Ett inlägg om ett chiantivin.

Kraftfull och syrlig italienare.

I mitten av april köpte jag några italienska viner, hör och häpna (<==ironi). Ett av dem var Istine Chianti Classico 2018. Flaskan har legat och tryckt bra länge och ganska långt ner i vinskåpet. Igår blev den urdrucken.

Det här vinet är från Toscana och gjort på druvan sangiovese. Det är en klassisk italiensk druva som odlas i hela Italien men främst i Toscana och Emilia-Romagna. Vinets alkoholhalt ligger på 14 procent, medan sockerhalten ligger på lägre än 0,3 gram per 100 milliliter.

Vinet är fylligt och strävt med hög fruktsyra. På prislappen står det 159 kronor. Den årgång Systembolaget säljer nu är 2019, medan vi drack 2018 igår.

Systembolaget rekommenderar vinet till lamm och nöt. Jag serverade stekt, kryddig kalkon med het sås och klyftpotatis. Lite senare blev det ett glas till smakrika ostar, de flesta av cheddartyp.

Så här kan en läsa på Systembolagets webbplats om vinets doft och smak:

”Kryddig, nyanserad doft med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, tobak, hallon, kanel, salvia och choklad. […] Kryddig, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, salvia, plommon, kanel, blodapelsin och kakao.

Jag noterade choklad i såväl doft som smak samt även mörka bär. Nåt inslag av citrus kände jag i doften. Vinet var förvånansvärt fylligt, men smakade ändå syrligt. Eftersmaken var inte särskilt lång. Det passade utmärkt till framför allt den varma maten. Till ostarna hade ett mindre kraftfullt vin varit att föredra.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.