Kära dagbok…

Det har varit en del goda tecken på morgnarna den här veckan, men jag har helt enkelt glömt att skriva om dem. Det handlar om goda personer jag har mött. I måndags var det Stora Farbrorn med hunden och igår var det Den pigga brunögda. Kanske är det dessa som har ”burit” mig till jobbet..? I morse blev promenaden till jobbet så tung att jag grinade den sista sträckan på Dag Hammarskjölds väg. Men jag tog mig till jobbet och även om jag var slut och trött och yr och flåsig så klarade jag detta. Ja, jag tvingar mig och plågar mig en aning. Tror tyvärr inte, tycker nog en del, att jag dör av det.

Jag grinade sista biten av morgonpromenaden till jobbet. Regnet på det här bordet föll dock i natt.

På jobbet var det ganska rörigt med leverans av bilder. Bilderna var inte märkta med motiv och jag fick andras bilder. Utöver det skulle jag betala en faktura och det gick inte att göra i en viss webbläsare. Sen gick jag besked via 1177 att en annan patient hade fått tiden med kandidat och hjärtdoktor nästa vecka, jag var för sen in med mitt ja tack. Men det är ju inte lätt att veta vad som är vad. Jag kommer i åtanke även nästa gång det blir återbud, enligt meddelandet, så det kan bli både förr och senare.

Det jag noterade är att allt sånt här i stycket ovanför ger mig ordentligt stresspåslag. Hjärtat bultar och slår, jag flåsar och svettas och det blir väldigt jobbigt. Det ska jag ta upp när jag träffar doktorn.

Jag slängde i mig lätt lunch nån timme innan jag skulle iväg på EKG. Det blev samma som i måndags, skumgummimacka med ost som inget smakar och vattnig gurka samt yoghurt med müsli. Men det räcker bra, gårdagens trekantsmackor gjorde magen upprörd och i kväll åt jag tomatsoppa – och mackor.

Onsdagslunch.

I ett väntrum idag igen.

Sen bar det iväg till husläkarmottagningen. Idag fick jag inte träffa min doktor men S tog ett längre EKG. Eller det blev två tagna. Jag fick vila en stund emellan och det var inte helt fel att ligga på en brits med en skön kudde. Under tagningen frågade jag S som utförde det hela om hjärtat flimrade på. Det gjorde det. Sen visade det sig att S hade jobbat på kardiologen. Då passade jag på att fråga om elkonvertering. Det var bra att få information av nån som varit med som vårdpersonal vid detta. Bland annat fick jag veta när själva ”stöten” mot hjärtat sätts in – och att man vid samma tillfälle kan få två ”stötar”. Jag kände mig lugn. Men samtidigt är jag förstås orolig just nu och funderar över om det går att göra konvertering på mitt hjärta eller inte. Och det vet en ju inte förrän efter ultraljudsundersökningen.

Jag skulle vila, men…

Efter läkarundersökningen mellanlandade jag på jobbet nån halvtimme innan jag packade ihop. Jag hade bestämt mig för att lyssna på en av cheferna som tyckte att jag skulle gå hem efter EKG-tagningen, vila en stund och sen möjligen jobba. Jag stapplade hem, tröttman hade slagit klorna i mig och jag såg fram emot att lägga mig på soffan och vila. Så blev det inte. Jag mötte Anna i dörren på väg till sitt jobb. Vi hann byta typ tre meningar. Därefter ramlade saker och ting över mig, en efter en. Först kom en katt som minsann inte hade fått mat och som ville ha mat nu (hon hade fått mat. Dessutom hade hon smuts i baken, som jag utan framgång fick bort.) Så såg jag att det fortfarande var saker på balkongen att bära in eftersom de (hantverkare) kan komma för att greja där på balkongen redan klockan åtta i morgon bitti. Då lyfte jag in dem (sakerna, inte hantverkarna). På vägen in i Salen noterade jag ett protokoll från bostadsrättsföreningen som jag behövde läsa. Och så var diskmaskinen färdig att plockas ur – och plockas i med skitig disk från diskhon. Så sopade jag lite i hallen och köket och vattnade krukväxterna. Sen kunde jag hälla upp en mugg kaffe och sätta mig… och jobba en stund. Jag tog mig också tid till att svara på en löneenkät från facket, nåt som ska ligga till grund för årets lönerevision. Det tog sin lilla tid och jag tycker det är jobbigt och svårt att framhäva sig själv.

Anna jobbar alltså i kväll och jag värmde tomatsoppa och åt mackor till middag. Det blev tomater inte bara i soppskål utan även på assiett. Det var gott.

Onsdagsmiddag med tomater i soppskål och tomater på assiett.

Nu läser jag tills Anna kommer hem och vi kan se Maria Wern på TV4 Play. I morrn åker hon bort och kommer inte tillbaka förrän sent på söndag. Efter jobbet i morrn måste jag ta mig till en affär för att köpa nåt ätbart till både mig och katterna samt fil, framför allt.

∼ ♦ ∼

Svarta stunder finns.

Det kan tyckas som om jag är som vanligt och allt är la-di-da. Men det är det inte. Jag har svarta stunder när jag bara är ledsen och tycker att mitt liv är slut alt. värdelöst – det är knappt ens roligt att äta och dricka gott längre. En liten kris, med andra ord. Men den här gången försöker jag att hålla dessa stunder för mig själv. Ingen kan ju hjälpa mig eller säga rätt saker eller förstå.

Lite pyser jag här och nu: Det känns så jävla ironiskt att jag började simma för att KBT:a mig efter pappas drunkning, men han blev ju sjuk i vattnet, troligen, han hade… förmaksflimmer. Nu får jag inte simma där jag inte bottnar så länge hjärtat flimrar som det gör. Dessutom kan förmaksflimmer bli till både hjärtsvikt och stroke. Skitkul – NOT!  Och inget orkar jag. Jag är less på att känna mig som 161, jag är 61. Ska livet vara så här… begränsat… då vill jag inte vara med. Så det är liiite svårt att vara glad och… la-di-da. Samtidigt vill jag poängtera att jag inte är rädd för att dö, det är fan mycket svårare att leva.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… – för jag måste ändå sluta inlägget i positiv anda – i morse var det lite trångt vid frukostbordet. Men vi löste det, finns det hjärterum så finns det som bekant stjärterum. Dessutom kan en kattrumpa vara ett ganska bra bokstöd.

Finns det hjärterum…

…så finns det bokstöd i form av kattrumpa.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.