OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Kära dagbok…

Jag vill ha ett hjärta som samarbetar.

Hur jag mådde och kände det inuti igår kväll försökte jag gömma och tränga bort. Det går mot jul och då ska alla vara glada och allt ska var som det alltid har varit – även om det inte alltid har varit som det alltid har varit eftersom problemet jag finns. Bara vissa ting är som alltid.

Jag känner att jag tigger mig till omtanke, men från en del kommer den spontant. Det är jag tacksam för, annars hade jag inte klarat mig så här långt. Jag försöker hålla humöret uppe, skämtar rått till och med, framför allt om döden. Men jag är ju inte rädd för att dö, det är det andra jag är rädd för. Det andra i betydelsen att inte kunna klara mig själv. Jag kan inte begära att nån ska ta hand om mig och vad händer då om jag inte kan ta hand om mig själv? Resultatet av EKG-tagningen igår var inte precis den julklapp jag önskade mig. Jag vill inte ha saker, jag vill ha ett hjärta som samarbetar.

Så… igår kväll… Här kommer några söta och roliga foton, det brukar lätta upp. Citrus låg på köksbordet och sneglade på en domherre på löparen som låg där. Lite senare såg Anna och jag på TV. Citrus hoppade upp i soffan, men uttrycket i hennes söta lilla fejs var missnöjt. När jag borstade tänderna före läggdags ropade Anna på mig att jag skulle komma ut och titta. Hon hade hittat filmer för katter på You tube. (Länken går till en sajt som jag hittade, en sajt som i sin tur länkar till olika filmer för katter). Den med fåglar väckte båda katternas nyfikenhet. Underbara Tisslingar!

Fåglar…

Finns det inget bättre på TV?

Jo titta! FÅGLAR!!!

∼ ♦ ∼

Som ett jävla nöjesfält på stan dessa dar.

Oväder på väg in, varnades det för igår. Hittills har Uppsala varit ganska skonat. Det har säkerligen kommit snö i natt, men det är sån där blöt snö. Temperaturen låg runt nollan och det blåste lite och regnade som isspikar när jag gick till jobbet i morse. Snart började dock vanliga snöflingor falla. På jobbet såg jag den första timmen endast två människor och jag hade mejlkontakt med en tredje som också var i huset. Lite senare noterade jag en till, vilket innebar att vi var två på plats på jobbet på avdelningen. Ytterligare två anslöt under dan. Ganska tomt, med andra ord. Skönt för mig med tystnaden som jag nu söker allt mer.

Att gå genom stan är som att vara på nåt jävla nöjesfält dessa dar. Visst är det fint med julbelysning, men hur vore det om det fanns allmän belysning på skumma, men centrala ställen under den mörka årstiden? Känner mig som den Häxan Surtant jag med all säkerhet kallas – med betoning på häxa av somliga, surtant av andra.

Kantarellsoppa på Uppsala slott idag igen.

Ett par möten via Zoom blev det under arbetsdan, liksom en del bokningar för 2024 och arkiveringar och rensningar av arbetet från 2023. Jag höll på att få gå till husläkarmottagningen igen och ta EKG, men det blev fel på grund av brister i internkommunikationen.

Mitt på dan hade snöandet tilltagit rejält, men jag tog min bok (med den passande titeln En förlorad sommar) och kämpade mig upp till Uppsala slott och dess Museum Bar & Café. Jag kanske är tråkig, men jag åt samma goda kantarellsoppa som igår. Färskosten var av samma sort som gårdagens, men brödet lite annat. Och jag satte mig på en annan plats. Helt så där att allt ska vara som det alltid har varit är jag inte. Jag blickade ut över ett konstverk som fängslade mig. Det här slottskaféet är nämligen inhyst i bottenvåningen av södra tornet på slottet. Längre upp finns konstmuseet – än så länge. Tavlan som höll min blick i ett skruvstäd tolkade jag som en hand med plåster på. Passande för en sjukling som jag. Jag fick faktiskt be kvinnan som arbetar i kaféet att dämpa musiken också. Det gjorde hon kvickt och hon höll med mig om det var alldeles för högt. Kanske är jag ljudkänslig för att jag ibland är så osäker på om jag själv syns och hörs, ens finns. Understundom kommer känslan av att vara död bland levande över mig, typ ”I see dead people” ur Sjätte sinnet. Men så rycker nån – en människa – eller nåt – musik – tillbaka mig till den levande världen.

Fängslande konstverk.

∼ ♦ ∼

Efter jobbet (slutade klockan 15 idag) hade jag ett par ärenden. Jag passerade Main Street för att kolla om katterna hade mat (det hade de), tända och vila två sekunder. Bland annat köpte jag flytande tvål till köket, sånt som går åt när en ska hantera livsmedel – och kattmat. Och så försökte jag få tag i kokt kalkon i skivor till mig. Jag kom hem med rökt. Det får duga.

Anna har tagit in gröngölingen och ställt den på fot i Salen. Det är en ganska vid gran, men den är inte så hög. Gissningsvis kläs den i morrn av Anna med sällskap. Det var sånt i alla fall jag gjorde med min mamma, så jag utgår från att andra ombesörjer det. Jag har inte fått någon information eller instruktion. Men jag vet att granen alltid blir årets finaste – varje år.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… Det var ju vägning i morse. Igår kväll uppdaterade jag vågappen, vilket fick till följd att uppgifter kom in i appen vid dagens vägning. Men jisses vilka siffror! Jag har svårt att tro dem, ärligt talat. Appen säger en viktuppgång på 1,5 kilo. Det har jag svårt att tro, men OK. Med detta stiger även BMI fem tiondelar. Det riktigt märkliga är dock siffrorna för muskelmassa och fettprocent. Enligt appen består jag av över 78 procent muskler och strax över 18 procent fett, en ökning respektive en minskning på 19,6 procent vardera. Det kan inte stämma. Bentätheten har ökat en tiondel, vilket låter rimligt eftersom jag har orkat att gå mer. Mängden vatten i kroppen var över sju procent högre än förra veckan. Nja, de här siffrorna får jag nog ta med en nypa salt.

Tjockisjag?

∼ ♦ ∼

Nu har min ledighet börjat. Jag hoppas att den blir lugn, fridfull och vilsam samt att jag får må hyfsat. Inga konflikter, inga skjutningar, inget tjafs, inga elakheter, inget illamående och framför allt inget jävla förmaksflimmer. Om jag bara kunde få vara… lite, lite glad på livets nöjesfält.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.