Kära dagbok…
Svart och vitt, det är ett faktum när det gäller lilla livet Mini i alla fall.
En kan ju säga det hundra miljoner gånger, detta att livet inte är antingen svart eller vitt. Ändå känns det så för mig nio dar av tio. Eller ja. Färgskalan för min del går mest åt svart. Jag kan faktiskt inte minnas en enda dag den senaste tiden som har varit helt vit. Nu har jag det inte värst i hela världen, långt ifrån. Men det är kämpigt när det aldrig är 100 procent bra nån enda dag. Det tar så jäkla mycket energi och kraft.
Jag börjar tro att mamma hade rätt som undrade om jag verkligen skulle klara av tjänsten jag fick 2016. Hennes kommentar betydde underförstått att hon inte riktigt trodde på det. Jag motbevisade henne, tyckte jag, och hade cirka tre ganska bra arbetsår – med ett tungt avbrott på några månader i samband med mammas bortgång. Att hon släppte taget om livet när hon hade fått veta att tjänsten jag fått blivit fast (tillsvidareanställning, som det heter) efter sex månaders provanställning är jag helt säker på. Men lilla mamma, nu är jag säker på att det du menade underförstått är sant.
Det senaste eländet uppdagades igår eftermiddag. Jag behövde inte tänka länge innan det blev solklart vem som stod bakom det. Att sånt bara får förekomma! Ska man få fördelar bara för att man fördelar trådarna i marionetterna till den så kallade dockmästaren? Jag var så arg och ledsen att jag grät i min ensamhet, högt och länge, efter att Fästmön hade cyklat iväg till sitt jobb i ösregnet. Förfördelad är i sammanhanget ett passande ord för hur jag känner mig. Värdelös är ett annat. Varför känns det som om jag straffas hela förbannade tiden???
Kul nästan jämt (inte).
Förra årets julklapp från arbetsgivaren ska bli en jacka.
Den sista stunden av min arbetsdag igår ägnade jag mig åt egenvård. Jag plockade fram presentkortet jag fick i julklapp förra året av min arbetsgivare och valde ut en present hos Mericard. Inte för att jag behöver vare sig grejor eller kläder. Ett tag hade jag faktiskt funderingar på att välja gåva till Barnfonden. Men jag ger redan så mycket dit och jag känner mig högst osäker på hur läget är med mitt fadderbarn Oscar. Sist jag hörde från honom var i december förra året. Om allt inte är OK, vart går mina Oscarpengar då, tro? Nej, det fick bli en marinblå jacka. Kan jag inte ha den kanske den passar Gymnasisten till hösten. Han är fortfarande i den åldern att han växer och dessutom behöver kläder bytas ut då och då för att de är färdiganvända. Det är tur att han har en snäll mamma som köper nytt. Nu senast blev det flera t-shirtar och shorts till sommaren.
Skärpning, för fan!
Och på tal om att köpa nytt… Det är säkert fler än jag som har sett att en av våra kända deckarförfattare har sålt och köpt sommarhus. Detta har förstås skvallerpressen slagit upp stort. Själv har hon instagrammat. I mina ögon inget konstigt i det, hon är väl glad. Men det står inte på förrän trollen tittar fram. Som moteld blockas alla, även fejkkonton, som skriver kränkande saker, och dessutom konton som gillar fejkkontons elaka kommentarer. Varför bara måste somliga vara taskiga? Och om man nu måste, varför vågar man inte stå öppet och ärligt för sina åsikter utan gömmer sig bakom påhittade identiteter? Vem av dem har hela bilden – det är väl för 17 bara deckarförfattaren ifråga. Jag ställer mig på Camilla Läckbergs sida och tycker att hon har rätt att visa upp sitt liv utan att få skit. Yttrandefrihet är en sak, kränkningar en annan. Jag undrar: Hur kan folk ha så många åsikter om en person som man troligen inte känner IRL? Varför nedlåter man sig till att visa sin avundsjuka och sina sämsta sidor genom elakheter när en hårt arbetande och framgångsrik kvinna visar upp delar av sitt liv? Skärpning, för fan! Och… trots att jag inte känner Camilla Läckberg personligen så heja dig! Ingen ska behöva ta skit från troll.
∼ ♦ ∼
Citrus tittade på Det okända på TV, medan jag mest läste.
Igår kväll satt jag mest och läste första delen i Motalaserien. Boken var otroligt svår att lägga ifrån sig och det går snabbt att läsa den. Det är väldigt mycket Motala i Ditt hjärta är mitt och redan till frukosten igår kände jag hur jag längtade hem. Fast hem finns ju inte där längre. Jag hörde av mig till vännen FEM i alla fall och det var gott att få en uppdatering även om allt inte var goda nyheter.
Jag hade TV:n på i bakgrunden och hade visst halkat in på Det okända. Citrus låg i Annas fåtölj och tittade på programmet. När en nyckel stacks i låset och ytterdörren öppnades hoppade jag högt. Det var Anna som kom hem, för plötsligt var klockan 21.18, inte 20.18.
Katterna var annars ganska slöa igår. Jag tror att Lucifer sov nästan hela dan. Citrus var väl den piggaste som vanligt. Ibland går hon efter mig som en liten hund.
∼ ♦ ∼
Idag har jag inte fått särskilt mycket gjort arbetsmässigt sett. Det beror på eländet från igår eftermiddag. Jag har ventilerat med en kollega som jag både gillar och uppskattar professionellt och vi har försökt hitta nån lösning, dock utan framgång. Det kan bli ett strategimöte nästa vecka.
Eftersom jag inte hade hört nåt från bilverkstan heller tog jag tjuren vid hornen och ringde. Naturligtvis fick jag inte prata med samma person som i måndags, men jag fick verkligen inga positiva besked. Reservdelarna beräknas anlända först den 7 juli – och då har verkstan semesterstängt. Ett antal veckor… Nån lånebil verkade den jag pratade med inte riktigt kännas vid. Han lovade i alla fall att kolla upp läget med reservdelen och höra av sig till mig på måndag. Men det känns ju inte särskilt hoppfullt. Fem veckors semester utan bil gör att vi inte ens kan ta en tur ut på landet.
Jag tryckte i mig en pastasallad med kalkon från Butiken på hörnet till lunchmiddag utan att riktigt känna vad den smakade. Sen fick jag ont i magen och efter det fick jag ont i huvudet.
Lunchmiddag.
∼ ♦ ∼
I kväll ska jag försöka läsa. När Anna slutar klockan 21 ska jag hämta henne i bil – om den nu håller ihop. Vi åker till Slottet med lite grejor inför midsommar såsom duk, papperstallrikar och sånt. Vi försöker hinna hem till Efterlysta för mord som börjar 21.45 på SvT1, men premiäravsnittet av Morden i Helsingör kl 21 på TV4 spelar jag in.
Och i morrn är det midsommarafton… Anna var iväg och handlade det sista på eftermiddagen innan hon gick till jobbet. Bland annat följde blåklint, Östergötlands landskapsblomma, med hem till midsommarbuketten. Inte alls ogräs för mig.
Blåklint till midsommarbuketten.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Förra månaden nätshoppade jag en hög böcker. En av böckerna som kom hem till mig var 
För ett tag sen var 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 