Ett inlägg om en ny litterär bekantskap.

För ett tag sen var Fästmön på Akademibokhandeln och shoppade. Med sig hem hade hon en bok som hon inte alls hade tänkt köpa, men som expediten hade lockat henne med. Ytterligare tid efter det grabbade hon tag i boken och började läsa. Det hördes många märkliga ljud från Anna när hon läste Christian Unges Går genom vatten, går genom eld. Självklart blev jag nyfiken och lånade boken efter att Anna hade läst ut den första delen i Teklaserien – trots att jag tyckte att bokens titel mer lät som en kärleksroman. Och såna gillar jag inte så mycket.

Tekla jobbar som akutläkare på det fiktiva Nobelsjukhuset i Stockholm. När boken börjar inträffar flera saker där Tekla tvingas agera professionellt: dels exploderar ett höghus (en terrorattack?), dels tvingas Tekla arbeta under press från såväl anhöriga som kriminella för att rädda liv. Ganska snart inser jag som läsare att Tekla bär på hemligheter som kan ställa till det. Tekla kan till exempel inte glömma nånting.

Den här boken börjar spännande genast och blev en skön kontrast till den långsamma roman jag läste innan. Här kastas läsaren in i händelsernas centrum. Miljöskildringarna är ganska sparsamma. Författaren lägger mer krut på personerna och många av karaktärerna blir väldigt levande och realistiska, som till exempel sjukhusdirektören, som aldrig gör nåt utan att ha nåt specifikt i åtanke. Det jag inte är helt säker på ens i slutet är om hon är ond eller god. Det är just en av den här spänningsromanens stora styrkor, att personerna lyfter handlingen framåt genom sina sätt att vara och agera.  Många ting delar den med andra kriminalromaner, men inte alla. Det är just det där som den inte delar som gör den annorlunda.

Jag noterar med glädje att det finns en uppföljare, en del två, som kom ut så sent som i maj. Den ska givetvis införskaffas och läsas. (Det vill säga, jag ska se till att Anna införskaffar boken, det var ju hon som började läsa serien.)

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.