Ett recenserande inlägg.

Fredagen den 19 april 2023 hade tydligen PostNords brevbärare ringt på dörren för att leverera ett paket. Eftersom jag och många andra arbetar dagtid och var på jobbet kunde jag inte ta emot paketet. Det forslades till ett utlämningsställe. En avi låg på hallbyrån när jag kom hem från Norahelgen och så snart det blev vardag hämtade jag det i tron att det var en födelsedagspresent. Det var det inte, men lika glad blev jag för Mohlin & Nyströms senaste bok i serien om John Adderley, Den tysta fågeln, som Norstedts skickat för recension. Tusen tack!

Den här sprillans nya boken kom samma dag som PostNord skulle ha levererat den. På omslaget står det att det är en deckare och det låter härligt. John Adderley, tidigare FBI-agent, numera polis i Karlstad och vårdnadshavare för sin nioåriga brorsdotter, får en märklig utredning att ta tag i. En benbit hittas i ett fågelbo. Kan benet tillhöra någon av tvillingarna Brodin som försvann spårlöst från Grums för 30 år sedan? Dessutom dyker en man som varit borta länge upp i grannskapet där tvillingarna bodde. Spekulationerna tar fart.

Boken tar upp ett märkligt försvinnande, vilket är snyggt illustrerat på omslaget. Men det som inte syns förrän i berättelsen är också småstadens baksidor. Jag tänker då främst på den sociala kontrollen. Här har verkligen grannarna koll på varandra. Läsaren anar tidigt dolda konflikter, fördomar, rasim med mera.

Skildringarna av karaktärerna – persongalleriet är stort! – är bokens styrka. Annars är miljöerna mest inomhus, i källare eller i bilar. Karaktärerna är aningen stereotypa och har en passande ”bredd” vad gäller mångfald. Detta hänger till viss del ihop med de bihistorier boken har om barn som fosterhemsplaceras, personer med intellektuell funktionsnedsättning och flyktingar på rymmen. Kanske en av dessa bihistorier hade räckt?

Jag sätter nästan lunchen i vrångstrupen när jag upptäcker ett stavfel. Det skulle ha kunnat vara ett enkelt korrekturfel, men det är onekligen ett stavfel. Och det är inte bra…

Sammantaget då? Jo då, huvudberättelsen är spännande om än i mitt tycke för utdragen. Boken hade kanske vunnit på ett minskat omfång om 1oo sidor. Men det hela är välskrivet. Berättelsen, med alla sina vindlande småvägar, håller ihop. Upplösningen blir inte den givna. I den här boken ljuger typ ”alla”.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i John Adderley-serien:

1. Det sista livet
2. Den andra systern
3. Den tysta fågeln (läs texten i inlägget ovan!)

Livet är kort.