Kära dagbok…

På årsstämma på kvällen av Finlands självständighetsdag.

Finlands självständighetsdag var det igår. Den firade min pappa en aning när han levde. Själv nynnade jag Maamme tyst för mig själv och gick på årsstämma i bostadsrättsföreningen. Det kändes som om jag hade tvingat med mig min sambo, ingen av oss var road av möte på kvällstid. Men det är viktigt att veta vad som händer i föreningen och intressant att se vilka som bildar styrelse. Somliga var inte mitt val, fast det är inget en sitter och skriker ut precis. Man (ja det könet) kanske behöver vara närig och oförskämd för att driva en bostadsrättsförening. Tur i alla fall att det finns goda krafter också. Såna som vill arbeta och göra gott behövs för att skapa balans. 

Balans var inte nåt jag var i. Givetvis hade jag glömt att ta/ta med kvällsmedicinen, så jag fick springa (nåja…) tillbaka hem och svälja pillren. Det var inte nån lång tur, bara över gatan.

När mötet var över och jag hade kommit hem för tredje gången igår åt vi kvällsmackor i Salen. Det var rekommenderat att jag gjorde eftersom jag skulle vara fastande från midnatt. Pepparkakor åt jag i ett försök att bli snäll. Givetvis misslyckat, jag är en dum jävel, det vet alla som tror att de känner mig.

Kvällsmackor (och pepparkakor) före fastan.

∼ ♦ ∼

Den 7 december 2023.

Den 7 december gick mobillarmet igång 5.30. Jag tvättade mig, borstade tänderna och klädde på mig innan jag tog morgonmedicinen. Det var varmare i morse, bara runt nio minusgrader, så jag tog bara en tröja under jackan. Och jackan proppade jag full med glasögonfodral, mobilladdare, tuggummiask och pocketbok. Jag skulle ju till Sjukstugan i Backen och vis av erfarenhet visste jag att det fanns risker med det, att jag inte skulle få gå hem som tänkt. Jag kanske till och med skulle gå bort. Idag hade jag tack och lov fel – jag fick gå hem!

Morgonen var vacker, men det var halt. Jag stannade nedanför Uppsala slott och fotade norra tornet. Tänk, för knappt ett år sen vi var uppe på taket där och spatserade, Anna och jag.

Vacker morgon, vackert norra torn på Uppsala slott.

Framkommen till Sjukstugan i Backens hus 50 fick jag dock lite av en chock. Ett glas var krossat och tejpat i ingångskarusellen och karusellen var avspärrad med tejp. I entrén gick det att registrera sig, men det gick inte att betala. Hissen gick i alla fall utan problem upp två trappor till avdelning 50 F.

Krossad ingång till 50-huset.

Väntrum är i de flesta fall förfärliga – utom det som min tidigare tandläkare hade. I dagens väntrum satt folk packade som sardiner, för de flesta hade anhöriga med sig och då blir det ju fullt. Jag var yngst, övriga 80+.

I ett förfärligt väntrum.

Efter klockan sju började uppropen. De fyra första patienterna fick gå iväg till slakt, medan vi andra satt kvar. Men inte heller vi slapp undan. Jag fick dela rum med en äldre kvinna och hennes medföljande anhörig. De pratade typ hela tiden, mest om julen, mitt favoritämne (not…), men de var trevliga i alla fall. (Vi till och med önskade varandra god jul när jag gick.)

Jag fick byta om till patientskjorta. Sen blev det EKG-tagning för att se att en verkligen hade flimmer för annars går det inte att göra elkonvertering. (Karln i rummet intill hade inte flimmer – och blev hemskickad.) Jag hade flimmer. Och lite högt blodtryck. Jag var skräckslagen. Undersköterskan som tog hand om mig, ursprungligen sömmerska från Iran, var mycket mjuk och behaglig, men också bestämd. Det var svårt att sätta infart, för jag var uttorkad och rädd och frusen. Hon lyckades på första försöket neråt handen, men det gjorde ont och är riktigt ömt nu på kvällen.

Frusen under täcket.

Infart fixad.

