OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det ljuva livet…

Jag blir väldigt bortskämd hos vännen. Det är en vänlig omtanke, inte på nåt sätt smörig eller för mycket – eller för lite. Men den har gett mig en aning av det ljuva livet, ett liv jag skulle kunna vänja mig vid att leva. Ett tag. Att bli bortskämd, få allt serverat, är inte alls jag i det långa loppet. Här och nu tar jag dock tacksam emot det. Bara en sån sak som att få ligga under en ullpläd i en soffa och få ett glas Boira’  medan jag började se sista säsongen av The Crown på Netflix. Det är sån lyx och jag är inte riktigt van vid det. Jag njuter, ett par dar. I morrn återvänder jag till Bokrummet på Main Street efter att ha vilat ut ordentligt. Jag var så trött, slut och medtagen igår att jag glömde klippa bandet med Sjukstugan i Backen. 

Glömde klippa bandet igår med Sjukstugan i Backen.

∼ ♦ ∼

Men ett mynt har två sidor, som bekant. Den andra sidan av det ljuva livet är en kropp som känns som om den har blivit trampad på av en elefant. Jag försökte fota min bröstkorg i morse, men känner att bilden blev lite för mycket, för intim. Det finns ett rött avtryck efter en platta genom vilken hjärtat fick ström i sig igår samt en del andra röda märken där elektroder har varit fästa på klistriga lappar som jag får eksem av. Inför första elkonverteringen i december 2023 köpte jag en tub kortisonsalva, för det var bra att använda, enligt informationen från sjukhuset. Den gången gick allt så mycket smidigare, lättare och bättre. Rytmen skuttade rätt efter första försöket och bröstkorgen var inte ens svagt rosa. Nu är den inte bara illröd, den gör väldigt ont också. Ser man mina armveck kan en dessutom tro att jag är nerknarkad. Vänsterarmen, där infarten satt, har regnbågens alla färger; högerarmen, där jag lämnade prov i tisdags och där sköterskan igår misslyckades att sätta infart först, går mera åt det blålila hållet.

Vänsterarmen…

…och högerarmen.

I natt sov jag nästan hela natten i ett enda sträck. Det minns jag inte när jag gjorde sist, det var nog flera år sen. Vid ett tillfälle vaknade jag till för att det gjorde ont i bröstkorgen – det känns ungefär som träningsvärk förutom svedan i huden. Sen vaknade jag vid 6.30-tiden, perfekt tid för att ta medicin. Den här gången har jag för övrigt inte gått ner i medicindos. Fast efter det somnade jag om och sov ett par timmar till. Hade nyss vaknat när vännen försynt knackade på och skulle gå till jobbet, men ville kolla att… jag hade tagit min medicin.

När jag blivit ensam i min tillfälliga boning fixade jag mig go-kaffe enligt instruktion på gul lapp. Sen kröp jag ner i gästsängen igen och läste go-bok och avnjöt kaffe. Jag tog en dusch och gnussade bort klisterrester från elektrodplattor innan jag åt frukost vid ett annat köksbord än mitt eget. Det lilla ljuset hade jag gärna tänt, men jag vet inte vilka reglerna är här riktigt, så jag gjorde inte det.

Go-bok och go-kaffe på gästsängen.

Frukost vid ett annat köksbord än mitt.

Hus och gårdar i vinterskrud, sedda från en väns balkongfönster.

Förmiddagen bjöd på nio minusgrader, några enstaka snöflingor och en stunds sol. Jag funderade på om jag skulle ta en kort promenad, men bestämde mig för att invänta mer ork och kraft. Det är lite läskigt att gå ut på egen hand när en inte är helt kurant. Samtidigt vet jag att jag ska ta mig till Bokrummet på Main Street i morrn och då går jag. På måndag är min intention att gå till jobbet. Det ska dessutom bli ännu kallare igen.

På eftermiddagen flyttade jag ut till soffan, fortfarande iklädd pyjamasbyxor men med tjocktröjan på. (Riktig stilikon som blandade rutigt och prickigt med glassmönstrade strumpor och gråa  låneulltofflor.) Här är ganska låg inomhustemperatur, så då kan en inte tänka stilfull klädsel, bara värmande. Kanske är det därför jag sover så bra? Jag satt och läste en stund när Annas snälla mamma ringde för att höra hur det hade gått igår. Hon är så gullig, den bästa svärmor jag (inte) har haft. Nu låter det som om jag har haft massor av svärmödrar och det har jag inte. Men dem jag minns är en som var för mycket (möblerade åt oss), en som var död (inte mycket till svärmor) och en som var ganska kylig (jag gillar varma människor).

Stilikonen läste i eftermiddags.

Om jag hade mått bättre skulle jag ha gått iväg för att handla påfyllning i kyl och skåp till min vän. Nu blev det i stället så att hon fick handla det som behövdes på vägen hem. Igår kväll utlovade jag att fixa mat till i kväll, det vill säga hämtpizza. Det var lättare fixat med en pizzeria bara typ 150 meter härifrån. Pyjamasbyxorna byttes alltså mot jeans, sniggorangejackan åkte på och jag gick ut. En bekanting skådades på pizzerian – plus – ett litet intermezzo inträffade – minus. Det senare löstes emellertid smidigt. Och pizzan var god. Till den serverade kompisen äpplemust. Jag åt upp hela pizzan! Nu har jag inte bara en elefant på bröstkorgen, nu sitter det en i magen också.

Pizza på tallrik och äpplemust i glas.

∼ ♦ ∼

I morrn ska jag halka till Main Street. Nåt jobbande blir det inte förrän på måndag. 

∼ ♦ ∼

Livet är kort.