OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

En stunds läsning i fåtöljen i Salen.

Måndagskväll på Main Street… Jag försökte göra sånt som en normalt gör i ett hem. Inga stora saker, bara lite smått som att vattna krukväxter, sopa upp lite skräp, prata med katterna, prata med en kompis. Bäst av allt var att bara få sitta i sin fåtölj och läsa en stund medan katterna snusade i samma rum, Salen. Det gav mig en stunds ro, bedräglig ro, för verkligheten är en annan. Tyvärr börjar jag få svårt att läsa, svårt att koncentrera mig.

Jag gick och la mig tidigt för orken var slut och jag har sovit dåligt alltför många nätter i rad. Klockan var 21 när jag låg i mitt nattläger och kastade en blick upp på de älskade böckerna i Bokrummet. Som vanligt hoppades jag att jag skulle somna och aldrig vakna mer. Det gjorde jag tyvärr.

Utsikt från mitt nattläger.

∼ ♦ ∼

Tisdagen var betydligt varmare. Plötsligt var det plusgrader igen. Igår på jobbet var det så kallt vid skrivborden att vi som jobbade där inte bara knölade in oss i tröjor utan även stängde branddörren och lyfte upp skydden till elementen för att släppa ut mer värme. Det hjälpte lite.

Lite varmare..?

Den här tisdagen var det sol och det blev en ljus dag. Nya möjligheters-dag – för somliga. Inte för mig, dock. Det ljusa är för andra, för mig är allt svart. För det mesta är jag ändå stark och står upprätt, men bryter ihop då och då. Det finns gränser även för mig och hur mycket jag orkar. Öppenhet är fortfarande en ledstjärna i såväl arbete som privatliv, det underlättar och skapar förståelse. Däremot löser det förstås inga problem. Och mirakel slutade jag tro på för många år sen. Det är konstigt hur ett risigt hjärta bara slår och slår och slår – om än i otakt –  när allt jag vill är att det ska stanna för gott. Jag orkar inte mer, jag vill inte mer.

En ljus dag för somliga, inte för mig.

Det är fortfarande så att jag måste tvinga i mig nåt ätbart. Vissa saker är lättare än andra att tvinga i sig, men när inte ens choklad går lätt är det tufft. Idag blev det trekantsmackor med tonfisk, ett kokt ägg och en kexchoklad till lunch. Även om det inte var så kallt denna tisdag tog jag en mugg varm choklad. (På tal om mugg måste jag byta ut den. Muggen påminner mig alltför mycket om ett liv som är passerat.) Mitt sällskap var samma som igår, det vill säga Tove Janssons novellsamling Meddelande. Jag tror att den är för tung för mig att läsa just nu, men den är också så bra att jag ändå vill.

Nåt ätbart jag tvingade i mig till lunch.

Livet är så jävla kallt och oberäkneligt.

Jag hade bokat in en avstämning på eftermiddagen med en arbetskamrat vid en annan avdelning. Vi jobbade tillsammans på en annan arbetsplats här i Uppsala för cirka tio år sen och fast vi är så olika klickade vi. Båda två har vi stått inför motgångar som känns inte känns överkomliga. Ingen av oss är igenom dem. Jag tror att vi båda en stund tänkte att ”nu, nu vänder det och blir bättre”. Så blev det inte. Livet är så jävla kallt och oberäkneligt. Och självklart undrar jag vem jag har gjort så ont och illa för att jag ska få så många svårigheter, tunga ting, som jag måste bära ensam. Gott stöd från vänner, arbetskamrater och chefer har jag, men själva bärandet måste jag göra på egen hand.

Efter jobbet fick jag lite extra handpåläggning  av bästa A. A är så noga och hanterar även de minsta onda prickar. Skalpellen åkte fram och därefter fick jag plåster på såren. Tacksam!

Fräscht med rena lakan.

På Main Street tog jag dammsugaren och gick ett varv i Bokrummet där det är som ett femtonspel. Jag bytte påslakan till nåt fräscht ljusblått- och vitrandigt, inköpta till en annan vår, en lyckligare vår. Det kanske känns bättre när jag går och lägger mig i kväll.

Efter det värmde jag thaisoppan som kvar från igår och åt ett par mackor till. Eftersom jag har svårt att läsa tog jag ett sudoku som låg i köket och som Anna hade sagt varsågod till. Men det gick inte heller så bra att koncentrera sig på. I stället blev det prat om adventsljusstakar. Anna har lyckats laga en av mina svarta som jag tycker så mycket om. Vi ska gå igenom dem vi har har i helgen och sortera ut dem som inte fungerar och dem vi inte vill ha. I kväll orkade jag inte. Jag blir fort trött och andfådd vid minsta lilla extra rörelse och moment. Betänk att jag tog en omväg om A hem plus att jag dammsög och bytte lakan. Inte klokt att det ska göra slut på en, men det gjorde det.

Resten av gårdagens thaisoppa, mackor och sudoku till kvällsmat.

∼ ♦ ∼

Kvällskaffet intar jag i… Bokrummet, förstås. Jag har ätit upp de tre sista bitarna Merci som jag fick i julklapp av Annas snälla mamma. Idag kom Antiktidningen, men jag har bestämt mig för att inte fortsätta prenumerationen. Så detta sista nummer kanske jag avnjuter senare med ett halvt glas rött till. För att orka bära förlusten av även denna njutning ensam. Det går inte att göra som A och sätta plåster på vissa sår.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.