Så kom läkaren, en riktig kardiolog. Jag fick ställa kanske hälften av alla frågor jag hade och det var väl gott nog. Jag fick bland annat veta att…

• jag blir inte frisk, men behandlingen gör att hjärtat hoppar i rätt takt och jag orkar mer
• jag får troligen äta medicin livet ut
• jag dör inte av förmaksflimmer, men om det inte behandlas finns risk för hjärtsvikt, proppar, stroke med mera – och då kan jag ju dö

med mera…

Jag rullades iväg, narkosläkaren och läkaren skojade friskt medan jag inte var upplagd för skämt. Med syrgas i masken över ansiktet blev jag sövd genom infarten i handen och sen… minns jag inget mer förrän jag vaknade på salen igen.

Det första jag upptäckte var att jag måste ha gråtit, för mina kinder var var våta. Så grät jag lite till och tänkte skicka ett sms till mamma om att jag lever. Men hon lever ju inte och nån annan har säkert hennes nummer. Jag tog mobilen och blev ännu mer rörd över alla hälsningar jag fått från vänner och bekanta, kända och okända.

Och så kollade jag min hjärtfrekvens med mobilappen. Den visade…

56 – 57 – 58 – 60 – 56 – 58 – 60 osv

Hjärtat slog så jämnt och fint att jag grät lite till.

Jag blev erbjuden nåt att äta och dricka och bad först om kaffe och vatten. Sen lyckades sömmerskeundersköterskan få mig att nappa på en ostmacka.

Först ville jag bara ha kaffe och vatten…

…men sen tog jag en ostmacka också.

Patientarmbandet tog jag av mig i badrummet på Main Street.

Så blev det dags för slutprovet, det vill säga ett nytt EKG. Jorå, rätt nervös var jag, men när jag såg dagens andra utskrift blev jag lugn: den här kurvan var jämn och fin, precis som den i appen. Elkonverteringen hade lyckats – och det med en enda stöt.

Nu får vi se hur länge hjärtat klarar av att slå så jämnt. De flesta får förr eller senare göra om konverteringen. Jag ska till hjärtmottagning om tre till sex månader för en uppföljning. Tills vidare fortsätter jag äta blodförtunnande, men betablockerardosen halverade läkaren. Mitt mål är förstås att bli medicinfri, fast jag tror aldrig jag når dit.

Snälla vännen F kom och hämtade mig och skjutsade hem mig. I badrummet på Main Street tog jag av mig patientarmbandet.

Kolla! Jag har fått färgen tillbaka på kinderna!

Anna kom hem vid tolvtiden, hon hade varit och klippt sig, och vi pratade en stund. Jag fick veta att hennes snälla mamma hade ringt på förmiddagen och frågat hur det hade gått för mig. Senare på eftermiddagen ringde jag upp henne. Då passade jag på att tacka för inbjudan till julafton hos henne efter att jag sagt att Anna berättat för mig om den för ett tag sen, men att jag inte orkade ta ställning till den just då. Mitt hjärta kändes lite viktigare att fixa än jul och jul blir det oavsett. Det Annas snälla mamma dock gjorde med sin inbjudan var att försöka hitta en bra lösning på nåt som är komplicerat. Hon är nämligen inte bara snäll, hon är klok också. Och hon lät GLAD (!) över att jag tycker att det är en finfin idé. Givetvis måste alla hjälpas åt med det som behöver göras. Nån mat kan jag inte laga, men nu har jag förhoppningsvis ork att hjälpa till med handling. Se bara hur röda mina kinder är på bilden – de har fått färg igen!

∼ ♦ ∼

I kväll vakar kissarna över mig. Anna får inte VASsa (vara hemma från jobbet för att vårda sjuk sambo), hon får inte ens ledigt för egna läkarbesök. I kväll jobbar hon ända till 21.30. Flera goda vänner har hört av sig för att kolla att jag är OK. Och så har jag ju mina personliga kattsliga övervakare: den ena kissen (Lucifer) har legat på leopardfilten, den andra (Citrus) i Zebrafåtöljen i Bokrummet medan jag har skrivit av mig dagen. 

Övervakaren Lucifer på leopardfilten…

…och övervakerskan Citrus i Zebrafåtöljen.

Jag har ätit resten av dolmiosåsen och spaghettin från igår, en rejäl middag, jag har kört igång en diskmaskin, en tvättmaskin och vattnat krukväxterna. Och jag är inte andfådd ett dugg när jag rör mig. Nu ska jag roa mig med att sätta på mig mina smycken igen – halsband, örhängen och förlovningsring.

Jag har ätit en rejäl pastamiddag.

∼ ♦ ∼

I morrn är jag hemma och försöker vila, men på måndag vill jag tro att jag är på jobbet igen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.