Ett inlägg om en annorlunda, på ett bra sätt, film.

Filmer är ju sällan bättre än böcker de baserar sig på. Filmen Min pappa Marianne (2020) följer inte strikt men är baserad på Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

Boken läste jag i februari 2016 (den gavs ut 2014). På Pride, cirka tio år senare, hade jag förmånen att få lyssna på Ann-Christine som höll i avslutningsgudstjänsten i Storkyrkan. Fantastiskt! Och nu har jag alltså sett filmen som gick på SvT 1 i lördags. Det var faktiskt Annas snälla mamma som tipsade om att den skulle visas, jag hade missat det.

Men… frågan är om jag, efter att ha sett filmen om Marianne, fortfarande tycker att boken är bättre än filmen… Låt mig säga så här: när det gäller den här berättelsen är båda lika bra – fast på olika sätt.

Innan jag såg filmen hade jag svårt att föreställa mig manliga Rolf Lassgård som prästen Lasse med sin kvinnliga sida Marianne. Lasse lever med sin fru Eva i en småstad (typ Alingsås). I garaget bor vuxne sonen David. Dit återvänder Hanna, dotter till Lasse och Eva, efter att hennes förhållande har kraschat. Dessutom har Hanna inte lyckats få jobb som journalist i Stockholm. Jobb får hon på lokala TV-stationen i Alingsås. Men så inser Hanna att det är nåt som inte stämmer hemma hos föräldrarna. Vem är den där Marianne som de pratar om när de tror att Hanna inte lyssnar?

Rolf Lassgård gör en fantastisk prestation i den här filmen. Hedda Stiernstedt, som spelar Hanna, tycker jag mindre om. För mig ser hon inte bara barnslig ut, hon är tyvärr barnslig i sitt skådespeleri också.

Det här är en viktig film, en film som berör. Att den klassats som dramakomedi här och var begriper jag inte. Jag ser inte riktigt det komiska i den, men jag ser småstadsmentalitet, som i filmen skildras kluvet: dels Hannas förhållande till sina gamla kompisar, dels småstadens till största delen ändå positiva bemötande av Marianne. Hög igenkänningsfaktor.

Toffelomdömet blir det högsta. Den här berättelsen är lika bra i litterär form som på film.

Livet är kort.