Ett inlägg om en fådd bok.

Veckan innan min sommarsemester skulle börja var jag upp till jobbet för diverse möten etc. Ett av mötena var med före detta kollegan L från IT-avdelningen. Numera jobbar vi båda två på andra avdelningar, men vi ses ibland i huset. Vid mitt besök fick jag en bok av L. Anna Laestadius Larssons bok Hilma hade L nyligen läst och gav nu vidare.

Den här boken är en roman om en verklig person. Konstnären Hilma af Klint föddes 100 år före mig och dog 1944. Romanen utspelar sig runt sekelskiftet 1900. Kvinnorna börjar ställa krav på rättigheter. Hilma af Klint är en av dem. Som barn är hon med om en olycka. Ett fall från en vagn med en huvudskada till följd påverkar henne att hon uppfatta sig ha kontakt med andevärlden. Den här kontakten kommer och går under hennes liv, men präglar helt klart hennes konst. Hilma af Klint målar som ingen annan har gjort tidigare. Konsten är i centrum i boken och Hilma försöker förklara sitt måleri på äldre dar för brorsonen Erik. Det är nämligen honom hon har utsett till att ta hand om hennes efterlämnade, tusende tavlor…

När jag läser den korta resumén ovan inser jag att jag ger en känsla av att det här är väldigt tung litteratur. Det är det inte. OK, ämnet må vara tungt, men jag kommer lätt in i boken. Jag läser snabbt, för boken om Hilma är både välskriven och lättläst. Språket är begripligt och jag fångas direkt av kvinnokampen. Det går inte helt att förstå hur ojämlikt det har varit mellan kvinnor och män. Det här att kvinnor förväntades gifta sig eller ta hand om sina föräldrar. Möjligen kunde de arbeta inom vården eller som lärarinnor – tills de fann en man. Det finns för övrigt HBTQ-tema i den här boken.

Den här boken gjorde mig mycket nyfiken på Hilma af Klints tavlor. När jag googlade såg jag att många av dem hade färgen orange. Underbart! Jag vill se hennes verk!

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.