklingfärs till mig och Gymnasisten, Anna gjorde också lasagne på kycklingfärs men med en sås som är bättre för hennes diabetes. Det var häftigt att använda färs från en gård i Tjällmo, en by som ligger strax utanför Motala. Till maten drack vi vuxna var sitt glas Ernst utvalda röda.

Lasagne på kycklingfärs.

Lördagsmiddag med italienskt på tallriken och i glaset. Eller det är faktiskt Ernst i glaset.

Färs från Tjällmo i vår lasagne i kväll.

Utvalt italienskt och fruktigt av Ernst.

Resten av kvällen låg vi nerhasade i var sin fåtölj och försökte hålla oss vakna med Poirot från 1987 fram till Bancroft kl. 21.15. Vi klarade det!

∼ ♦ ∼

Ingen feber idag heller. TACKSAM!

I morse vaknade jag klockan sju. Jag tömde kattpottorna och plockade in lite ren disk från diskstället innan jag fixade kaffe med mig in till sovrummet. Fast innan jag kröp ner igen tog jag febern. Idag var den lägre än igår. Hurra! Jag är så tacksam. Detta gjorde att jag kände att det var OK att ringa Annas snälla mamma och hennes L strax före klockan elva för att höra om de ville ha draghjälp med rullstolen i eftermiddag. Eftersom de satt och väntade på ytterligare ett samtal och besök fick Annas snälla mamma återkomma. Nu är det bestämt att jag ska möta dem utanför porten klockan 13. Först blir det promenad, sedan fika hemma hos dem. Jag frågade om hon var säker på det, jag kanske bär på smitta. Men det var hon.

Ett par timmar mellan febermätning och telefoni ägnade jag åt Sherlock Holmes och kaffe på sängen. Nu är jag halvvägs i boken. Rapport, dvs blogginlägg, kommer som vanligt först när hela boken är utläst!

Jag började på kapitel 45 i morse…

…i den här boken.

Jag läste till och med kapitel 63 och är därmed ungefär halvvägs i boken.

Det är dags att borsta tanden och göra mig klar för söndagspromenad med bästa svärmodern och bästa bonussvärfadern. Det gör mig lite ont att min svärfar, som fyller år idag, inte får nåt besök. Han avstyrde sitt firande för att han inte kände sig kurant. Anna har ringt sin pappa i alla fall och även hälsat från mig, men det var inte roligt att höra att han satt ensam hemma på sin födelsedag.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.