Ett inlägg om en KONSTig bok.

På självaste Erik-dagen (en av min pappas namnsdagar och nästan min eftersom jag heter Eriksdotter) fick jag en väldigt fin gåva av Fästmön, Stina Wollters bok Kring denna konst. Tusen tack för uppföljaren till Kring denna kropp!

Jag har bläddrat i den här boken och läst mellan ett och tre kapitel per gång. Sen måste jag lägga den ifrån mig. Under några år i slutet av 1980-talet jobbade jag på samma ställe som Stina Wollters mamma Annie. Vi bodde dessutom grannar. Annie gav mig en bild av sitt liv och sin familj, Stina ger mig i sina böcker delvis en annan trots att de tillhörde samma familj en gång.

Oavsett detta… Vid mitt första möte med Stina, i samband med att jag skulle vattna krukväxter hos Annie som var bortrest, kom Stina hem till mig med sin mammas nycklar. Hon sa:

”Tack för att du är så snäll mot mamma.

En ung tjej i 20-åldern säger detta till en annan tjej i 20-årsåldern… Och hon säger det om en mamma som var minst sagt… komplicerad. Jag vet det nu, jag vet mer nu av egen erfarenhet och av dotterns böcker. Så märkligt att jag var på väg till tingsrätten med en skilsmässoansökan den sista gången jag såg Annie innan hon blev sjuk. Jag hukade, gömde mig, ville inte visa hur pinsamt det kändes. En skilsmässa är ju ett sånt misslyckande. Livet…

Det här är en mycket tung bok. Den är väldigt självutlämnande i såväl text som bild. Genom Stina Wollters texter och konst får läsaren/betraktaren glimtar ur en ganska trasig familjs tillvaro där en väldigt stark flicka växte upp.

Det går naturligtvis inte att sätta betyg på nån annans liv. Det jag kan säga är att texterna är välskrivna, de har ett djup och framför allt – de berör. Konstverken är baske mig fantastiska. Jag skulle klassa Stina Wollter som en av våra främsta nu levande konstnärer. Det du!

Toffelomdömet blir…

…högre än jag trodde var möjligt.

Livet är kort.