Kära dagbok…

Trött och snurrig gick jag för att träffa min gamla kompis.

Ibland ångrar en snabba beslut, även om jag inte gillar velande. Eller beslut och beslut… När ens chef kommer och frågar om en har tid att ta ett uppdrag för att nån behöver ett par extra händer och hjärna… Då är det liksom svårt att tacka nej. Nu har jag ägnat ett par arbetsdagar åt att gå igenom en utskriven excelfil. Varje blad (det är fyra stycken A3) har tagit minst två timmar att gå igenom. Jag har antecknat med rödpenna. Nästa vecka skriver jag in direkt i filen, trots att jag inte har fått veta exakt hur jag ska ange ändringar etc. Igår fick jag i alla fall slutdatum när det måste vara levererat: den 1 december. Det är snart, det. Jävligt snart. Så ja. Jag var ganska trött och snurrig när jag en kvart över tre gick hemifrån för att träffa en vän jag inte egentligen umgåtts med på över 20 år. Det du, kära dagbok! En vän som dessutom är i sorg efter att ha förlorat sin livskamrat för tre veckor sen. Jag tänkte att antingen blir det helt fel, tack & hej, leverpastej, eller också blir det riktigt… bra.

Det blev riktigt bra. Vi var visserligen delvis andra personer idag än för 20 år sen. Mognare, erfarnare. Visare? Kanske, kanske inte. Men jag fick några timmar där jag verkligen hade trevligt. Där jag kände att vi båda kunde prata och lyssna helt öppet, det fanns inga tabun längre. Sen rekapitulerade vi naturligtvis inte de +20 åren när vi inte sågs. Allt behövde inte sägas. Min vän behöver dessutom blicka framåt – även om jag gav det oombedda rådet att samla på såna gamla russin från kakan som vännen faktiskt kanske fortfarande gillar. Jag hoppas och tror att det inte tar 20 år igen innan vi ses. Vi, två av de yngsta i gamla kompisgänget, ett gäng där folk bara tycks trilla av pinn sen ett par år tillbaka.

Vi sågs på Churchill Arms, sänkte fyra öl vardera och åt bookmaker sandwiches, min vegetarisk, förstås. Gott som alltid!

Jag studerar menyn medan kompisen tar kisspaus.

Äh! Det blev gamla vanliga bookmakern.

Mina steg var lätta när jag gick hem. Jag tror inte att det dröjer över 20 år innan vi umgås igen.

Tisslingarna blev glada när jag kom hem. Jag bryggde kaffe och åt lite choklad samt körde en maskin tvätt medan jag läste ut boken om den lite snälle kommissarien i Staden. Det blev bokbyte till en bok jag köpte second hand i augusti, en bok jag hade tänkt köpa länge. Den blev min för en tjuga när jag väl slog till. Det är en kontroversiell bok, en sorts självbiografisk bok om författarens upplevelser av hur han anklagas, hängs ut och döms i sociala medier. Jag tänker inte gå in på skuldfrågan, för den ska en domstol avgöra. Men jag är intresserad av att läsa om den oerhörda kraft – på gott och ont! – som finns i sociala medier. Även författaren, som också är journalist, till boken har använt sociala medier, ska tilläggas. (Utöver det är han från Motala, vad nu det har med saken att göra.)

Bokbyte från den lite snälle kommissarien i Staden till en kontroversiell person.

∼ ♦ ∼

Lördagsstart.

Jodå, i morse var det andra morgonen sen Fästmön for som Tisslingarna väckte mig med skrap på sovrumsdörren och pip. De väntade i alla fall tills klockan var närmare halv sju. Jag gick upp, klappade om dem och pratade med dem innan jag pytsade upp mat i deras skålar. Nog försökte jag, men kunde förstås inte, somna om. Strax efter sju gick jag upp igen. Medan kaffet puttrade i moccamastern tömde jag kattpottorna. Sen tog jag med mig en mugg nybryggt Blue Java-kaffe och låg och läste ett par timmar.

Det är en ljus, men kall lördagsmorgon. Jag tänkte skriva lite till före frukost och dusch innan jag ger mig iväg. Idag behöver jag tanka och jag bävar för det eftersom pumparna hela tiden slår av på grund av min trilskande bil. Men jag behöver fylla på, jag kör faktiskt fortfarande på soppa från Motala. Det kanske blir en tur för att köpa kattsand också. Vi har bara en låda kvar och pottorna måste också snart fyllas på.

∼ ♦ ∼

I kväll kommer Anna hem…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.