OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Kära dagbok…
Jodå, jag gjorde det jag lovat att göra igår kväll i julmöblingsväg. Anna har stenkoll på var grejorna ligger i våra kartonger, vilket förenklade oerhört. Det är fortfarande ett par saker på vinden som ska bäras ner, men jag uttryckligen sagt att vi får hjälpas åt med dem – ingen av oss mår ju 100 procent bra. Nån förstärkning i form av andra händer kan vi inte direkt räkna med, så Anna har varit smart och gjort lite i taget. Annas snälla mamma gör en stor del av julmaten. Och jag… jag gör det lilla, det lilla. Igår plockade jag i alla fall fram julkrubban, den som var mina föräldrars. Notera att där finns sex (6) vise män – så kom inte och påstå att jag är manshatare!
Julkrubban med sex (6) vise män.
Efter detta vilade jag en stund och hängde över Antiktidningen. Det kommande årets första nummer anlände igår. Jag tror emellertid att jag inte ska fortsätta min prenumeration. Magasinet har blivit så tunt, reportagen är mest bilder och abonnemangsavgiften är rätt hög. Sen känns det slösigt rent allmänt ifall jag dör snart. Min sambo läser inte tidningen och då är pengarna kastade i sjön.
Senaste numret av Antiktidningen…
Så fortsatte jag julmöbla och tog fram några av mina julfigurer och ställde mellan krukorna i Salen. Vi är ense om att inte ställa fram för mycket i år, så det blev några favoriter, mest såna som har hängt med sen barndomen. Ja du vet, kära dagbok, när fan blir gammal blir han religiös.
Några gamla – och nya – julfigursfavoriter mellan krukorna i Salen.
Efter det var det dags att vila lite till. Jag passade på att läsa ut boken om den skadade musikern. Bokbytet gick till en kriminalroman om en försvunnen ung kvinna, en bok jag nätshoppade i början av november i år. Den passar bra att njuta av just nu.
Bokbyte igår kväll från en skadad musiker till en försvunnen ung kvinna.
∼ ♦ ∼
Lyktan på Stora torget lyste upp den mörka morgonen.
Även i morse sprang klockan för fort. Ingen kattspya upptäckte jag i alla fall, knappt ens katterna. Gissningsvis hade de fest i natt, för de låg utslagna på två olika håll. Citrus kom till köket och åt lite anka i sås som jag serverade till frukost. Sen gick hon och la sig igen. Det skulle bli kallare och det var det – ett par minusgrader. Morgonen var ganska fuktig och blev disig under förmiddagen. Lyktan på Stora torget lyste upp min väg till jobbet.
Redan i S:t Per-gallerian mötte jag Den pigga brunögda bärandes en tom matlåda! Jag är så nyfiken på vad hon jobbar med, min gissning är att hon jobbar natt på Sjukstugan i Backen. Tänk om jag skulle våga fråga!
All I want for Christmas…
Hjärtat samarbetade hyfsat idag, men jag orkar inte som tidigare. Det är svårt att inse. På förmiddagen hade vi enhetsmöte med pyssel och rim – och det klarar inte mina dåliga händer och hjärnan av. Den opererade handen blev inte så bra, till exempel går ett finger inte att böja och jag har ont i handflatan; den oopererade handen domnar av och till och kan inte användas finmotoriskt. Dessutom har jag blivit väldigt darrig, nåt jag skyller på hjärtat och/eller medicinen. När det gäller rim har jag blivit så råddig i skallen av den senaste tidens händelser att detta i kombo med julmusik uteslöt även skrivande. Jag behöver tystnad ännu mer än tidigare. Ja livet är inte som det var. Med samtalshjälpen (nästa tillfälle den 16 januari, det vill säga om cirka en månad) ska jag försöka få ordning på känslorna i alla fall. Jag väntar också fortfarande på att få en tid för EKG på min husläkarmottagning, för till sjukhuset vill jag inte. Jag blir bara sämre där, känns det som, för sjukhusdoktorerna ser bara till behandlingar som ska få ordning på en specifik kroppsdel – på bekostnad av andra kroppsdelar, psyket och det allmänna måendet.
Aptiten tycks ha försvunnit igen. Nu skiter jag i vad jag stoppar i mig, jag försöker få i mig nåt jag gillar, bara. Till lunch blev det en klämma med Skagenröra, ett kokt ägg och en pepparkaka.
Dagens jobblunch.
Arbetsdagen segade sig fram – ungefär som Fyrisån i morse.
Arbetsdagen segade sig fram. Men det bästa var ändå att jag fick tillfälle att säga några ärliga och positiva ord till en chef. Jag tror att chefer mest får höra klagomål och negativa saker. Det kändes bra och rätt att säga nåt snällt. Jag fick själv också fina mejl och komplimanger från arbetskamrater och enhetschefer på andra avdelningar. Ord läker inga kroppsliga åkommor, men varma ord och omtankar sparas i hjärtat – även om det är trasigt.
På förmiddagen övergick så småningom diset och dimman i snö. Nej, jag vill inte ha mer snö, men jag blev inte överraskad. Hela Uppsala är nu inbäddat i snö igen.
Överraskad blev jag inte heller av årets julklapp från universitetsdirektören, ett presentkort på en webbshop. Mycket opersonligt, men enkelt förstås, för kanske finns det nåt som passar alla. Och jag vill inte låta otacksam eftersom många inte får nån julklapp alls av sina arbetsgivare. För egen del är jag aldrig säker på om jag löser in presentkorten – de har ju varit ganska återkommande genom åren. Jag behöver inga saker, jag behöver mest ett hjärta som funkar som det ska.
∼ ♦ ∼
Det finns ett efter jobbet också, även om det idag hände mest saker på jobbet. Anna hade haft ledig dag och varit ute på sina egna äventyr, men vi strålade samman på Main Street runt 17.30. Då tog vi sopor och slängde och våra ryggor för att kunna bära hem en del väsentligheter på handlingslappen. Om farbror Bosse var sur över att Ockelbo Blå inte fanns i hans affär börjar jag bli orolig för att det blir en jul utan Boxholms gräddost. Nåja, en gran fick vi med oss från Vaksala torg. Anna har sågat till stammen och nu har gröngölingen mellanlandat i en spyhink på balkongen. Vi har ätit mackor och soppa, skogssvampsoppa för min del, till kvällsmat i skenet av adventsljus och andra ljus. Jag hade inte ätit varm mat sen i lördags när jag åt fredagens rester.
I skrivande stund lägger Anna en hand på nykokt julkola samt kycklingköttbullar. Jag har tömt diskmaskinen på ren disk och Anna har fyllt på med skitig. Vissa andra vilar i Zebrafåtölj och på sofflock.
Snön som var borta i morse har som sagt återvänt och lagt sig som ett vitt täcke över Uppsala.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… sånt jag har svårt för:
- för korta brallor, allra helst jeans och allra helst vida, såna som typ flaggar
- halka
- alldeles för långa dagbokstexter
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Sommaren 2023 blev det inte så många loppisturer. När jag väl gör såna försöker jag hitta bra och prisvärda böcker. 
En av Annas favoritförfattare är 
Gå till Toffelprofilen
