Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

En av våra solkatter, Citrus, spanar på en solkatt.

Livet med familjen Katt blev mer underhållande än jag hade kunnat föreställa mig. Visst blir jag trött på alla katthår precis överallt. Inte är det roligt att torka upp spyor med hårbollar i heller eller tömma kattpottorna på skit och kissklumpar. Eller lyfta kartonger med sand som väger åtta kilo styck. Men jag älskar verkligen katterna och ser dem som våra, inte bara Fästmöns, numera.

Jag undrar verkligen vad mamma tänker där uppe i himlen. Mamma, som överförde sin rädsla och sitt ogillande av katter till mig – till dess att Mini fick Citrus och Lucifer. Två hjälplösa, blinda kattungar utan öron går inte att vara rädd för. Och nu är de del av min familj.

Det roliga med katterna är att de har tre olika personligheter. Just nu är till exempel Citrus väldigt sällskapssjuk. Citrus är näpen och söt, men definitivt ingen knäkatt. Jag brukar säga att hon har autistiska drag. Nu kan hon tänka sig att bli buren typ en minut och även sitta i Annas knä i två minuter. Om dagarna när jag sitter i Bokrummet och jobbar vid mina datorer händer det att hon ligger i en stol bredvid eller på mattan. Ibland kommer hon fram till min högra sida och gnussar sig lite, för hon vet att i den översta skrivbordslådan i högra hurtsen finns en liten skål med kattgodis.

Fikatajm!

Igår eftermiddag var hon emellertid mer intresserad av kaffebröd. Hon kanske tror att hon är människa..? Söt var hon i alla fall när Anna och jag skulle ta en fika tillsammans på eftermiddagen. Anna hade varit och handlat och köpt oss var sin kanelgiffel. Alltså var sin till oss människor. Men Citrus hoppade upp på pallen och satte sig vid bordet, redo att fika med oss. Hon fick förstås inte smaka kanelgiffel. I stället blev det kattgodis från skrivbordslådan lite senare. Fast kolla in den lystna blicken på bilden här intill! Du förstår väl, kära dagbok, hur svår hon är att motstå..?

Igår på seneftermiddagen låg både Lucifer och Citrus i soffan. Det händer inte så ofta, för Citrus tycker att brorsan är lite för påflugen ibland. Jag hade legat och vilat en stund i sovrummet – naprapatens framfart över min rygg satte sina spår och jag hade som träningsvärk i rygg, rumpa och ben. När jag kom ut låg de där och halvsov. Men när de hörde att nåt var på gång i köket vaknade de till liv. De är ena riktiga matfriare, båda två. Ändå är de inte tjocka. Att försöka motstå sötnosarnas bedjande ögon och strykningar runt benen kan vara mycket svårt.

Halvsovande Lucifer och Citrus – med kuddar mellan sig.

Nån stökar i köket…

Vi människor då… Vad gjorde vi igår kväll? Oron fortsatte att mala inuti och jag fick aldrig telefonsamtalet jag väntade på. När jag kollade nyheterna gissade jag varför. Sen är det inte säkert att det här telefonsamtalet leder till nåt alls. Men jag måste vara lite hoppfull, annars går jag under. Jag mår inte alls bra i allt detta just nu. Som så ofta sätter det sig i kroppen, nu senast i ryggen. Igår kände jag mest en förlamade trötthet. Anna tvingas som vanligt att vara stark. Igår lagade hon mat som så ofta. Det blev köttfärslimpa till Gymnasisten och henne själv. Jag hade tinat kycklingköttbullar som Anna hade gjort tidigare. Alla tre åt vi färskpotatis, gräddsås, lingon och smörgåsgurka till. I mitt glas var det mjölk. Mycket, mycket gott!

Kycklingköttebullemiddag.

Fram till sista avsnittet för säsongen av Lyckoviken satt jag mest och läste. Jag kan verkligen rekommendera Mariette Lindsteins böcker om sekten på Dimön! Just nu läser jag den tredje delen som har fokus på barn i sekten. Att författaren har upplevt ett och annat vad gäller sekter är väldigt tydligt. Hon är väl förtrogen med det hon skriver om. Jag skulle vilja kunna skriva som hon…

Till Lyckoviken intog vi ostar, kex och färskostfyllda paprikor samt ett och ett halvt glas appassimento. Äntligen blev jag lite varm!

Goda ostar, kex, paprikor, vin och litteratur…

∼ ♦ ∼

Vinter i Uppsala igen, tyvärr.

Tyvärr, känns det som, vaknade jag idag. Det tycks ha blivit vinter igen, för temperaturen var nere på -6,3 grader och under morgonen snöade det lätt. Ganska OK ändå att slippa ge sig ut och kunna jobba hemifrån i stället. Jag hade ett bra och ganska långt arbetsmöte via Zoom på förmiddagen, men det höll på att gå om intet. Annars var det det sedvanliga pysslet med… jag vet inte vad. Eller jag vågar inte skriva om det här. Det snokas ju. Fast mina personliga dagboksanteckningar, tankar och känslor ska somliga inte ens försöka censurera.

I kväll jobbar Anna, så jag har fixat ätbar middag, dock förberedd av Anna, till Gymnasisten. För egen del åt jag fisksoppa som Anna hade köpt från Korgtassen igår. Detta kompletterade jag med ett gott bröd.

Jag var till Butiken på hörnet och köpte två fullkornsbullar. En tog jag till lunch, den andra till middagen. Det blev ingen längre kafferastpromenad idag heller eftersom det var så jäkla gråkallt.

Solen försöker titta fram.

Brödpåsen stadigt i handen.

Risigt ute!

∼ ♦ ∼

Nu ska jag ringa Annas snälla mamma och därefter plocka ihop en kasse med böcker till henne. Förhoppningsvis går nya bilen igenom besiktningen i morgon förmiddag så att jag kan åka över med böckerna senare på dan. Jag har nämligen unnat mig en flexledig dag i morgon.

∼ ♦ ∼

WordPress har gjort om redigeraren och panelen igen utan att informera användarna i förväg. Jag är glad att jag inte köpte mer utrymme, för när detta tar slut ska jag nog söka upp en annan bloggplattform. Det är inte bara fult gränsnitt, det är rörigt också backend. Ett par saker var emellertid ganska bra i hybrideditorn, bland annat att taggar ligger i högerspalt. Jag testade att skriva cirka hälften av detta inlägg i hybrideditorn, men sen kom jag på en workaround så att jag kan jobba i den klassiska redigeraren igen. Ett tag till, i alla fall.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.